Cykelboksluten har passerat oss lite förbi, som ett slags viktigt papper vi borde kolla på, men inte riktigt har lyckats ta oss kraft att ta tag i. Vi tänkte ändra på det – och eftersom vi inte skrivit något tidigare så riskerar det att bli rätt mycket text. Så vi delar upp det i flera. Vi har suttit och plöjt samtliga cykelbokslut vi hittat, vilket är alla utom den för året 2015.
Men, bakgrunden först. Det nationella cykelbokslutet ges ut av Trafikverket och sätts samman av Nationella cykelrådet. Cykelrådet bestod 2014 enligt pdf’en av Trafikverket, Boverket, Cykelfrämjandet, Gävle kommun, Naturskyddsföreningen, Naturvårdsverket, Region Halland, Region Örebro län, Svensk Cykling, Sveriges Kommuner och Landsting, Tillväxtverket och Transportstyrelsen.
Fråga oss inte varför just Gävle kommun var med som ensam kommun, eller varför bara två regioner deltog. 2019 ser sammansättningen lite annorlunda ut, så kanske det roterar.
I varje fall, det nationella cykelbokslutet kommer ut varje år, sedan 2014.
Det första nationella cykelbokslutet inleddes med (bra!) självklarheter:
Fler ska ges möjlighet att cykla. Att cykla säkert. Så kan de transportpolitiska målen i Sverige tolkas ur ett cyklistperspektiv. Skälet? Om fler cyklar istället för att åka bil, minskar trängseln på bilvägarna och den negativa påverkan på miljön och folkhälsan minskar. Kort sagt, cykling är en viktig del i ett långsiktigt hållbart transportsystem och samhälle.
Det första cykelbokslutet slog också fast att det är viktigt att mäta:
Det finns en lång tradition av att mäta och följa upp utvecklingen av kollektivtrafik och biltrafik, men när det gäller cykling är uppföljningen bristfällig. Inom flera områden behövs bättre underlag.
Vi håller med. Det mäts alldeles för lite när det gäller cykling. Bara att få kommunerna att överhuvudtaget räkna cyklister är svårt. Och det mäts för sällan, och för ojämnt.
Och att mäta är alltså själva syftet med cykelbokslutet, något som slås fast tidigt i det allra första bokslutet från 2014:
Cykelbokslutet ska följa trender och utveckling inom cyklandet och därigenom vara ett stöd för ett ökat och säkert cyklande.
”Cykelbokslutet ska vara ett stöd för ett ökat och säkert cyklande”. För att kunna mäta över tid så ställer Cykelbokslutet upp 14 ”indikatorer”, alltså saker som man vill mäta.
Överlag helt rimliga indikatorer för att få ett hum varåt cyklingen barkar i Sverige. När vi kommer fram till 2017 års cykelbokslut upptäcker vi dock att man inte har lyckats få aktuella siffror:
För ett antal indikatorer har resultatet inte heller uppdaterats från föregående cykelbokslut. Det beror delvis på att det inte gjorts några ytterligare undersökningar sedan cykelbokslutet 2016.
Vilket ju är lite synd. Det är ju ingen mening att göra ett nytt cykelbokslut om siffrorna är gamla. Så vi hoppade helt enkelt fram till Cykelbokslutet 2018 istället.
Men:
För ett antal indikatorer har resultatet inte uppdaterats sedan cykelbokslutet 2016 och detta beror på att det saknas ny data.
Saywutnow?
Ett antal av de indikatorer som det nationella cykelrådet pekat ut som relevanta för att förstår hur cyklandet i Sverige utvecklas, har alltså inte uppdaterats sedan 2016. Varför är de då med?
Jo, för att de indikatorer som inte mäts alls, är de första. De centrala. De som faktiskt mäter hur mycket folk cyklar.
Det finns inget nytt underlag i form av en resvaneundersökning på nationell nivå för att redovisa utvecklingen under 2018. I indikator 1–3 redovisas därför det material som fanns i bokslutet för 2016.
Men…. vad är då meningen med den här trycksaken? Var det inte meningen att cykelbokslutet hela syfte var att ta fram kunskap ”och därigenom vara ett stöd för ökat och säkert cyklande”?
Anywhoo, 2018 så stod det alltså att en ny resvaneundersökning skulle genomföras under 2019. Så det allra senaste cykelbokslutet från i somras borde ju ha uppdaterade siffror.
Och yes, det gjordes. Men.
På grund av metodbyte för undersökningen 2019 bör jämförelser med tidigare års undersökningar göras med beaktande av detta, då det är svårt att veta i vilken utsträckning skillnaderna beror på faktiska förändringar i resandet eller bytet av metod.
Och där sprack ju i varje fall lite idén med att mäta över tid så att det blir jämförbart, ambitionen som lyftes i det allra första cykelbokslutet från 2014.
Men, 2019 mättes det i alla fall. Samtidigt stuvade man om bland indikatorerna, vilket är lite synd, just för kontinuiteten för rapporten.
Frågan är vad som händer i nästföljande cykelbokslut. Det görs ju inte resvaneundersökningar varje år, betyder det här att Nationella cykelrådet bara kommer förlita sig på resvaneundersökningar?
För att sätta det hela i ett perspektiv: Det nationella cykelbokslutet har alltså inte mätt varje år hur mycket folk faktiskt cyklar. Alls. Men man har mätt hur många som har hjälm.
Vi ser också att under de sex år som cykelbokslutet getts ut, så saknas genomgående ett helt område:
”Geografiska, topografiska och demografiska förutsättningar påverkar hur enkelt eller svårt det är att cykla beroende på nivåskillnader, befolkningstätet och åldersstruktur på orten, barriärer samt hur långa avstånd det är mellan olika start- och målpunkter”.
Det är alltså ett område som Nationella cykelrådet redan 2016 pekade ut som viktigt för att kunna förstå hur cyklingen utvecklas. Men, sorry:
Men, 2019 har man tagit tag i det också och skriver:
”Dessa förutsättningar kommer inte följas upp via indikatorer, utan presenteras under Indikatorer kopplade till flera påverkansfaktorer.”
Och när vi läser under det kapitlet, så står det inte mer än att, ja, ”Det finns geografiska och demografiska förutsättningar som kan förväntas påverka andelen cykel- och gångresor.” (sid 8 i 2019 års cykelbokslut).
Vi fattar inte varför det här fortfarande är med, annat än som allmän information. Var inte idén att mäta trender och utveckling? Men kanske ska texten i 2019-års bokslut tolkas som en utfasning.
Vi gissar att Nationella Cykelrådet inte gör undersökningar själva, utan förlitar sig på vad andra gör. Att de inte riktigt kan styra över vilken data de får in. En fundering från vår sida blir då om det verkligen är lönt att sammanställa ett cykelbokslut varje år, om centrala siffror ändå inte uppdateras i samma tempo. Det lär ju kosta en del. En fundering blir också om det är något det Nationella Cykelrådet jobbar på – att få fram årliga undersökningar också på de där tre, centrala, indikatorerna – som visar hur mycket folk faktiskt cyklar.
Det verkar inte så. I 2019 års nationella cykelbokslut har de där tre indikatorerna, alltså personkilometer med cykel, färdmedelsandel – antal delresor med cykel och antal delresor med cykel, lyfts bort. I stället för 14 indikatorer är de nu 12:
Vi gissar alltså att man helt enkelt nöjt sig med att bara mäta hur mycket folk faktiskt cyklar i samband med resvaneundersökningarna. Och att mellanliggande årliga cykelbokslut får klara sig utan dessa siffror.
Vilket är lite tråkigt. Vi går tillbaks till det allra första cykelbokslutet, det från 2014:
Det finns en lång tradition av att mäta och följa upp utvecklingen av kollektivtrafik och biltrafik, men när det gäller cykling är uppföljningen bristfällig. Inom flera områden behövs bättre underlag.
Det verkar som att bättre underlag får vänta.