Jag hatar att cykla i klunga

Som rubriken säger, jag hatar att cykla i klunga. I Stockholm är cykelfälten nästan alltid smala. Så smala att man knappt får plats en cykel i taget. När man kommer i klunga hamnar cyklisterna därför nära varandra ihopträngda i en klump med stora risker för att haka i varandra eller vingla till och köra in i någon annan. Eller bli inkörd i när någon annan cyklist vinglar till. Jag hatar det.

I klunga ser man också dåligt, man ser inte om någon står och väntar vid ett övergångsställe, man ser inte att det står ett stödben till byggkran uppställt i cykelbanan, man ser inte plötsligt fulparkerad escooter, dåligt placerad stolpe, man riskerar att missa plötsligt vänstersvängande mötande bil. Eller för all del cyklist som plötsligt bestämt sig för att kliva av och gå.

Trafikplanerarna vill att vi cyklar i klunga

Jag hatar det. Problemet är att Stockholm vill att jag ska cykla i klunga. Eftersom det ökar framkomligheten för biltrafiken. Och här får vi gå tillbaks några år. Flera gånger har vi från Cyklistbloggen pratat med kommunen om rödljustiderna i stan, tror första gången någon gång runt 2013. Våra synpunkter var att cykeltrafiken alltid fick korta grönljustider i förhållande till övrigt trafik och att det sedan var långt till nästa grönljustid. Detta fick vi rätt av hos kommunen, men att de höll på att se över perioderna. Inom vissa ramar. Eftersom det är bra för framkomligheten att cyklister kommer klungvis.

Ett exempel var när vi hade synpunkter på trafikljuset vid Medborgarplatsen. När man kom norr ifrån så samlades cyklisterna ihop och grönljustiden kunde då hållas nere.

Och just det här har vi mött flera gånger, när cyklister samlas ihop i en klump vid rödljusen kan grönperioden hållas nere eftersom fler cyklister kan dra igenom på varje grönperiod. Eftersom cyklister är yteffektiva och lägger sig i bredd vid trafikljusen.

Det här fenomenet kan man se på flera platser i stan, eftersom det leder till rätt påtagliga effekter: Cykelbanan/fältet ser helt tomt ut när trafikljuset slår om till rött. Efter ett tag kommer en klunga cyklister från senaste trafikljuset och en ny klunga bildas i väntan på grönt. Vid grönt drar hela gänget iväg i grupp och cykelfältet töms helt igen. Och cykelfältet ser helt öde ut till nästa cykel (Ha!) upprepar proceduren.

Det är svårt som enskild cyklist att göra något åt. I biltrafiken löses det av att det är lätt att variera hastigheten, det kräver ingen muskelstyrka att vara snabbt iväg till exempel. Här begränsas man istället av hastighetsbegränsningen och av att bilar alltid kör på ett led. Den cyklist som är först till ett trafikljus har bara två alternativ för att slippa klungcykla till nästa trafikljus: att antingen trampa på och vara snabbast av alla övriga cyklister. Eller att helt enkelt passera grönljuset och sedan kliva upp på trottoaren och vänta tills det blir rött – och cykla vidare som siste cyklist medan trafikljuset bakom skapar nästa klunga (ett fenomen vi sett leder till att en del cyklister tar risken att cykla mot gult, för att slippa vara först i nästa klunga).

Hade man bara anlagt vägen för cykeltrafik hade det alltså, menar vi, varit bättre att skippa det här – och låta cyklisterna cykla på i eget tempo. Så att flödet blev jämnare och cyklisterna spreds ut så mycket som möjligt. Cyklister är som sagt yteffektiva så kapaciteten i korsningspunkter är inte lika känsliga som för biltrafiken. Precis samma sak gäller gående.

Varför finns trafikljus?

Men trafikljusen är ju inte där för cykeltrafikens skull och här behöver vi göra en kort utvikning om trafikljusens funktion. Många, också vi till en början, tänker på trafikljus som något som finns för att öka trafiksäkerheten. Men det är inte därför de finns. De finns för att öka framkomligheten. Utan trafikljus måste trafikanterna själva komma överens vem som ska köra först. Det kräver att man sänker hastigheten, söker kontakt med övriga trafikanter och gör en slags ”förhandling”. Med trafikljus tar man bort det där ”förhandlings”-momentet, och låter ljussignalen avgöra. När du har rött är det din tur att vänta. När du har grönt är det bara att köra. Det ökar trafikflödet. För motorfordon. Rent teoretiskt skulle man kunna ta bort alla trafikljus i morgon. Det som skulle hända är att hastigheten skulle minska och flödena i korsningarna lika så. För biltrafiken.

För cyklar är det här inte lika viktigt. Cykling går redan i lägre hastighet, ytorna räcker till betydligt fler trafikanter och flödena är inte alls lika känsliga för det där förhandlingsmomentet. När man samlar ihop cyklister i klungor så är det alltså för framförallt biltrafikens skull. För cyklisterna är flödet viktigare – och säkrare, menar vi.

Och därför hamnar vi där i klungan. Som inte riktigt får plats i det där cykelfältet som knappt är ett styre brett, vilket leder till att cykeltrafiken spiller ut i intilliggande körfält. Eller ännu värre, som skapas i ett generöst ”magasin” framför ett rödljus, och skapar en jättebred klunga som sedan på andra sidan korsningen plötsligt ska mölas ihop i ett smalt, smalt cykelfält.

Och som leder till att långsammare cyklister, som till exempel Cyklistbloggen själva, ligger i vägen för dem med lite mer benmuskler eller rentav el-assist och vill kunna cykla fortare. Som leder till risk för kollisioner.

Som leder till, menar vi, en betydligt farligare trafik än om cykeltrafiken hade kunnat cykla i ett rent och jämnt flöde. I den här bemärkelsen kan man alltså tänka sig att trafikljus är direkt negativa för trafiksäkerheten för just cyklister.

Det är i alla fall vår teori – det vore grymt intressant att se om det finns någon forskning på det. Vi håller utkik och återkommer om vi hittar något.

Och vad tror ni? Har vi rätt?