Vinter 2018-2019 blev vintern när det blev en officiell sanning att snöröjningen för cyklister var perfekt. På bekostnad av alla andra.
Vi har skrivit om det, hur folk postat bilder på slumpvis snötäckt trottoar bredvid asfaltsren cykelbana och snabbt dragit slutsatsen att cyklister får allt de pekar på, samtidigt som Agda, 97 år, inte kan lämna hemmet.
Det är en hyggligt rimlig slutsats för slumpvis fotgängare som halkar runt och perifert noterar den där slumpvisa cykelbanan. Men i år blev det också slutsatsen som avlönade journalister drog i text, efter text.
För det har skrivits spaltmeter om snöröjningen i kungliga huvudstaden. Det har inte varit något brist på mediers intresse att lyfta fram anekdot efter anekdot om hur medelålders manliga racerscyklister kan susa fram på sommarunderlag.
Däremot har det varit mindre av journalistiskt arbete. I princip har ansträngningarna att bevaka frågan bara sträckt sig till snabbt ”tyck” från slumpvis person, sedan eventuellt kort generell kommentar från ansvarig politiker som lovar att det aldrig ska hända igen. Inget mer. Antalet ”många upprörs”, ”flera säger att”, ”Stockholmare tycker” har slagit rekord i år. Texter om hur det verkligen ligger till däremot, har det varit mer tunnsått med.
Nu när det i princip är snöfritt igen (inte pga snöröjning dock, utan tö), så är det inte längre ens en fråga. Nu är det en etablerad sanning, att 2019 var snöröjningen perfekt för cyklister, men värdelös för alla andra. Det har blivit en bisats. Som i DN-artikeln från i fredags ovan. Som i Mitt i Stockholms berättelse om handikappade Britt-Marie, 74, som inte kom åt bilen. Där blir cyklisternas bortskämda verklighet en tragikomisk avslutning:
Här är en plottwist: Det stämmer inte. Ingen som cyklat i Stockholm de senaste veckorna skulle få för sig att beskriva vägarna som ”rena som dansgolv”. Stora delar av city var direkt farlig – på pendlingsstråket Götgatan klev folk av och gick eftersom isbarken gjorde det livsfarligt. Pendlingsstråket vid Nybroviken snöröjdes överhuvudtaget inte, på Skeppsbron var det många dagar bara ett smalt egenuppcyklat spår i mitten. Det har vi skrivit om här på bloggen. Men inget av det trumfar ju slumpvis foto på de där tio metrarna som vid okänd tidpunkt var asfaltsrena.
Det har inte ens krävts att det faktiskt handlar om cykelbana för att stödja tesen att cykelbanor är rena sommarvägarna. När privatspanarna sitter och fotar bakom ratten, så blir all asfalt cykelbana.
Det här för oss in på näst grej den här omfattande journalistiska bevakningen saknat: Cyklister. Vi har, trots att vi letat, inte hittat en enda cyklist som fått komma till tals. Och då har journalistiken ändå i princip uteslutande baserat sig på folks tyckande. Enkätjournalistik. Kan det bli mer tydligt ”vi och dom”?
En av journalistikens viktigaste uppgift är att visa sanningen, så gott det går. En annan att sätta den sanningen i en begriplig kontext. Till exempel genom att faktiskt göra mer än fråga folk (exklusive cyklister) vad de tycker.
I år hade man till exempel kunnat göra följande tio grejor:
1. Ansvariga politiker skyller snöröjningen på långa upphandlingar. Kontrakten och upphandlingarna finns tillgängliga – hur ser de ut, hur ser kravställningen ut och gäller det alla upphandlingar att det tar lång tid innan de går ut? Klagomål på snöröjningen har varit återkommande senaste åren, har verkligen politikerna skött upphandlandet rätt tidigare?
2. Är det verkligen sant att cykelbanorna är asfaltsrena? Journalist testar att cykla genom city när det var som värst.
3. Hur kvalitetskontrolleras snöröjningen? Har kommunen en fungerande kontroll?
4. Hur arbetar entreprenörerna? Hur många fordon har de? Saknas det någon typ eller storlek av snöröjningsmaskiner?
5. Cykelbanor verkar ”sopsaltas”, varför görs inte det på trottoarerna? Hur fungerar det rent tekniskt? Pågår det några tester? (Här ska sägas att Stockholmdirekt.se gjorde ett tappert försök)
6. Vad är sopsaltning? Hur kom det till? Har det alltid fungerat bra?
7. Hur mycket är det som faktiskt sopsaltas? Är det alla vägar, eller bara några få? Hur görs urvalet? Hur ser det ut där det inte sopsaltas?
8. Hur många cyklar på vintern? Är det bra? Vad kan det innebära? Är det bara män som cyklar? Vad händer när folk väljer att cykla istället för att köra bil eller fylla på i tunnelbanan?
9 Kan vi intervjua
någon som faktiskt cyklar och få en bild hur det är och varför folk väljer att cykla på vintern? Och få en bättre bild av hur snöröjningen fungerat för dem som gör det (De är ju också människor, höll vi på att skriva).
10. Hur har det fungerat tidigare år? Är det första gången Stockholmare klagat på snöröjningen, eller har det skett förut? Är det någon skillnad från i år, förutom att vi sett enstaka bilder på asfaltsrena cykelbanemetrar?
Som exempel, stängde SL sina turer i Nacka under vintern 2011 för att snöröjningen inte fungerade:
Inget av detta har gjorts. För vem bryr sig liksom.
Och här får DN ett hedersomnämnande för att ha skickat sin Rysslands-korrespondent till sibiriska (!) Irkutsk och konstaterat att där finns inga problem med snöröjningen:
Här en fundering, på temat kontext: Om vi hade kunnat räkna med minus trettio grader och snö från november till mars, hade vi kanske också känt att det varit väl investerade skattekronor att ha ”en hel armé av arbetare” redo att skotta snö. Men för två veckor i februari var tredje år kanske skattemedlen är bättre satsade på annat?