Den ultimata guiden till väjningsplikt har blivit lite mer ultimat

Inlägget i förrgår om väjningsplikt har skapat otroligt mycket diskussion på nätet, på Facebook, i kommentarsfält och på Twitter. Det är bra, det var meningen! Det verkar som att den gemensamma åsikten är att ingen, inte ens polisen, har koll, eller ens kan ha koll för att reglerna är så otroligt komplicerat skrivna.

Vi tror, utan att veta, att det beror på att cykelbanorna från början – kanske så långt tillbaks i tiden som 40-talet – var så få och att cykling då när bilen skulle frälsa världen, betraktades som ett stillsamt helgnöje att njutas ute på landet. Det har med tiden lett till det lapptäcke av regler som inte hänger ihop och definitivt inte har vare sig cyklisters säkerhet eller framkomlighet som särskilt hög prio.
Det är, skulle vi vilja hävda, dags att ändra på det. Det här funkar inte när allt fler svenskar väljer att cykla i vardagen. Och tyvärr missade regeringens utredare det här helt, när den stora statliga cykelutredningen skedde 2012.
För det man kan fundera är hur den här rörigheten och otydligheten spelar med Nollvisionens mål och principen:

Risken att någon gör fel ökar när ingen vet vad som gäller. Och de som riskerar att skadas är de oskyddade trafikanterna, cyklisterna. Störst går först.
Läs också: Därför är Nollvisionen viktig att känna till för cyklister
Och javisst, vi hade såklart missat två vanliga situationer där det gäller att hålla reda på vad som gäller. Dels när cykelfält plötsligt svänger av sig själva, dels att man som cyklist måste hålla koll på vad man cyklar i. I Stockholm övergår ofta cykelfält i vägren och där råder helt andra regler.
I stället för att lägga uppdateringarna här, så editerade jag in dem i samma inlägg – så att allt är samlat på ett ställe. Läs alltså det nu ännu längre inlägget: Den Ultimata guiden till väjningsplikt.