Det bör helst vara asfalt på regionala cykelvägar

I förra veckan började vi skriva lite om Region Stockholms nya cykelplan, som är ute på remiss.

Två bra saker med den nya planen är att den sätter upp åtminstone ett konkret mål: att cyklingens andel av tranporter i regionen ska vara 20 procent år 2030, alltså om nio år och att den identifierar prioriterade områden. Vi behörde ett av dem, ”Kombinationsresor”, förra veckan, idag tänkte vi titta på det andra, ”Cykelinfrastruktur”:

Och här ska vi säga att de av någon anledning valt att dela upp det i två olika dokument, det ena som är själva cykelplanen och så ett till, som istället heter ”Vägledning för genomförande av regional cykelplan”. Vi kommer i det här inlägget utgå framförallt från cykelplanen, eftersom det är, ja cykelplanen. Vi har inte helt greppat varför de valt att dela upp det i två dokument, vilket vi återkommer till i ett senare inlägg.

Den regionala cykelplanen utgår från det regionala cykelstråken. Ni vet de där som Trafikverket stökade till i Vinsta och som Huddinge tyckte var måttligt viktiga i Kungens kurva.

Läs också: Det gäller att inte stressa med de där regionala cykelstråken

För oss står det alltså rätt klart att de här stråken inte är topp-prio vare sig hos kommunerna eller hos Trafikverket. Frågan är då vad den regionala planen kan göra åt det.

Vår gissning? Inte mycket. Så här står det i planen:

Allt det här är precis sånt vi håller med om. Stråken bör vara tidseffektiva, det vill säga inte dras som gamla landsvägar genom landskapet. Bra hög kvalitet på drift och underhåll. Så vad gnäller vi om? Jo, om det är något tio års bloggande (jubileum i år!) har lärt oss så är det att när väg ska fixas så väger ordet ”bör” fjäderlätt. Vi minns ju när Stockholms egen kommunala cykelplan, som i grunden var ett rejält steg framåt, mötte verkligheten. Vi läser i tidningen Mitt i, 2013:

”Men måtten i manualen är bara rekommendationer och inga regler.

– Cykelplanen och Framkomlighetsstrategin är de viktigaste dokumenten i vår verksamhet, men vi jobbar sällan med råmark i staden och kan inte blunda för alla andra funktioner som också ska samsas på gatan, säger Eric Tedesjö, chef för den strategiska planeringen i staden”

Och det finns ju inget som tyder på att det skulle fungera annorlunda på regional nivå. Det vill säga, med en regional cykelplan som bara har saker som ”bör” vara på ett sätt, så kommer samma sak hända: ”Många andra funktioner ska också samsas” och hepp, så blir det som i Kungens kurva, ”Var god led cykeln”, eller som i Vinsta, kilometerlånga omvägar.

Och det är nog vår främsta kritik av cykelplanen så här långt, det finns väldigt lite ”skall”. Att för att kallas regionalt cykelstråk, så ”skall vägen utformas” på ett visst sätt. En viss bredd, en viss utformning, en viss standard.

Det finns ansatser till standarder:

”Den lägre standardnivån är det föreslagna basutförandet för det regionala cykelvägnätet. Standarden är anpassad till grundläggande trafiksäkerhets- och komfortkrav men har begränsad kapacitet för höga cykelflöden.

Den högre standardnivån föreslås för de delar av det regionala cykelvägnätet där cykelflödena är som störst, för att säkerställa framkomlighet och trafiksäkerhet.”

Här tycker vi kanske det är lite märkligt att man använder just ordvalet ”lägre standard”, när vi pratar om det som ska motsvara cyklisternas motorvägar, den bästa typen av infrastruktur. Vi hade kanske använt andra ord, ”grundläggande standard” och ”utökad standard” till exempel, för att inte riskera att signalera att det är helt okej med låg standard i det regionala nätet. För ord betyder saker och påverkar. Men det kokar såklart ner till vad ”lägre standardnivå” rent konkret innebär.

Och svaret är ”det är oklart”. Planen säger till exempel att:

”Bredden på cykelinfrastrukturen är bland de viktigaste utformningsaspekterna och har stor betydelse för framkomlighet och trafiksäkerhet. Bredden bör anpassas efter den dimensionerade trafiksituationen på de regionala stråken och hänsyn bör också tas till framtida förväntade flöden och potential i stråket.”

Bör alltså. Och stundtals är även ”bör”-kraven oerhört lågt satta. Som exempel:

”Samtliga regionala cykelstråk bör vara asfalterade och släta”. På riktigt? Så här beskrivs alltså de regionala cykelstråkens funktion i samma text:

De regionala cykelstråken ska hålla genomgående hög standard för att fungera som ett slags motorväg för cykel.

Tänk er samma sak i motortrafiken: ”Samtliga motorvägar bör vara asfalterade och släta”. Joråsatt, nu bygger vi Tvärförbindelse Södertörn. I huvudsak asfalterad.

Jag vet att som cyklist får man nöja sig med det man får, men nog borde väl en regional cykelplan som säger sig ha som mål att öka cyklingens andel till 20 procent på nio år kunna säga att vägarna ska vara asfalterade och släta? Eller är det helt orealistiskt?

Själva cykelplanen gör sedan ansatser att förtydliga vad man menar me
d de här standarderna och här används faktiskt ordet ”ska”:

De regionala stråken ska tillgodose följande funktioner:
• Cyklisten ska kunna hålla sin önskade hastighet
• Cyklisten ska kunna möta andra cyklister på ett säkert sätt
• Cyklisten ska kunna köra om på ett säkert sätt

Det här låter vettigt. Men, som vi noterade i torsdags så har de ju i det andra dokumentet, ”Vägledning för genomförande av regional cykelplan” konstaterat att det på ett regionalt cykelstråk är helt rimligt att man smalnar av alltihop och låter cyklister köra om varandra på gångbanorna:

Vid låga gångflöden kan gångbana användas som omkörningsfil vilket innebär att det totala utrymmesbehovet för gång- och cykelbana kan minskas (se följande tabell).

Vi håller nog inte med om att det är ”på ett säkert sätt”. Inte minst eftersom det är olagligt.

Sen, och nu blir det lite detalj, så tittar vi på kartan över det befintliga vägnätet. Gult är själva vägnätet, orange innebär att sträckan har ”byggts ut enligt rekommenderad standard”. Vi zoomar in:

Pilen vid ”1” visar en sträcka vi faktiskt skrev om när den blev klar 2014, Kanalvägen på Sicklahalvön. Den har alltså ”rekommenderad standard”. Det bör alltså innebära att den nya cykelplanen accepterar den här typen av lösningar:

Vi fortsätter att läsa, men det är mycket i den här planen som i huvudsak verkar syfta till att övertyga en (cykel)-skeptisk läsare. Till exempel:

”Växtlighet som begränsar sikten är ett enkelt åtgärdat problem. Regelbunden drift av cykelbanorna med röjning av växtlighet kan förbättra framkomligheten och trafiksäkerheten på många platser. Siktproblem som orsakas av andra fysiska hinder kan i undantagsfall avhjälpas med speglar, exempelvis vid tunnelmynningar.”

Ja, jo.  Igen, tänk er samma text för en motorväg, ”Regelbunden drift av motorvägen med röjning av växtlighet kan förbättra framkomligheten (…)”. Med all respekt, är detta ambitionsnivån? Hur ska underhållet utföras? Hur ska växtlighet hanteras? Hur snabb ska röjning av växlighet på ett regionalt cykelstråk ske för att upprätthålla ”lägre” eller ”högre” standardnivå? En ledtråd finns senare i cykelplanen, under rubriken ”Drift”, där det står att:

Målet är att stråken ska hålla samma höga driftstandard som de största transportlederna för motortrafik året runt.

Vilket låter bra, men vad innebär det? Ska det inte framgå i en cykelplan, tänker vi? Och här läser vi också om snöröjning. Det förs ett vettigt resonemang om vikten av den, men det finns inga tydliga riktlinjer, annat än:

Ett bra sätt att förbättra arbetet är att använda sopsaltning.

Absolut, det är ett bra sätt att förbättra arbetet. Men är det alltså något som den regionala cykelplanen kräver eller förordar? Som det är formulerat nu är det ju bara ett konstaterande. Det känns inte så… ambitiöst.

Samma sak när vi läser om ”Byggskede”. Som vana cyklister har vi ju upplevt att när det ska byggas, så är omledning för cykeltrafiken typ det sista som görs, om det ens görs. Igen, vi behöver inte kolla längre än till regionala cykelstråket i Huddinge:

Vi hade alltså hoppats något i stil med ”Vid arbeten på regionala cykelstråket ska cykeltrafiken alltid ledas om på ett sådant sätt att cykeltrafiken påverkas så lite som möjligt, med god framkomlighet och tydliga omledningar”. Men icke.

Även cykeltrafikens tillgänglighet och framkomlighet kan i vissa fall behöva avtalas om så att cykelinfrastruktur kan hållas öppen under byggtid.

Ja, jo. Det kan den behövas. Det kanske till och med borde vara ett krav, i en regional cykelplan med målet att 20 procent av transporterna ska ske med cykel om nio år?

Den skarpaste formuleringen lyder:

En bra utgångspunkt vid planering av projekt på eller invid ett regionalt cykelstråk är att sträva efter att uppnå så nära permanent standard som möjligt under byggskedet.

Och det håller vi med om. Det är en bra utgångspunkt. Kanske borde det också stå att det ska vara utgångspunkten?

Sen finns det en del som vi tror kan bli rent cykelkontraproduktivt, alltså leda till sämre utformning för cyklister. Till exempel stycket om cirkulationsplatser:

Cirkulationsplatser brukar generellt framhållas som ett bra alternativ vad gäller trafiksäkerhet och framkomlighet. Det gäller dock främst för gående och bilister. För cyklister finns inte lika tydliga trafiksäkerhetsvinster och ur ett framkomlighetsperspektiv kan cirkulationsplatser innebära en försämring jämfört med vanliga korsningar eftersom det ofta medför längre resvägar. För bästa möjliga trafiksäkerhet bör cyklisterna ledas på en egen bana utanför cirkulationsplatsen.

Allt detta är sant, och bra att få på pränt, men om det enda kravet i den regionala cykelplanen är att cyklisterna ”bör ledas på egen bana utanför cirkulationsplatsen”, så betyder det ju att väghållaren helt enkelt gör exakt det, utan hänsyn till hur det går till. Exempelvis genom att dra den i en lång båge runt hela cirkulationsplatsen. Och så ner i några tunnlar för att få det planskilt, dvs ”trafiksäkert” och hepp, så har vi det som vi har det idag.

Ett vettigare krav i en cykelplan hade varit att skriva ”Vid anläggandet av cirkulationsplatser som påverkar regionalt cykelstråk, ska konsekvensutredningar först säkerställa att framkomligheten inte påverkas negativt”. Eller, ”Regionala cykelstråk ska inte dras vid cirkulationsplatser”.

Här hade vi velat skriva att vi fortsätter
genomläsningen i morgon, men det bero ju lite på hur fritiden ser ut, så vi får nöja oss med att säga att det kommer så fort vi får tid!