Transportstyrelsen föreslår inte bara att cykelpassagerna tas bort, de vill också ta bort ändringen som infördes för något år sedan som tillät cyklister att själva välja var de vill cykla. Det vill säga att cykla på allmän väg även om det fanns cykelbana i närheten.
Och här blir det lite intressant, För först konstaterar det utan vidare att de cyklister som av någon outgrundlig anledning inte vill färdas på de där cykelbanorna, får det säkrare på en närliggande cykelbana. Och samtidigt att ”tryggheten” kan försämras för både cyklister och gående om de gör det:
Sen konstaterar de också att det här kan påverka den ”transportpolitiska måluppfyllelsen”.
”Framkomligheten kan komma att minska för dem som använder en cykelbana, som i och med förslaget kommer nyttjas av fler cyklister”
Eller, det blir sämre. Förutom på ”bilvägen”, där cyklisterna förbjuds. Så här resonerar Transportstyrelsen om det:
Cyklister och förare av mopeder av klass II kommer att påverkas: de kommer inte att kunna nyttja en körbana om en näraliggande cykelbana finns. Det kan leda till en minskad framkomlighet, samtidigt som trafiksäkerheten ökar för cyklisterna. Majoriteten av de dödsolyckor som sker med cyklister sker i kollision med motordrivna fordon.
Trafiksäkerheten ökar! Majoriteten av de dödsolyckor som sker med cyklister sker i kollision med motordrivna fordon! Här tänker vi att man skulle kunnat haft en kortis om Trafikförordningens grundbestämmelser, det här med att man ska anpassa sin hastighet efter omständigheterna, och visa hänsyn till sina medtrafikanter. Så kanske kollisionerna kan undvikas.
Vi fortsätter läsa:
”Konflikter mellan olika cyklister och gående kan komma att öka i och med att de cyklister som tidigare har valt att använda en körbana på grund av att de vill hålla en högre hastighet nu kommer att behöva använda en cykelbana eller en gemensam gång- och cykelbana. Här är det viktigt att poängtera att alla trafikanter ska visa hänsyn till sina medtrafikanter. Hastigheten ska anpassas efter förhållandena på platser, och man ska inte hindra andra trafikanter i onödan. Det kan till exempel vara olämpligt att cykla i hög hastighet i en trång miljö eller där sikten är begränsad, att cykla flera cyklister i bredd eller promenera med flera barnvagnar i bredd på en gemensam gång- och cykelbana”
Men se, där kom det. Så, cyklister bland fotgängare ska fatta att de inte alltid kan komma i ”höga hastigheter”. Det behövs därmot inte med motortrafiken, som ju självklart kan förvänta sig att få göra det. Cyklister ska, i korthet, inte tro att de ska få ta upp någon plats, någonstans.
Fråga till Transportstyrelsen: Har ni inför det här förslaget inventerat hur ofta cyklister, om ert förslag går igenom, tvingas in i ”omständigheter” som gör att cyklisterna inte kan hålla ”hög hastighet”? Har den riskanalysen gjorts? I synnerhet som ni kombinerar ert förslag med ett där det är i farans riktning att en massa cykelpassager istället blir ”utfarter”, vilket innebär en fortsatt uppstyckning av varenda cykelväg i hundratals småbitar, med väjningsplikt däremellan? Hur påverkar det den ”transportpolitiska måluppfyllelsen”?
Och, hur vet ni att trafiksäkerheten kommer öka? Det påstås på flera ställen, men utifrån vilken analys?
Vi minns vad VTI, alltså statens egna trafikforskare, sa 2012 i samband med den statliga cykelutredningen:
VTI håller inte med om slutsatsen att det främst är bredare cyklar eller cyklar utrustade med cykelkärra eller sidovagn som har stort behov av att färdas på körbanan. Det finns heller inte, som vi ser det, tillräckligt underlag för att det skulle ha någon större betydelse för cyklisters framkomlighet och säkerhet. Istället borde det vara fordonens hastighet som bestämmer separeringen, dvs. snabba cyklister borde tillåtas att använda körbanan.
Vilket alltså tilläts i och med lagändringen 2018. Frågan är vilka erfarenheter på den korta tiden som får Transportstyrelsen att plötsligt i en utredning om något helt annat, elskootrar, föreslå en återgång till de tidigare reglerna.
Här kan man också samtidigt passa på att kolla på de där dödsolyckorna, var sker de? Ja, inte är det ute på spikaraka vägen. Det är i korsningarna. Till exempel när cyklisterna kommer ”från ingenstans” ”ut” från cykelbanan.
Så, Transportstyrelsen, är det så enkelt att om man bara tvingar bort cyklisterna från allmänna vägar, in på cykelbanorna brevid, så minskar olyckorna? Eller riskerar de att öka, eftersom cyklisterna nu färdas på vägar som är uppstyckade i småsträckor avbrutna av cykelpassager eller utfarter, det vill säga ”korsningar”? Hur påverkar Transportstyrelsens förslag att ta bort cykelpassagerna, tillsammans med risken att kommunerna inte ”uppgraderar” dem till cykelöverfarter olycksrisken vid dessa ”korsningar”?
Har ni gjort någon konsekvensanalys, kanske några ”Worst case scenario”/”Best case scenario”? Eller har ni mest killgissat?