Finländska Yle skriver idag om Luleå som satsar på att få barnen att cykla och gå till skolan själva.
– Om jag åker bil då sitter jag ju still, så när jag kommer till skolan och ska jobba då kanske jag är sprallig och vill springa. Fast om jag går då har jag redan sprungit av mig, förklarar Linnea Berglund som går i trean på Ormbergsskolan i Luleå.
Klasskompisen Emrik Lindblom-Nilsson fyller på:
– Man hinner prata med kompisar på vägen till skolan och man hinner ha roligt.
Deras klasslärare Tuija Nevanperä och Maria Mandahl bekräftar.
– De känner ju själva förändringen. Har jag rört på mig blir jag lite piggare, jag orkar jobba och kan koncentrera mig, säger Mandahl.
De skriver om Anna-Karin Lindqvist på Luleå tekniska universitet som arbetat med projektet ”Aktiv skoltransport” i sex år och hennes erfarenheter.
Bara hälften av Sveriges barn promenerar eller cyklar till skolan i dag. Anna-Karin Lindqvist vill att andelen höjs till 80 procent.
Det skulle innebära att vi i skulle nå samma nivåer som gällde 1981. Så här såg statistikutvecklingen för barn som tar sig själva till skolan ut när Vägverket, nuvarande Trafikverket, undersökte i början på 10-talet:
1981 94%
2000 77%
2003 67%
2009 47%
Många aspekter på att låta barnen ta sig själva till skolan tas upp, att det ger bättre hälsa, att det gör trafiksituationen kring skolorna säkrare, och som ovan, att eleverna blir piggare och mer skärpta. Men det här är första gången vi ser att det också ger en tåligare generation:
En annan typ av belöning Lindqvist talar om är känslan av uthållighet och att klara av saker och ting själv, något dagens bubblewrapgeneration-barn som skyddas mot allt kan må bra av.
– På engelska talar man om grit och på finska sisu, alltså förmågan att staka sig fram fast det tar emot.
Cykling ger Sisu! Väl värd att läsa på svenska Yle’s hemsida.
Läs också: Färre går och cyklar till skolan – dags att sluta skjutsa dina barn