Så, avslutningsvis, efter att vi skrivit spaltmeter om hur precis hela myndighets-Sverige går i otakt när det gäller cykling – vad krävs då? Vad skulle krävas för att på allvar ge vettiga förutsättningar för cykling? Jättelite. Faktum är att det mesta redan är på plats. Här är den korta listan:
- Låt befintliga regler gälla.
Tredje kapitlet, artonde paragrafen av Trafikförordningen. Välbeprövad, kallas i folkmun ”högerregeln”. Den finns redan, så det enda man behöver är att se till att den gäller. Cykeln är ju gubevars redan klassat som ett fordon.
2. I de fall man inte vill låta högerregeln gälla, det vill säga vill prioritera vägarna annorlunda ,så kan man med fördel använda de här:
Väjningspliktsmärket sätts alltså riktat mot den väg som ska få lägre prioritet. Om det är olycksrisk, till exempel på en huvudled eller ett pendlingsstråk, använder man stoppliktsmärket för korsande trafik. (Om de är nya för dig, kan du läsa mer om dem här.)
Vilket för oss in på:
3. Och i de fall man vill anlägga ”supercykelvägar”, ”cykelmotorvägar”, ”huvudcykelleder”, kärt barn har många namn, kan man använda den här skylten:
Gärna kombinerat med de övriga nämnda, precis som man gör i trafiken. I den vanliga trafiken alltså.
Allt finns redan på plats, med skyltar och vägmärken som redan används. Som lärs ut i trafikskolor och som inte behöver tolkas, eller kan tolkas på olika sätt.
På köpet slipper myndigheter, verk och organisationer ägna dyra projektpengar och tid åt att fundera över hur några kantstenar eventuellt kanske möjligtvis förmodligen inte påverkar trafikreglerna i någon riktning. Vi kan helt avskaffa redan hårt kritiserade begreppen ”cykelpassager” och ”cykelöverfarter”.
Och Sveriges kommuner och polis kan ägna sina snålt tilltagna budgetar till annat än att hitta på helt egna skyltar, helt egna vägmarkeringar och helt egna informationskampanjer för att folk ska förstå vad som gäller.
Och framförallt, Sveriges cyklister slipper framföra sina fordon i en livsfarlig trafikmiljö där de hela tiden är satta på undantag.
4. Det enda som behövs är att ta bort begreppet ”cykelbana” och erkänna cykelvägar som det de redan i verkligheten är, fordonsvägar.
Låt 2019 bli året då cykling slutar vara något som ”randomprocent” av oss ska ägna oss åt ”någongångtypomfemtonårellerså” och istället bli som vilket annat trafikalternativ som helst.
Vem tar tag i det här?
Läs fortsättningen här: Hur gör vi med bilarna när cykelbanor blir vägar?