Efter att ha dragit ner några rader om Lingvägen i Farsta och den där cykelbanan som ska ersättas med en genomfartsled, så slog det oss att det kunde vara värt att dyka lite djupare. Lingvägen är ett utmärkt exempel på hur framkomlighetsstrategier och stora ord om ökad cykling snabbt dör sotdöden under luddiga formuleringar om ”målkonflikter”, ”olika avvägningar fick göras”, ”vi fick göra vissa kompromisser” och ”det kan inte alltid bli perfekt för alla”.
Men låt oss börja med något som blev lite av en diskussion i sociala medier: Det ska också byggas hus på platsen – alltså förtätas. Det är en alldeles utmärkt idé, Stockholm behöver fler bostäder. Men de tre punkthus man planerat att slänga ut bland tallarna kräver ingen genomfartsled. Det hade räckt med att förlänga Lingvägen till de nya husen. Men här passar man alltså på att anlägga genomfart, vilket innebär väldigt mycket bilväg för väldigt lite förtätning. Och man kan väl tänka att eventuella föräldrar som flyttar in där, kommer dra samma slutsats som kommunen gjorde i sin egen trafikanalys, att det kommer vara rätt komplicerat att cykla här. Men enkelt att ta bilen.
Detta om förtätning.
När vägbyggandet är klart kommer de nya cykelvägarna se annorlunda ut. Och skolbarnen och andra i området får en ny trafikmiljö att navigera i. Vi gjorde ett försök att se hur det blir genom att läsa den bifogade trafikanalysen för projektet.
Och vi är i förväg ledsna över mycket text. Men när dåliga cykelvägar ska beskrivas i text blir det ofta långt av nödvändighet. Och inläggen blir tråkiga, med bilder som kräver av läsaren att behöva sitta och tolka. Det är ett symtom i sig. Precis som det är ett symtom att det är jättenkelt att beskriva ”bilvägarna”.
Därför börjar vi där, med biltrafiken. Idag är man som bilist hänvisad till, ja den stora röda motorvägen på bilden, som i överkant ansluter till Örbyleden. Och vill man slippa att köra på leder, så kan man istället välja Pepparvägen, till vänster i bild:
Lingvägen, som det handlar om, är däremot idag en återvändsgränd om man inte kommer på cykel.
Ingen genomfart här, annat än på hoj.Men det ska det bli ändring på. Nu får man alltså ytterligare en genomfartsväg, Lingvägen i mitten:
Och nu ska vi alltså försöka visa hur det är tänkt för biltrafiken.
Så här gör man som bilist på den nya sträckan förbi skolan:
Man bara kör på vägen. Klart. Det är öppet i bägge riktningar och bara att köra förbi. Jättenkelt att beskriva i text.
Så här ser det ut på visionsbilderna. Gott om plats, god framkomlighet och enkelt att begripa.
Och här vill vi passa på att understryka: Det finns gott om bilvägar i området med god framkomlighet. Man har inte minst en hel riksväg till sitt förfogande.
Nu cyklar vi istället. Och nu krävs det mer förklarande text. Guldstjärna till alla er som orkar läsa hela.
Som det ser ut idag kommer man från Lingvägen upp på en rätt gammal och dåligt underhållen cykelbana. Eftersom biltrafiken har svårt att låta bli att ta genvägar, har man ställt upp bommar, inte bara på själva cykelbanan, utan också vid sidan ute i naturen. Viljan att köra bil på cykelbana är stor.
Där barnen går blir det genomfartsväg. Passagen under Farstavägen til vänster i bild. Foto:Krister Isaksson
Det är världens enklaste nästan hela tiden att cykla – så länge man inte ska upp på Farstavägen. Alla de blå streckade linjerna är cykelbanor i ett vägnät bara för oskyddade trafikanter. Allt är dubbelriktat.
Nu bygger vi istället genomfartsled. Nu blir det mer komplicerat. För här har man, som så svensk cykelkultur bjuder, valt att lägga cykelbanan på olika sidor av vägen. Då är cykelturen plötsligt istället så här – och nu tar vi planritningarna direkt från kommunens trafikutredning:
Vid skolans huvudentre, märkt ”Huvudentré” ovan, och sista biten till Farstavägen, är nämligen cykelbanan nu hälften så bred och enkelriktad. Alltså måste cyklisterna korsa biltrafiken där, enlig plan på en cykelpassage, alltså väjningsplikt för cykeltrafiken.
Prioriteten ligger inte på cykeltrafiken, då hade det varit en cykelöverfart. Eller ännu hellre, då hade cykelbanan bara fortsatt, utan nittiograderssvängen, och ”bilvägen” hade korsat istället.
Tänkt dig nu att du är en fjärdeklassare som varit i idrottshallen och ska hem. Förr cyklade du så här och mötte inte en endaste bil:
Bara att hoja på alltså, under Farstavägen och vidare hem.
Men, nu är det alltså genomfartsled här och vi läser i papprena att cykelbanan som passerar idrottshallen alltså föreslås enkelriktas, eftersom det inte fick plats med tillräckligt bred väg.
Plötsligt blir samma väg betydligt knepigare. För cykelbanan är nu åt fel håll:
Japp, nu får vår tänkta fjärdeklassare istället svänga höger, köra tillbaks hela vägen upp till böjen för att nå cykelpassagen, korsa biltrafiken och sedan svänga vänster och cykla tillbaks samma väg igen för att komma under Farstavägen.
Nu kombinerar vi det här och tänker att vi är samma fjärdeklassare, men vi bor en bit upp på Farstavägen. Så här gör vi då idag:
Det är lite meckigt eftersom Farstavägens cykelbanor också är enkelriktade.
Med en ny genomfartsled ökar den meckigheten. Rejält. Nu får vår tänkte fjärdeklassare istället cykla åt helt fel håll, ta sig över cykelpassagen, cykla tillbaks igen och sedan ta sig upp på Farstavägen, ta sig över den och boom, nu är vår fjärdeklassare på rätt väg:
Och en vägkorsning blir två. Och kom ihåg, vår tänkte cyklist ska egentligen bara några meter här:
Egentligen jättenära.Så här skulle man alltså kunna göra för att ta bort alla korsningar med biltrafiken helt:
Om man velat bygga nytt, säkert och prioritera cykeltrafiken.
Men det är alltså inte det det handlar om, utan det handlar om att prioritera biltrafiken. Och effekten av att bygga ett småkrångligt system på en redan småkrånglig lösning är att den inte längre är ”små”-krånglig. Den blir storartat krånglig. Delar av det här hade gått att åtminstone underlätta, genom att bygga tydliga cykelöverfarter så att cykelbanorna inte bryts av genomfartsleden. Men också här har man valt att prioritera genomfartstrafiken, man bygger alltså bara cykelpassager.
Och det här är det inte bara vi som tycker. Vi läser ur kommunens alldeles egna trafikanalys:
”En konsekvens av den nya gatusträckningen är att närområdets cykelnät i sin helhet blir komplext och svårorienterat då en risk är att trafikanter hamnar fel och utmanar trafiksäkerheten.”
”En stor konsekvens är att det omkringliggande gång- och cykelnätet påverkas av flera nya korsningspunkter och därmed ökad risk för konflikter. Ytterligare en konsekvens är att närområdets gång- och cykelnät i sin helhet kan upplevas komplext och svårorienterat.”
När man 2020 hade hoppats att nya trafiklösningar snarare skulle gå åt andra hållet, det vill säga åt bilden ovan, att ”nytt” betyder att man prioriterar cyklisterna och att förändringar betyder att det blir enklare. För minns ni kommunens alldeles egna framkomlighetsstrategi? Vi tittar på hur den ser ut:
Och så tittar vi tillbaks på reseexemplena för vår tänkte fjärdeklassare ovan. Verkar inte den där lilla spetsen med bilen ha lyckats ta sig upp ett par snäpp i den där prioriteringen? Eller kanske är det den där cykeln som halkat ner.
Här kan vi också passa in att det inte bara är trafiksystemet som blir mycket krångligare för de oskyddade trafikanterna. I och med att man öppnar för genomfart så kommer också biltrafiken att öka. Och de tre nya punkthusens invånare får en tydlig signal när de flyttar in: Här är det bekvämt med bil.
Och det hade ju inte behövt bli såhär. Man hade inte behövt bygga en genomfartsled, man hade kunnat bara förlängt Lingvägen fram till de tre punkthus man vill placera här. Och rustat upp cykelbanan. Gärna till räddningsvägsstandard, så hade räddningstjänsten, till skillnad från ensamma privabilister, kunnat komma fram från båda hållen.
Så hade kanske de där nyinflyttade tänkt, ”Här kan man ju cykla, toppen!”. Och föräldrarna till barnen i skolan hade kanske tänkt att de vågade släppa sina barn på cykel till skolan.
Läs också: Färre går och cyklar till skolan.
Men det gör man inte. Och vi måste dra slutsatsen att antingen ljuger politikerna, som gärna pratar sig varmt om den där framkomlighetsstrategin. Eller så talar de sanning, men har inte tjänstemännen med sig. Det vill säga att politiker och tjänstemän har olika mål.
Alldels oavsett är det här rimligtvis ett problem.
Toppbild: Visionsbild ur kommunens projektbeskrivningar