Vi tar vid där vi slutade i förra inlägget, när vi skrev om nya bygdevägar i Södertälje. Vi frågar Södertäljes trafikplanerare vilka verktyg han skulle vilja se för att skapa bättre bygdevägar i Sverige:
Om vi bara ser till Bygdeväg så är tanken bra som vi nu gör, men en linjering som markerar lite ”starkare” än M2 skulle vara bra och en gemensam skylt som markerar Bygdeväg skulle också vara ett steg framåt.
Det vill säga, att använda ”cykelfält”, M5, funkade bra med bilisterna, men då blir det problem med trafikreglerna – bilisterna får inte köra där alls och fotgängare ska väl egentligen inte vistas där heller. Använder man istället ”vägren”, M2, så innebar att biltrafiken inte visade den hänsyn som krävs. Det hade varit bra med tydligare gemensamma regler för konceptet ”bygdeväg” alltså, kanske egen vägmarkering och skylt till exempel.
Och där återvänder vi till det här med bygdeväg. Konceptet togs från Nederländerna. Där kan det se ut så här:
Ser ut som det svenska konceptet, men, i Nederländerna kallas det här Fietsstrook, eller på svenska, cykelfält. Syftet är lika, att med små medel uppnå högre framkomlighet för oskyddade cyklister på platser där det är för dyrt, eller för trångt, att anlägga ”riktiga” vägar. I Nederländerna ger också den här lösningen prioritet för cykeltrafiken – samma sak gäller inte i Sverige. Vi citerar till exempel från just Södertäljes sida:
”Genom att omfördela vägens yta får cyklister och gående en tydligare och bredare plats på vägen. På så sätt skapar vi en trafikmiljö som signalerar cyklisters, fotgängares och bilisternas lika stora rätt att vara på vägen.”
Alla lika stor rätt alltså.
Som ni ser är bredderna i Nederländerna rejält tilltagna och biltrafiken har väjningsplikt mot cyklister. Det är alltså cyklisternas väg, där bilisterna är gäster. I Sverige har de bygdevägar vi sett hittills varierat otroligt i bredd. Ibland är de över metern breda, ibland smalare än halvmetern.
I Sverige såg en av de första bygdevägarna ut så här:
Och en annan, denna i Påarp:
Ni ser spåren av de bortfrästa kantlinjerna som flyttats några decimeter in på vägbanan. Där, mellan häcken och lastbilen, går alltså vägrenen på denna bygdeväg. Jämför med exemplet från Nederländerna ovan.
Och här blir det ju rätt tydligt att det alltså handlar om billiga lösningar – man flyttar bara färgen lite. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara något dåligt. Finns inte ytan, så kan det vara en god nog lösning.
Men, som vi skrev häromdagen, problemet är att vägren inte tidigare använts på det här viset. I Nederländerna är det här en cykellösning, i Sverige har vi inte bestämt oss än. Vägrenen är för både fotgängare och cyklister, men i Sverige används bygdevägs-vägrenar som både och, ibland är det för cyklister, ibland för fotgängare och ibland för både och.
Här till exempel från Västerås, markerat för fotgängare (men alltså fortfarande vägren):
Eller här i Kalmar, där man istället valt att måla ”cykelmyror”:
Juridiskt spelar de där markeringarna dock ingen roll, trafikregelmässigt är det fortfarande en vägren vi pratar om. Fotgängare får alltså vistas där det är markerat cykel, cyklister får vistas där det är markerat gående. Och biltrafik får på samma sätt också framföras där om så krävs.
Detta innebär också att till exempel en fotgängare förväntas flytta på sig när det kommer en mötande bil (även om bilisten förväntas köra på ett såda
nt sätt att fotgängaren tryggt kan flytta på sig). Ingen prioritet för fotgängare alltså. Eftersom fotgängare går i vägren förväntas de också gå på vänster sida oavsett var de ska eller hur bred vägrenen är.
Och så funderade vi på den här exemplet ovan från Kalmar, som också är huvudled:
Ni ser den gula kvadraten på stolpen till höger, det är alltså en huvudledsmarkering.
På en huvudled har man inte väjningsplikt i korsningar. Det är själva idén med huvudled. Eller? Här till exempel på samma väg:
Glasklart eller? Vi kommer ju på en huvudled? Nepp, vi kommer i vägrenen på en huvudled. Det finns inget ”huvudledsvägren”, utan alla vägrenar är samma sak. Och då tillkommer regler. Vi går till Trafikförordningen. För det första är du som cyklist skyldig att använda vägrenen:
12 § På väg ska vägrenen användas
1. vid färd med cykel eller moped klass II när cykelbana saknas,
Här finns alltså inte samma undantag som för cykelbana, att man kan välja att köra i körbanan. Du ska cykla i vägrenen. Så långt till höger i vägrenen som möjligt till och med:
Cykel, moped och fordon som är konstruerat för en hastighet av högst 40 kilometer i timmen eller som inte får föras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen skall föras så nära som möjligt den högra kanten av vägrenen eller av den bana som används.
Sen kommer vi till trafikreglerna för korsningar:
En förare har dessutom väjningsplikt mot fordon på en körbana när föraren kommer in på den från en vägren eller från en sådan cykelbana som är en del av vägen. (vår fetstil)
Vilket torde betyda att cyklister har väjningsplikt i alla korsningar. De kommer ju inte på körbanan, utan i vägrenen och lämnar den i korsningen. Åtminstone på bilden ovan. Väjningsplikt således. Samma sak gäller alltså inte trafiken i körbanan.
Men. På några platser är vägrenen målad förbi korsningen. Som här:
Vägrenen tar ju alltså inte slut. Är det då så att det är den korsande biltrafiken som kommer in på vägrenen? Och vad gäller i så fall? Normalt kommer man ju inte in på en vägren från höger.
Vi har ingen aning när det gäller båda de här fallen. Vi ställde frågan till Transportstyrelsens regelavdelning, där vi ofta fått förtydliganden och klargörande: ”Vad gäller för vägren på huvudled?”. Men för första gången svarar de bara kort:
Svar: Transportstyrelsen kan som sagt endast svara utifrån gällande lagstiftning, tolkning/ansvar bedöms/avgörs av de rättsvårdande myndigheterna.
Vilket väl är en indikation på att ingen riktigt tänkt på det här. När inte ens Transportstyrelsens experter vågar sig på en gissning.
I sak är det här inte något nytt, vägrenar har ju funnits tidigare. Men i Sverige har vi alltså inte tidigare faktiskt byggt trafiksystemet på att vägrenen är en ”riktig” väg. Där har cyklister i vägren varit ett undantag på platser där det inte finns annan väg. Syftet med att ha cyklister, och fotgängare, i vägrenen har varit att få undan dem från den övriga trafiken. Då spelar det mindre roll om de får väjningsplikt precis överallt.
Men nu bygger man alltså vägar avsedda för cyklister, och fotgängare, men utifrån den gamla inställningen att det mest var att få dem ur vägen. Och som vi visat, ibland målar vi cykelfält, M5, ibland markerar vi för gångtrafik, ibland för cykeltrafik, och ibland inte alls. Ibland brett, ibland väldigt smalt. Olika kommuner gör på olika sätt och därmed också olika bra. Det blir onekligen rätt rörigt.
Men viktigt, nu när allt fler kommuner inför konceptet, men utgår från en lagstiftning byggd för en helt annan tid.
Stort tack till alla er som skickat in exempel på bygdevägar!
EDIT: Vi inser i efterhand att exemplet från Västerås, där man alltså markerat för fotgängare i vägrenen, är ett cykelfält. Väghållaren har alltså använd cykelfältsmarkering M5, men målat figur för fotgängare i vägbanan. Som sagt. Rörigt.
Toppbild: ”Bygdeväg” i Nederländerna. Foto Torbjörn Albért.
Läs också: När regelverket är föråldrat, letar väghållarna kryphål