I dagens DN intervjuas forskare från Statens väg- och transportinstitut, VTI. De lyfter att Corona-epidemin fått många länder att börja satsa på cykling.
Nu finns chansen att ställa om till mer hållbart resande, men svenska politiker tar den inte. Det menar Sonja Forward, senior forskare på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.
Det är inte flugskit när statens egna forskare lyfter den här frågan. Det handlar alltså om statens egna väg och transportforskare som tydligt pekar ut vikten av att satsa på cykling.
I Sverige kom debatten istället att handla om att åter satsa på bilen, till exempel genom slopade trängselavgifter. Och i Stockholm, med har ett av världens förmodligen bästa kollektivtrafiksystem, som blev helt oanvändbart i Coronatider, så återvände man till det som gällde på 60-talet, alltså bilen.
– Det behövs pengar och man behöver se över väglagen. I sammanhanget är det väldigt små pengar och man får väldigt mycket för pengarna när man bygger för cykel, framför allt när man väger in hälsonyttan.
För några veckor sedan frågade statens egen cykelansvarige, infrastrukturminster Tomas Eneroth om hjälp på sin Facebooksida. Vad kan vi i regeringen göra för att skapa bättre förutsättningar för cykling? I skrivande stund har inlägget 264 kommentarer – men inte en rad från ministern själv indikerar om han läst det eller inte.
Förstår om det är jobbigt med Facebookkommentarer, men ett annat tips vore ju att han och infrastrukturdepartementet skulle lyssna lite på sina egna forskare.
Tomas Eneroth intervjuas också han i DN. Men han gör som förra gången, skjuter över ansvaret på kommuner och regioner istället:
– Framför allt behöver kommuner och regioner lägga väsentligt mer resurser framöver och stadsplaneringen måste sluta utgå från män och bilar. Utgångspunkten för planering av infrastruktur måste vara ökad mobilitet i alla samhällsgrupper och det måste vara hållbart.
Vi återvänder därför till de tips vi skrev som svar till Tomas fråga på Facebook, med vad vi tycker helt centrala förändringar som måste till och som bara kan skötas nationellt:
- Modernisera hela trafiklagstiftningen så att cykel inte längre är ett undantag.
- Inför tvingande regler för hur cykelinfrastruktur ska se ut för att få kallas cykelinfrastruktur (idag behöver till exempel en ”cykelbana” inte ens märkas upp).
Ja, vi kan väl börja där. Det skapar förutsättningarna för det infrastrukturministern efterlyser: bättre satstningar från kommuner och regioner. För utan gemensamma regler, så blir osäkerheten stor, och det leder till att aktörerna tvingas lösa saken själv, genom att leta kryphål. Initiativ som sedan riskerar att skjutas ner, av statens själva.
Sen finns det massor av andra grejor som behövs: Se till att det går att bygga statliga cykelvägar fristående från ”vanliga” vägar. Se till att Trafikverket får tydliga riktlinjer, med mätbara mål för ökad cykling. Förtydliga kraven på Trafikverket för underhåll och skötsel av statliga cykelvägar – inte minst viktigt utifrån VTI:s forskning kring vad som orsakar cykelolyckor. Se över regelverket för hantering av cyklister i vägarbete, inte minst ställt mot VTI:s forskning om olyckor vid vägarbeten. Se över cykelns roll i Nollvisionen, så att Nollvisionens konsekvenser för cyklisters framkomlighet och säkerhet utreds och påverkar – framförallt så att inte Nollvisionsinsatser gör det sämre och farligare för cyklister. Kanske till och med tillämpa Nollvisionen på samma sätt för cyklister som man gjort för bilister. Sätt mål för att andelen barn som tar sig till skolan för egen maskin – till cykel eller fots – når samma höga andel som på 70- och 80-talen.
Men nu känns det ju som att man alltså skulle kunna börja med att säga: Lyssna på era egna experter.
Läs hela artikeln (förmodligen bakom betalvägg tyvärr):Experter: Sverige missar unik chans att underlätta för cyklister.
Toppbild: Tillfällig cykelväg på Hallesches Ufer. Foto: Nicor/Wikimedia CC BY-SA 4.0
