Ibland får vi frågor om vad vi tycker eller tror är den viktigaste förändringen för att öka cyklingen i Sverige. Numera svarar vi mer sällan, eftersom våra svar oftast är för tråkiga – den som frågar vill ha konkreta, tydliga, kanske rentav lite spännande tips, snarare än det enkla och tillsynes orealistiska eller rentav omöjliga svar vi vill ge.
För den tråkiga sanningen är att man kan sammanfatta den viktigaste förändringen som behövs för att göra cykling i Sverige säker och attraktiv i en enda bild. En bild som innebär att man gör samma sak som till exempel Nederländerna gjorde när de valde att satsa på cykling på 70-talet. Det är inget magiskt över det.
På pappret handlar det om något så fantasilöst som att bara ta bort begreppet ”Cykelbana” ur ”Förordning om vägtrafikdefintioner” och istället låta cykelväg vara just det, en vanlig väg.
Det kan låta som en marginell förändring, men det skulle i ett slag helt förändra villkoren för cykling i Sverige. Högerregeln skulle börja gälla. Det som idag är ”rekommendationer” för hur en väg ska utformas, till exempel avstånd i sidled till stolpar, hade plötsligt blivit ”krav”. Till exempel hade den här cykelbanan i Gröndal som Cyklistbloggen passerade i helgen inte haft en stolpe mitt i:
Det är såklart inte den enda ändringen som behöver göras, men på frågan ”Vad är den viktigaste förändringen som behövs för att cykling ska bli ett transportsätt på allvar”, så är det svaret: Cykelbanan som begrepp måste bort och ersättas med cykelväg.
Den andra ändringen som behöver göras är en riktig översyn av Trafikförordningen, som idag ur cykelperspektiv är ett lapptäcke av ad-hoc lösningar byggt på ett regelverk som utformades när bilen var lösningen på precis alla problem i världen.
Inget av det här är nytt för Cyklistbloggens läsare, vi skrev om det redan 2018. Vi har skrivit om att inte ens polis och domstolar förstår vad som gäller.
Ytterligare ett exempel på hur ogenomtänkt lagstiftningen är för cyklar lyfter Krister Isaksson i sin senaste text på Bicycling.se. Visste ni att reglerna för hur en barncykel ska vara utrustad bygger på en cykeltyp från 70-talet som ingen längre använder? Idag måste barncyklar vara utrustad med fotbroms. Skälet är att Konsumentverket (!) drev frågan på 70-talet, alltså en tid när vi som var unga körde omkring på cykel med limpsadel och med en växelspak placerad på stången mellan benen. De testade heller inga cyklar med handbroms bak – alltså ett av de vanligaste bromssystemen 2020.
Det kan synas vara en marginell fråga det här med fotbroms eller icke för barn, men det är ett exempel på hur fruktansvärt ouppdaterad lagstiftningen är.
Trafiklagstiftningen för cykel är alltså till stora delar utformad av femtio-sextio år gammalt killgissande. Ingen jättebra grund att stå på.
Förutom att skapa förutsättningar för cykel som ett realistiskt transportsätt skulle det på köpet öka trafiksäkerheten. Inga stolpar på vägbanan, inga korsningspunkter med otydlig utformning längre.
Det skulle förmodligen bli dyrt – plötsligt skulle det inte gå lika lätt att till exempel bara måla om trottoar och kalla det ”cykelbana” och därmed kunna tillgodoräkna sig ytterligare några kilometer ”cykelsatsning” i kommunens årsredovisning. Det skulle också ställa helt andra krav på skyltning och på utformningar av det som idag göms bakom begrepp som ”cykelpassage” och ”cykelutfart”, men som då istället blir ”korsning”.
Vilket är skälet till att precis ingen driver de här frågorna. Ingen politiker, inga cykelorganisationer, och defintivt inga trafiksäkerhetsorganisationer.
Istället blir det enskilda detaljer som tas upp: Kanske tillåta cykling mot enkelriktat? Kanske ska cyklister få köra mot rött när de svänger höger? Eller kanske borde det vara olagligt att cykla runt (på uselt utformade ”cykelbanor) utan hjälm? Eller så gör man undersökning på undersökning för att hitta svaret på hur man gör det säkrare och attraktivare att cykla.
Men det blir ändå alltid vårt svar när någon frågar.
Läs också hur vi tror ouppdaterade trafikregler påverkar hur vi ser på varandra i trafiken.