För en massa år sedan kom vi på att vi på bloggen oftast pratade om vägar och infrastruktur ur ett enda perspektiv: säkerhetsperspektivet. Det resulterade i blogginlägget ”Vi måste börja prata om framkomlighet”. I korthet skrev vi att säkerhet är jättebra, men att den måste kombineras med framkomlighet, alltså att det ska vara lätt att komma fram som cyklist. För det spelar ingen roll om vägarna är jättesäkra, om de inte går att använda. Och att ofta stirrar man sig så blind på ”säkerhet” att själva säkerheten gör det betydligt svårare att cykla.
Nu några år senare börjar vi tycka att det är dags att samhället börjar prata om, och framförallt värdera, framkomlighet de också. Case in point, förra veckans inlägg om Förbifart Stockholm, där ett av exemplen på ”före/efter” var den här passagen:
Här är det alltså en omgörning som tvingar cyklisterna nästan hela vägen till nästa korsning, innan de får svänga tillbaks igen och ta sig över. När det förut bara var att cykla rakt över.
Så här skriver Trafikverket själva om förändringen:
När E4 Förbifart Stockholm i Vinsta är klar blir det lättare att ta sig mellan Bergslagsvägens västra och östra sida.
Hur kan de tycka att det ovan är lättare? För att förstå det får man kolla vad Trafikverket själva svarar på en direkt fråga:
”I utredningen av trafikplats Vinsta och i samråd med Stockholms stad har ambitionen varit att öka trafiksäkerheten hos alla trafikslag, detta görs enklast genom att göra passager för gång och cykeltrafik planskild.”
Det är bättre för att det är säkrare, eftersom cykeltrafiken passerar korsningen på en bro över. Spelar ingen roll att de tvingas cykla bort till nästa korsning och tillbaks för att nå den.
”Detta bidrar även till att cyklister och fotgängare inte behöver invänta grön ljussignal för att ta sig över”.
Ergo, lättare och säkrare. Och då kan man lättare förstå till exempel planerna vid Tvärförbindelse Södertörn. Så här var det tänkt:
Här kommer man nerifrån i bild – cyklar hela vägen ut i ”tån”, svänger ner, svänger igen och kör upp på backen och upp på det gröna.
En jätteomväg för att ta sig upp på ”Ekodukten” som leder över den nya megamotorvägen. Men, säkert och därmed en alldeles utmärkt lösning för cyklister. Trots en jätteomväg, där man först kör förbi korsningen och sedan svänger tillbaks igen.
Eller, vi tar oss ut till Täby. Där byggdes för bara något år sedan bron över E18 om vid Trafikplats Roslags-Näsby om.
Man rev hela bron och byggde en helt ny. Innan cyklade man så här:
Så här hojade man före. Foto:Google Maps
Enkelt och intuitivt, bara rak fram. Man kunde hela tiden se vart man skulle. Men nu var det ju moderna tider och cyklingen skulle bli bättre. Och det blev den, utifrån de där kriterierna ovan, alltså att det blev säkrare. För den där korsningen på bilden ovan försvann helt och man gjorde det istället planskilt.
Nu har de breddat trottoaren på ena sidan bron och gjort den till en ”riktig” cykelbana. Mycket bättre såklart. Problemet är bara att man vill ju ha det planskilt. Lösningen blir följande, och de
t är så nytt att det inte syns på Google Maps än. Men så här cyklar man nu:
Kommer man alltså från bron till höger i bild och cyklar vänster i bild, så måste man när man alltså med några få meter kvar, svänga tillbaks igen, ner för en rätt brant backe, in under bron, upp på andra sidan, upp för backen igen och sedan är man, ja framme, typ. Visserligen på fel sida av vägen, men det är planskilt (ja, förutom att det blir två nya korsningar för att komma tillbaks till rätt sida av vägen, men de låg utanför ombyggnaden). Och därmed säkert.
Så länge kriterierna för en bra cykellösning, inte är mer än ”det ska vara säkert”, så kommer det se ut så här jämt och överallt. Och här kan det vara värt att påpeka att ”säkert” bara handlar om när cyklister möter biltrafik. Det är inte så att kravet på ”säker” väg till exempel skulle resultera i att man inte byggde kombinerade gång- och cykelbanor -som till exempel på den nya gångbron vid Slussen. Säkerhet handlar bara om att skyffla undan cyklisterna från biltrafiken. Om det går att göra, spelar det ingen roll om det blir omvägar både i höjd, sid, och längd-led, det är per defintion bättre och därmed kan alla vara nöjda. Samtidigt kan bilarna köra på spikraka, logiska, breda vägar, säkra och framkomliga, utan att störas av vare sig cyklister eller fotgängare.
Därför måste någon få samhället att börja prata om framkomlighet också. Är lösningen säker OCH framkomlig? Eller är den bara säker?
För cyklister behöver också framkomlighet. Cykelvägar är meningslösa, annat än i årsredovisningar för miljösignalerande väghållare, om de inte används. Alldeles oavsett hur säkra de är.