Det kan låta märkligt, nu när snön sakta börjar försvinna, men för stadscyklister börjar den riktiga halkperioden nu, när barmarken börjar synas och dubbdäcken inte längre har snölagret att greppa i.
Det handlar alltså om gruset som används på snön. För cyklister innebär den att så fort det blir barmark så blir det halt, riktigt halt. Och är det snöfattigt kan den perioden bli lång – i Stockholm ska gruset inte vara uppsopat förrän i maj.
Och det orsakar såklart olyckor. Många olyckor.
– Det är tydligt att sand och grus utgör en skaderisk för cyklister såhär i början av våren – med grus på gatorna blir bromssträckan betydligt längre och svängarna riskabla, säger Irene Isaksson-Hellman, trafiksäkerhetsforskare på If.
Man skulle kunna argumentera för att det är så många olyckor att man undrar lite varför det görs alls. Om nyttan av att ha grus under de fåtaliga snömånaderna, för att sedan ha grushalka resten av tiden. Med lite snö i början av säsongen kan en snöfattig vinter grushalkan bli flera månader, nästan bortåt halvåret. VTI:s forskare säger till exempel till SVT:
PÅ VTI menar forskare att friktionskraven på cykelbanor bör ses över. Idag bygger många mätningar på bilars prestanda trots att man vet att till exempel grus är besvärligt för cyklister.
– När vi har långa perioder med stabilt vinterväder och mycket snö så ger ju det en positiv effekt men sen kan vi ju fundera på hur det ser ut sett över hela vintern om vi grusar vid första halktillfället i oktober och sen ligger det kvar till i april, maj så kan man ju undra hur många dagar den här perioden har fått en positiv effekt – när gruset ha gett en höjning av friktionen och hur många dagar det faktiskt haft en negativ effekt och blir en sänkning av friktionen, säger Anna Niska, forskningsledare VTI.
Men tills dess, ta det försiktigt ute på cykelbanorna tills gruset är uppsopat!
Toppbild, foto: Anna Mogren Östlund