Det är tydligen inte vara vi cyklister som tycker att trafikreglerna är ett moras av rörighet (obs, bara ett stilgrepp, vi vet ju redan det), nu har också Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum gjort som Cyklistbloggen, alltså en ansats att försöka reda ut saker och ting. Det gör de i sitt PM, koncist kallat ”Cyklar”.
Det var med viss fasa vi antog MC-Polis utmaning från Twitter:
och läste den nitton sidorna om hur hugade åklagare ska ta sig an mysteriet ”Cykel” i domstolarna.
Och kors i taket, det var med viss lättnad vi avslutade det för myndigheter faktiskt rätt lättlästa dokumentet.
Vi börjar direkt med det relevanta. Författaren är uppenbarligen cyklist. Resonemangen bortom det rent juridiska är, håll i er, helt rimliga. Det mest lysande exemplet:
”Det är också naturligt att bilisten har en väjningsplikt mot bakgrund av att cyklisten är den mest oskyddade trafikanten.”
Det här är ju i det närmaste en revolution, och det säger vi helt utan ironi, när det gäller myndigheters inställning till vem som ska ta ansvaret för trafiksäkerheten. Vi har ju tidigare lyft att i Sverige brukar inställningen vara tvärtom, att om du är oskyddad så är det du som ska ta ansvar. Argumentet brukar vara något i stil med att ”det spelar ingen roll om du har rätt om du är död”. Vi skrev till exempel i texten om korsningar att:
I Sverige bygger man trafiksäkerheten för cyklister i korsningssituationer på två outtalade principer, menar vi. Den första är att cyklister får ta ansvar för den. Det bästa sättet att göra det säkert för oskyddade trafikanter blir därför att ge dem väjningsplikt som regel. Därför är cykelvägen ingen väg, utan en ”bana”, och när den möter annan väg är det inte en korsning, utan en utfart. Annat än undantagsvis.
Då är det intressant att se att Åklagarmyndigheten börjar lyfta det andra perspektivet. I PM:et skriver författaren också att Svea hovrätt i en dom från 2017 gett uttryck för att:
Hovrätten lägger härvid särskild vikt vid de höga krav som ställs på bilister att agera aktsamt i förhållande till mer oskyddade trafikanter.
Detta, menar vi, är nytt. Och det är stort.
PM:et resonerar också kring svårigheterna med att avgöra vad som är en ”cykelbana”, något vi också varit inne på flera gånger. Skälet är att enda defintionen är ”en väg eller en del av en väg som är avsedd för cykeltrafik och även trafik med moped kl II (2 § FDEF)”. Åklagarmyndigheten noterar precis som vi att det idag inte finns något krav att faktiskt skylta:
”Något författningskrav att en cykelbana ska märkas ut för att den faktiskt ska vara en cykelbana finns inte. ”
Vad som är en cykelbana är viktigt för cyklister, eftersom det dels påverkar var de får cykla, dels påverkar när och hur väjningsplikt råder. Men en cykelbana kan alltså se ut som vilken trottoar som helst.
Sen är det intressant att läsa Åklagarmyndighetens resonemang, som för första gången någonsin, vad vi sett, från myndighetshåll faktiskt andas viss förståelse för cykeltrafik. Ett, litet, exempel är på att högerregeln inte exemplifieras med att cyklister faktiskt ska följa den, utan tvärtom:
Denna innebär i korthet att trafikant ska lämna företräde åt annan trafikant som kommer från höger, exempelvis ska en bilist lämna företräde åt en cyklist som kommer från höger.
Vi vågar garantera att den som skrivit det ovan cyklar själv. Ingen bilist skulle komma på tanken att exemplifiera en högerregelsituation med att en bilist ska väja för cyklist.
Ett annat exempel är hur Åklagarmyndigheten försöker värdera skyldigheter i förhållande till varandra. Här är gäller det cykelpassager vid cirkulationsplatser:
Båda trafikanterna har alltså skyldigheter att iaktta. Det kan argumenteras för att bilistens skyldighet att ge cyklisten möjlighet att passera är den primära bestämmelsen om väjningsplikt. Situationen är specifikt reglerad för bilisten genom 3 kap. 61 § tredje stycket TraF medan cyklistens väjningsplikt är mer generellt gällande.
Där Åklagarmyndigheten resonerar att bilistens väjningsplikt är den viktiga i sammanhanget, medan cyklistens är ”mer generellt gällande”.
Igen, en rimlig tolkning, men en vi defintivt inte är bortskämda med i landet där biltrafikens framkomlighet är en naturlag lika defintiv som gravitationen.
Sen saknar vi några saker, till exempel situationen med skyltad väjningsplikt innan cykelpassage – alltså sådana som Stockholm håller på och inför, vi saknar också resonemang kring lastcyklar (exempelvis att hjälmlagen inte omfattar trehjuliga lastcyklar).
Men vi ska inte dra ut på det här närläsandet av nitton sidor åklagarråd, risken är stor att vi framstår som orimligt tacksamma, men vill ändå avsluta med att konstatera att vi också lärde oss något nytt:
Vi vet ju att ibland gäller flera trafikregler samtidigt, till exempel när man cyklar ut på en cykelpassage, då både trafikregeln för ”utfart från cykelbana” och trafikregeln för ”cykelpassage” gäller.
Men samma gäller biltrafiken. Vi vet ju att bilist som svänger höger över cykelpassage ska ”köra med låg hastighet och ge cyklisten möjlighet att passera”. Men, det finns ytterligare en regel, som höjer det hela till väjningspliktigt:
”En bilist får inte heller svänga i en korsning om det inte kan ske utan hinder för den trafik som finns på den körbana bilisten kör in på (3 kap. 24 § TraF). En cyklist som cyklar från cykelbanan ut på passagen befinner sig då på körbanan. Bilisten har alltså även enligt denna regel en väjningsplikt i förhållande till cyklisten om cyklisten befinner sig ute på körbanan. Denna väjningsplikt är straffsanktionerad.”
Eftersom cyklisten inte längre är på cykelbanan, utan på vägen, så har bilisten enligt Åklagarmyndigheten även väjningsplikt eftersom bilist får inte svänga utan hinder för den trafik som finns på körbanan redan.
Så, det blir till att gå och uppdatera vårt populära inlägg ”Den ultimata guiden till vem som har väjningsplikt.”
Läs hela Åklagarmyndighetens PM här.
Toppbild: Pressbild/Åklagarmyndigheten