Härom veckan släppte Stockholms Handelskammare en 60-sidig rapport/pressmeddelande där de drog upp linjer för hur de tycker Stockholmstrafiken ska bli bättre. Inga konstigheter, det är en lobbyorganisation som jobbar för sina medlemmar. Pressmeddelanden är stapelvara i lobbyarbete.
Det märkliga var hur det här togs emot. Dagens Nyheter till exempel kände sig föranledda att dra till med en förvånansvärt omfattande artikelserie i fyra delar med flera helsidor om ”Stockholmstrafiken”. Intervjuade är bara två personer, författaren till rapporten/pressmeddelandet Jonas Eliasson och Handelskammarens egen vd Andreas Hatzigeorgiou.
Även lokalpressen i Stockholm var på tårna och gjorde flera artiklar på samma rapport/pressmeddelande.
Den här måste vara nästan unikt när det gäller genomslag för ett och samma lobbyföretag. Grattis, vi gissar på champagne på kontoret för de inblandade. Samma mängd text inbladad som annonsbilaga hade kostat miljoner – och definitivt inte gett samma genomslag.
Men vi är ju främst cyklistbloggare så här kommer vi fokusera det här med cykel, som hos DN fått den ödesmättade rubriken:
Inte bara DN ville vara med på den bollen, Aftonbladet tog till krigsrubriker:
Vad handlar det här om då?
Jo, 2010-2011 tog dåvarande borgerliga styret i Stockholms Stad fram en ny cykelplan, ”Cykelplan 2012”. I en av bilagorna till den fanns kostnadsuppskattningar. Där uppskattades kostnaden för cykelbanor i innerstaden till åtta miljoner kronor per kilometer, och i ytterstaden till mellan en och en halv och tre miljoner kronor per kilometer.
Där konstaterades också att beräkningarna är schablonmässiga och att ”kostnader för broar och tunnlar tillkommer” samt att:
”T.ex. kan det behövas bättring av belysning, trafiksäkerhet, tillgänglighet eller trädåtgärder som inte föranleds av cykelprojektet men som det kan vara bra att passa på att åtgärda. Detta gör att projekt blir dyrare men samtidigt ökar kvaliteten.”
Man gissade helt enkelt.
Sedan har det, enligt Stockholms Handelskammare, visat sig att kostnaderna var betydligt större. Ur rapporten/pressmeddelandet:
Sedan dess har många cykelbanor byggts i staden, och tyvärr har kostnaderna visat sig vara betydligt högre. Cykelprojekt genomförda i innerstaden har haft en snittkostnad på 50–60 miljoner kronor per kilometer, och i ytterstaden har kostnaden varit omkring 30 miljoner kronor per kilometer.
Nu ger vi oss inte in i diskussionen om själva rapporten/pressmeddelandet, eventuellt tar vi det i ett separat blogginlägg. Nu fokuserar vi istället på journalistiken som gjorts kring den.
Vi konstaterar att ingen av de medier som skrivit om rapporten/pressmeddelandet pratat med någon annan än representanter för Stockholms Handelskammare själva. Ingen har vad vi sett pratat med författarna till Cykelplanen för att kolla hur kostnadsuppskattningarna gjordes eller med dem som anlagt cykelvägar i stan, alltså fått budgetpengar för att bygga. Brukar de få tillräckligt med pengar? Eller brukar budgeten vara för snålt tillagen? Eller med trafikforskare som har kunskap om hur det brukar gå med den här typen av projekteringar. Eller med trafikpolitiker om vilken roll en ”Cykelplan” har i det kommunala arbetet. Är det ett styrdokument? Är det en vision? Är det ett färdigt projektbeslut?
Vi som följt ”Cykelmiljarden” och läst på om projekt har ju också sett att många saker som kallas ”cykelarbete” i själva verket ofta också omfattar parkarbeten, anläggandet av nya gångvägar och till och med stundtals minskning (!) av själva cykelbanan. Eller bytandet av rör när man ändå har gatan uppgrävd. Inte minst eftersom kommunen velat skryta med hur den satsar på cyklister.
Så, när man går från ”Cykelplans”-uppskattning till riktiga pengar i faktiskt byggande – är det då bara kostnader för själva cykelbanan som tas upp eller också annat runt? Det vill säga, vad ingår i de där 50-60 miljonerna? Någon som kollat? Nepp.
Eller är det så att kommunen blivit ambitiösare sedan de skrev Cykelplanen 2012? Att åtta miljoner var den billigaste lösningen? Att man sedan dess börjat med flit lägga mer pengar på cykelbanorna och låtit arbetena blir mer omfattande? Ingen vet, för ingen frågade.
Och är 50 miljoner per kilometer dyrt? I jämförelse med vad? Går det att räkna hem någon samhällsnytta (se till exempel det här inlägget)? Ingen aning för ingen kollade.
Det enda vi som läsare bjuds är ett påstående i ett pressmeddelande med hänvisning till en siffra ur en bilaga till en sju år gammal cykelplan (som vi förövrigt varit rätt kritiska till i omgångar, tex här).
Vi brukar säga att journalistikens uppgift inte bara är att berätta, utan också sätta i en kontext, inte bara nöja sig med att refererera utan också förklara sammanhangen och göra det begripligt.
Förutom frågorna ovan hade det också varit intressant att se om det finns någon skillnad i de faktiska byggbudgetarna, alltså då man gjort en riktig projektering, låtit tjänstemännen utreda förutsättningarna, satt upp en budget och börja bygga. Hur ser det ut då? Brukar de budgetarna hålla? Det är ju först då man kan säga om något blir dyrare ”än planerat”, eller inte. Och brukar vägarbeten i allmänhet hålla budgeten? Hur ser det ut när man bygger nytt – hur träffsäkra är kostnadsberäkningarna? En snabbkoll på vad som skrivits om frågan ger åtminstone en antydan om att det inte är ovanligt med felaktiga budgetar. Till exempel för liten:
Eller tvärtom att budgeten varit för väl tilltagen, vilket lett till att kostnaden blivit lägre:
Det är naturligtvis roligare att något blir billigare, men det visar också att budgeten var felaktig från början. Rätt rejält dessutom.
Det här är ju sammanhang man skulle behöva som läsare för att fatta om det är en ren skandal att cykelvägarna kom med en ”chocknota”, som Aftonbladet gör. Eller om det snarare handlar om ett policydokument som höftade lite eftersom syftet var något helt annat än att sätta ekonomiska ramar.
Men ingen orkade göra det. Istället för cykeljournalistik får vi pressmeddelanden. Och kommentarsfältshatarna får vatten på sin kvarn.
Tråkigt tycker vi.
Toppbild, foto: Sollok69 CC-BY-SA 4.0
