Med första snön och vinterkylan kommer det som ett brev på posten – åsikterna om vilka vintercyklisterna egentligen är. I synnerhet teorier om vilket kön de har. Och det spelar ingen roll om det är den mest SUV-älskande, cyklisthatande personen eller den aldrig så feministiska kvinnliga ledarskribenten, alla är de överens om att vintercyklande kvinnor inte existerar. Cyklar på vintern gör bara män.
Men i vår cykelvardag är det fullt med cyklande kvinnor, så det känns rätt märkligt att läsa de där kommentarerna, ledartexterna och artiklarna som helt osynliggör dem.
Vi har letat efter statistik, men inte hittat någon och häromåret passade vi på att räkna en kortare sträcka på väg till jobbet.
Men nu fick vi en lucka innan jobbet började och tänkte att vi gör ett försök till. Idag var det rejält med snö och jäkligt kallt, minus elva grader.
Det kan inte bli så mycket mer vintercykling än det och temperaturen under -10 garanterar att bara de mest förhärdade vintercyklisterna är ute. Bara män i lycra alltså.
Vi gjorde alltså så att vi tog oss till en av de större knutpunkterna i Stockholm, korsningen Götgatan-Hornsgatan. Med oss hade vi två mobiltelefoner med clicker-app och en viss rädsla av att det här skulle bli kallt.
Målet var att räkna så länge vi klarade av kylan från klockan lite över åtta på morgonen. Det visade sig vara nästan exakt fyrtiofem minuter, för då hade vi ingen känsel kvar i fingrarna och hade svårt att trycka på knapparna. Vi räknade bara de cyklister vi kunde se om de var kvinnor eller män – några var så påpälsade att det inte gick att se, de fick passera oräknade.
Så såg ni någon stå i hörnet och se kall ut med två mobiltelefoner och inga vantar, så var det Cyklistbloggen.
På fyrtiofem minuter mellan åtta och nio en fredagsmorgon i februari med minus elva graders temperatur och liggande snö blev resultatet följande:
Av totalt 363 räknade cyklister, var 226 män och 137 kvinnor. Fler män, men vi tycker nog ändå att det är långt ifrån påståendet ”bara män”. En annan notering, som mer får sorteras under ”anekdoter” var att den vanligaste fordonstypen oavsett kön var vanlig damcykel, vilket vi tyckte var lite oväntat. Och att det var betydligt fler kvinnor som kom omedelbart efter åtta, framåt slutet av tiden närmare nio, var det fler män. Vi har inga teorier om vad det beror på.
Nu ska sägas, att det här var på en enda plats, det kan se annorlunda ut på andra platser och det var en förhållandevis kort period. Och kylan gör nog att urvalet av personer blir mindre – att bara de mest förhärdade cyklister var ute, vilket skulle kunna påverka. Men det borde ändå kunna ge en vink om att antalet kvinnor som cyklar på vintern är betydande. Och att i synnerhet om man kallar sig feminist, så ska man vara försiktig med att bidra till att osynliggöra dem. Även om ledartext-deadline närmar sig.
Ni ställer fakta mot fördomar. Ni har visserligen inte ett jättestort statistiskt underlag, men ni får inte betalt för att göra mer och ni redovisar omständigheterna kring er undersökning. Vem som helst kan upprepa den för att kolla, eller göra en mer rigorös och lika transparent undersökning. Det är en helt annan nivå än att bara sitta i värmen på sin kammare och förpacka sina egna fördomar i laddade ord. Jag gillar er approach! Starkt!
Om man i stället mycket fördomsfull räknar parkerade cyklar och försöker
gissa om de tillhör man resp. kvinna, så dominerar kvinnor i de flesta
fall både på arbetsplatser och utanför bostadshus
Kvinnor som cyklar? Vad är nästa steg, kvinnor som får rösta?!
Ingenting som Aftonbladet skriver är att anse som verkligt. Det är verklighetsfrånvänd anti-mänsklig propaganda.
Stämmer med min upplevelse (i sthlm) att det här med cykelpendling är ganska jämnt fördelat mellan könen..