Efter förra årets avslutande post frågade flera oss hur vi tänkte oss att förhindra att bilar också använder cykelbanorna när de inte längre är ”cykelbanor” utan vägar. Ett förslag var att skylta alla vägar med ”motortrafik förbjuden”, C3.
Vårt enkla svar är att det inte behövs. Även här finns det redan lösningar på plats, som används. Så här ser det ut:
Det är alltså påbudsmärket för bussfil. Det formuleras så här: ”Påbjudet körfält eller körbana för fordon i linjetrafik m.fl.”. Funkar utmärkt ute i trafiken.
Det betyder att man kan ta det vanliga märket, D4, också det ett påbudsmärke:
och formulera om betydelsen på samma sätt. Den nya definitionen blir då ”Påbjudet körfält eller körbana för cykel och moped klass 2”. Samma system, samma tanke. Faktum är att Stockholm redan använt det på det sättet. På Götgatan sitter märket prydligt över cykelfältet:
Idag är det alltså strikt taget fel, cykelfältet är inte en cykelbana, men det tycker vi snarare är regelfel än tillämpningsfel. Tar man bort ”cykelbana” som begrepp så kan man göra så här, precis som man gör med busskörfälten.
På Twitter noterades också att det behövs möjlighet att expropriera mark för cykelvägar, något som idag bara går för ”riktiga” vägar och att begreppet ”allmän samfärdsel” måste definieras om för att omfatta också cykelvägar.
Det sista är lite intressant. När man gräver lite i ”cykelbanans” historia så verkar det inte direkt som att dagens system är resultatet av genomtänkt arbete och en plan, utan mer slumpen och ”hur det blev”. Vi läser till exempel hos Trafikverket:
Det framgår av väglagen att en allmän väg ska vara till för allmän samfärdsel. Med allmän samfärdsel har historiskt sett alltid avsetts i första hand motortrafiken, eftersom det var den typen av trafik som kunde sägas vara ”interregional”. Gång- och cykeltrafik ansågs däremot vara av främst lokalt intresse.
Så, allteftersom lagarna uppdaterats har det här arvet hängt med:
1958 skrev man så här i kommentaren till då gällande väglag (från 1944): ”Principiellt kan endast farväg – d v s väg som är användbar för vanlig körtrafik med åkdon – vara allmän väg. Utanför begreppet allmän väg falla alltså vägar, vilka äga betydelse blott för visst eller viss mera speciella färdsätt, såsom gångvägar, cykelstigar, och ridvägar (jfr NJA 1938:325).
Vad nu sagts innebär givetvis icke något hinder för att vid byggande av allmän väg eller eljest anlägga särskild cykelbana vid sidan av vägen”. (Bexelius/Körlof, Väglagarna, andra upplagan 1958, s. 22). Sen för man också ett resonemang om att cykelvägen bör ligga nära vägen, vilket senare (i förarbetena till 1971 års väglag) utmynnat i ett resonemang om krav på ett funktionellt samband mellan en väg och en cykelväg.
Det krävs alltså fortfarande ett funktionellt samband med en allmän väg, för att Trafikverket ska kunna bygga en allmän väg i form av en friliggande cykelväg. Utan det funktionella sambandet är inte kravet på allmän samfärdsel (vilket en allmän väg ska vara till för) uppfyllt.
Så idag uppfattar alltså Trafikverket det som att de inte kan bygga cykelbanor utan att samtidigt bygga vägar för motorfordon. För att cykling 1958 ansågs vara ett ”mera speciellt färdsätt” som skedde på ”cykelstigar”.
Men nu går vi lite i förväg. Vi konstaterar att dagens system är föråldrat och behöver reformeras om procentmålen som kommuner och stat sätter upp ska ha en rimlig chans att nås.
Och i sammanhanget noterar vi att 2018 var året då forskare på Gymnastik- och Idrottshögskolan kom fram till att svenskarna är farligt undermotionerade.
Resultaten är uppseendeväckande. Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent.
och också att trenden med att färre barn tar sig själva till skolan fortsatte.
Just sayin.
Så, dags för politikerna att sätta fart på trafikpolitiken. Det är dags att reformera trafiklagstiftningen så att vi inte längre bygger den på ett arv från 40- och 50-talet utan på hur verkligheten ser ut på 2020-talet.
Och dela gärna vidare till politiker och beslutsfattare: