Vi fick upp en post från NTF Säker trafik i våra Facebookflöden – det handlade om säkra gång- och cykelpassager. Ni som följt Cyklistbloggen vet att vi skrivit om detta tidigare, 2018 inventerade NTF på Trafikverkets uppdrag gång- och cykelpassager i svenska kommuner. Vi var kritiska.
Men låt oss först bara poängtera att vi tycker att det är utmärkt att NTF arbetar med att få kommunerna att prioritera säkra gång- och cykelpassager. Det är ett viktigt arbete, inte minst utifrån statistiken som visar att andelen unga som själva tar sig till skolan har rasat sedan 80-talet.
Men.
Det vi invänder mot är att NTF förenklar, faktiskt så mycket att det riskerar att i förlängningen göra det mindre trafiksäkert. De utgår nämligen från en mycket snäv defintion av vad som är ”säkert”:
En GCM-passage (Gång-, cykel- och mopedpassage) definieras som säker om den är planskild (bro eller tunnel) eller om 85…
Posted by NTF Säker trafik on Monday, February 22, 2021
”En GCM-passage (Gång-, cykel- och mopedpassage) definieras som säker om den är planskild (bro eller tunnel) eller om 85 procent av bilisterna passerar i max 30 km/tim.”
Det låter ju absolut bra, om fotgängare och cyklister är skiljda från motortrafiken, eller om bilisterna kör sakta, så är det säkert.
Problemet är att den defintionen är så vid att den rymmer mängder av dåliga lösningar. NTF visar en redan i sin Facebookdelning:
Dels är det en, smal, kombinerad dubbelriktad gång- och cykelväg. Det betyder att fotgängare och cyklister blandas, helt utan separation. Efter viadukten ser ni en stenmur, vilket betyder att det finns en, förmodligen två, anslutande gång- och cykelbanor till höger och vänster. Men eftersom avståndet till stenmuren är så kort, så betyder det att sikten i själva korsingen är precis noll. Det kan alltså komma cyklister både från höger och vänster precis i mynningen när man passerat under viadukten. Eller fotgängare för den delen.
Tänk er nu att det kommer hänynslös nittiokilos cyklist nerför backen till höger precis efter viadukten på bilden ovan, i nerförsbacke och därför i hög fart, samtidigt som det kommer litet barn på cykel cyklande rakt fram. Eller gående. Det kan bli en jäkla smäll. Tänk er också viadukten framåt kvällen, då det blir mörkt och undanskymt. Det blir en inte särskilt trygg gång- eller cykelväg.
Men, utifrån NTF:s definition blir det grön bock i kolumen ”trafiksäkert”.
En GCM-passage definieras som säker om den är planskild (bro eller tunnel) eller om 85 procent av bilisterna passerar i max 30 km/tim.
Det senare åstadkoms mest effektivt genom att ha någon form av fysiskt farthinder i anslutning till övergångsstället. Vanligast är gupp av olika slag, att hela passagen är upphöjd eller avsmalning så att bara ett fordon kan passera åt gången.
Tittar vi alltså på Örebros lösning som vi skrev om igår:
så är det en lösning som, utifrån den defintion NTF använder har blivit säkrare. Upphöjningen minskar hastigheten för biltrafiken.
Men, som vi skrev igår, samtidigt har den nya svängen (rött streck) gjort att det både blir svårare för biltrafiken att förutse var cyklisterna är på väg – svänger de plötsligt vänster för att de faktiskt ska svänga vänster in på vägen eller kommer de omedelbart därefter svänga höger ut i korsningen? Dels hamnar korsande biltrafik bakom ryggen på de cyklister som ska ut i korsningen, vilket gör det mycket svårare att se sig för när man cyklar över. Men, som sagt, enligt NTF:s defintion är den säkrare. Och det är det som är viktigt för svenska kommuner, vilket Örebro är ett exempel på. Ett annat är Trafikverket.
Vi skrev tidigare om deras nybygge i Vinsta, där man nu anlägger en planskiljd korsning, med gång- och cykeltrafiken på en bro över vägen. Mycket trafiksäkrare, något Trafikverket också poängterar:
”I utredningen av trafikplats Vinsta i samråd med Stockholms stad har ambitionen varit att öka trafiksäkerheten hos alla trafikslag, detta görs enklast genom att göra passager för gång och cykeltrafik planskild”.
Det är alltså utifrån exakt samma defintion som NTF använder, är det bara plan
skilt är det säkert. Samtidigt är det en jätteomväg, både i sidled och i höjdled, vilket gör det något alldeles otroligt mindre attraktivt att cykla där. Eller med mer vardagliga ord: Det blir en jättejobbig cykelväg. Och kan leda till det som många skrev och kommenterade våra poster med: att man istället väljer ”vanliga” vägen. I stället för den säkra röda omvägen, tar man den mindre säkra raka blå vägen helt utan uppförsbackar:
Vilket innebär att lösningen riskerar att dels bidra till att cyklismen minskar, dels riskerar att göra den farligare. Trots planskildheten.
Tillbaks till NTF. När de två passagerna på bilden på NTF:s Facebookdelning ifrågasätts svarar de så här:
”Utifrån ett trafiksäkerhetsperspektiv är de trafiksäkra, enligt den defintion av säkra passager som finns”. Vilket ju i det närmaste är ett cirkelargument: De är säkra för att vi definierat dem som det”.
Problemet med den här typen av förenklingar, i det otroligt viktiga arbetet NTF gör med att få Sveriges kommuner att prioritera säker trafik, är att det riskerar att bli precis tvärtom. Korsningarna som byggs blir otrygga, undanskymda och mörka viadukter med dålig sikt, eller plötsliga kurvor som i Örebro. Visst, antalet cyklister som blir påkörda av bilar blir lågt, men det är det på till exempel motorvägar också.
Vi tycker det är bra att NTF sätter fokus på säkra korsningar, men det måste gå att göra på ett sätt som faktiskt ökar chansen att de blir just säkra.
Läs också: När NTF ville ta bort övergångsställen