På Twitter hittade vi den här bilden:
Det är en ombyggnation i Örebro, där en korsning utformats på ett nytt sätt. Det man gjort är alltså att man tagit en rak cykelbana och lagt en kraftig sväng precis i korsningen. Vilket gör det meckigare att cykla där.
Det här kan vid första ögonkastet se märkligt ut, ”efter”-bilden har ju tydligt gjort cykelbanan sämre. Men, det är faktiskt utformat utifrån designprinciper från cyklingens hemland, Nederländerna. Här har man alltså sneglat på föregångarna för att göra en bra, säker korsning.
Det är dessutom otroligt vanligt i Sverige att man härmar just så här. Några exempel vi haft tidigare på bloggen:
När man väl fått syn på dem, så ser man att de dyker upp överallt – i korsningen får cyklister inte fortsätta rakt fram, som normala trafikanter, utan måste svänga in på korsande väg, sedan ofta nittiograder ut över vägen och så sedan samma sak när man väl är över.
Nu alltså också i Örebro. Detta är alltså enligt beprövad metod från cyklisthimlen, Nederländerna.
Men.
Problemet är att man förstått principen, men samtidigt missförstått den.
Här är tre exempel på olika stora, liknande, korsningar i Nederländerna:
Som ni ser ligger samtliga korsningar en bit in på korsningen – cykelvägen går inte rakt. Så här:
Men en annan sak blir också tydlig: I de Nederländska exemplen är kurvradierna betydligt större. Svängarna är helt enkelt mindre kraftiga. I samtliga exempel krävs det en minimal gir för att kunna fortsätta framåt. I många korsningar är det överhuvudtaget inte någon sväng, eftersom man redan från början la cykelbanan en bit ifrån vägen:
Det man är ute efter i nederländerna är att skapa de där öarna man ser på samtliga exempel ovan:
Meningen är att minska risken att cyklisterna hamnar dolt, eller direkt i döda vinkeln för svängande bilister:
På samma sätt gör det också det möjligt för cyklisten att lättare uppfatta svängande trafik:
I Sverige har vi alltså fattat det där med ökad säkerhet genom att ”dra upp” cykelbanan en bit i korsningen. Men vi har inte riktigt greppat varför, eller hur.
I de svenska exemplen går cykelbanan rakt nästan hela vägen fram till korsningen, för att därefter plötsligt tvärt svänga:
Det är alltså kraftiga kurvor. Vilket leder till tre saker. Dels till att framkomligheten blir usel, det är svårt att göra skarpa svängar och det blir en omväg, dels att cyklisterna får svårt att själva se korsande trafik, eftersom den hamnar snett bakom ryggen i nittiograderssvängen ut i korsningen.
Men det leder också till att cyklisten riskerar att försvinna för korsande biltrafik just i den situation som de behöver synas mest. Med en brant sväng precis innan korsningen, riskerar cyklisten dels att befinna sig i döda vinkeln ändå, men det finns också risk att bilisten uppfattar att cyklisten inte överhuvudtaget är på väg över korsningen – cyklisten svänger ju tydligt höger precis sekunden innan. Det blir mycket, mycket svårare för korsande biltrafik att förstå cyklistens avsikt.
I Sverige plankade vi alltså själva fenomenet, men inte funktionen. Och nu har turen alltså kommit till Örebro. Med resultatet att korsningarna blir mindre framkomliga för cyklister, och faktiskt farligare.
Tipstack till Thomas Persson.
Med dessa väldigt skarpa kurvorna som i sista bilden så får man dessutom den korsande trafiken bakom sig. Det är väldigt långt man ska vrida huvudet för att se om det kommer någon. Där jag cyklar på morgonen så måste jag i princip lita på att bilförarna som har körkort kommer stanna när de kör ut ur sin rondell.
Dilemmat är platsbrist. Går cykelbanan rakt fram i korsningen, så hindras man ofta av ett motorfordon som stannat för att lämna företräde. Detta kan vara svårt att undgå på grund av siktförhållanden m.m. Gör man en sväng med cykeln så att man kan passera bakom ett sådant fordon, kan detta kanske vara att föredra. Detta förutsätter dock att förare av motorfordon som ska lämna företräde i en korsning är förutseende och inte vid köbildning stannar på gång- och/eller cykelbanan. Från perspektivet för en förare av motorfordon kan det vara knepigt att lämna företräde för gångare, cyklister och motorfordon samtidigt innan man kör ut i en korsning som inte är försedd med trafikljus.
Örebro-fallet som beskrivs är ett utmärkt exempel på hur man försämrat tydligheten och markering av vad som är cykel- eller gångbana. Jag skulle definitivt cykla rakt fram enligt gröna pilen om inget finns som hindrar utan att känna mig som lagöverträdare. Hopp-hopp över kantstenar är vi vana vid.
I Crow-design manualen tas det hänsyn till det och här gäller det alltså att se till att svängradien är stor – dvs inte som i Sverige där den kommer i sista stund. https://uploads.disquscdn.com/images/3bc900b5e4fa4e72527d8797252ea974fc518ba52e41f75f03ee27cc11f06be9.png
Det hårdast inarbetade mantrat för stadstrafikplanerare verkar vara ”sänkt hastighet = färre skador”. Och om man svänger kraftigt sådär så sänks ju hastigheten… och problemet är löst.