Cykla med hörlurar – recension av AfterShokz Trekz Air

En av fördelarna med att åka kollektivt är att man kan sitta och lyssna på radio på väg till jobbet.

Även om en undersökning visar att cyklister med hörlurar hör lika bra som bilister för det mesta, så har jag aldrig känt mig helt bekväm med lurar på hoj.

Jag vill höra omgivningen bra, så när de första Aftershokzlurarna kom var det med rätt stora förhoppningar vi testade dem (Läs: Recension: Aftershokz Sportz M2/2013). De bygger på att ljudet förmedlas via käkbenet istället för via hörselgångarna (se nedan för genomgång om hur tekniken fungerar), vilket innebär att man har öronen fria. Men vi upplevede att tekniken inte var riktigt redo, det var sladdar, sådär passform och en rätt stor mic-kloss som var i vägen.

Ett år senare, 2014, kom uppföljaren, nu med sladden ersatt av mer praktisk bluetoothanslutning (Läs: Recension: Aftershokz Bluez2/2014). Nu slapp man risken att trassla in sig i ringklockan.

Men vi kände att tekniken fortfarande inte var riktigt redo. Lurarna blev rätt stora med bluetooth och allt och passningen där man satte fast dem bakom nacken gjorde att bågen hela tiden slog i jackan när jag cyklade vilket var otroligt irriterande.

Nu har det gått fyra år och det är dags igen. Nu kommer Aftershokz i två modeller, fortfarande lika z-täta: Trekz och de lite mindre Trekz Air. Jag har testat Air-versionen.
Här förevisade på det för dagen valda redaktionsrummet. Trekz’en är den stålgrå till vänster, och den aktuella Air-modellen den gröngråa till höger.

Fördelar

Och det märks att det här är en mognare produkt än de tidigare versionerna. Där modellerna från 2013 och 14 kändes mer som koncepttest så känns det här som ett par hörlurar gjorda för vanliga konsumenter.

De sitter bra, är lätta att ta på och av, utformade i mjukt gummi som täcker en titanbåge runt. Och de slår inte i nacken när jag cyklar. Great success! Jag har ofta kämpat med bluetoothlurar som tappar anslutning eller är svåra att para med telefonen, men de här funkar helt utan mankemang.

Sitter framför öronen och funkar lika bra att lyssna på Pippi Långstrump med.

Jag har haft dem på varje cykelpendling i princip sedan i mars, med mössa, vinterjacka och cykelhjälm, helt utan problem. Jag har testat att cykla framåtlutad på min vanliga Trek-cykel, och upprätt på min Nihola. Det funkar.

De är lätta. Löjligt lätta. Man glömmer gärna att man har dem, vid mer än ett tillfälle har de nästan farit iväg när jag framme vid jobbet dragit av mig hjälmen.

Jag har testat handsfree funktionen, alltså att använda dem för att prata i telefon, och bortsett från att de vid några tillfälle glömt att släppa igenom ringsignalen när någon ringt, så funkar de till och med att prata i telefon när man fortfarande cyklar. Man svarar med en stor knapp på högra luren och sedan är det bara att prata. Det känns lite som magi, i måttlig fartvind.

Och jag finner att jag faktiskt trivs väldigt bra med dem. Äntligen kan jag lyssna på morgonnyheterna och radio under min trettiominuter långa cykling till jobbet.

Så här tuff blir du.

Nackdelar

Men det är inte bara guld och gröna skogar. Precis som sina föregångare så är det här inte lurarna för dig som gillar att lyssna på musik. Käkbenstekniken gör att ljudet blir klent i basen, det går att lyssna på musik, men efter en kvart med det tunna ljudet upplever jag att jag blir trött i huvudet. Det här är ett par radio- eller poddlurar.

Det är också fortfarande problem med ljudstyrkan i stökiga trafikmiljöer. Det går att skruva upp rätt mycket, men det finns en gräns, där vibrationerna som tekniken bygger på blir störande utan att ljudvolymen blir högre. Det fungerar bra när jag kör längs Götgatan, men vid Stadsgårdsleden dränks ljudet av trafikbullret som studsar mot söderbergets väggar. Jag cyklar i huvudsak i Stockholms city och där fungerar de nästan alltid, så länge det inte blir för brötigt runt omkring.

Och knapparna. ”Svara”-knappen är helt rimlig, men de kombinerade på/av- och volymknapparna är så små att de i princip är oanvändbara. Man får förlita sig på att ändra ljudstyrka på telefonen istället, för knapparna är yttepyttigsmå. Det är såklart en kompromiss för att få lurarna så små, men jag undrar varför de inte kombinerade på/av-knappen med den betydligt större ”svara”-knappen på själva luren.

Löjligt små knappar.

En sista nackdel är priset. För Trekz Air får man hosta upp över 1500 kronor. För samma pris får man ett par riktigt bra ”vanliga” lurar.

Slutsats

För mig funkar de här perfekt till vad jag vill att de ska göra: Jag kan cykla, lyssna på radio, utan att bli distraherad eller tappa hörselförmåga. Jag hör trafiken och jag hör radion. Som bonus går det att prata i telefon också. Lurarna känns genomtänkta och hållbara. Jag tror inte käkbenstekniken kan göra så mycket mer åt ljudet, men det fungerar för mig. Men det här är inga lurar för dig som gillar att lyssna på musik eller har höga krav på exceptionell ljudkvalitet.

Innehåll och tillverkarens specifikationer:

Med lurarna kommer en förvaringspåse i mjukt gummi, laddningssladd och ett par hörselproppar.

Pris: 1500-1600 kronor i Sverige.

Speaker type: bone conduction transducersFrequency response: 20Hz~20KHzSensitivity: 100 ± 3dBMicrophone: -40dB ± 3dBBluetooth version: v4.2Compatible profiles: A2DP, AVRCP, HSP, HFPWireless range: 33 ft (10m)Battery: rechargeable lithium ionContinuous play: 6 hoursStandby time: 20 daysCharge in: 2 hoursWeight: 1.06 oz (30g)

Läs mer hos tillverkaren: Aftershokz Trek Air.

Läs också: Recension hos Techradar och CNet.

Käkbenslurar

Aftershokz Trekz Air använder käkbenet för att leda ljudet istället för hörselgången. Det fina är då att man har öronen fria och hör lika bra som utan lurarna – och som cyklist innebär det att man fortfarande hör allt som händer omkring en. Det låter ungefär som att ha ett par vanliga högtalare en bit ifrån en.

Det fungerar så här: