Vid middagstid den 17 februari 2018 snöade det i Tranåstrakten. Vägen var täckt av snömodd och det var mörkt ute. En tjugoettårig bilist kör på Mjölbyvägen på väg mot Tranås, hastighetsgränsen är 70 kilometer i timmen. Plötsligt ser han en röd lampa som han inte förstår vad det är. Det visar sig vara en cyklist och bilisten kör på honom bakifrån. Han skadas svårt.
Två år senare, i slutet av april 2020, frias bilisten helt. Det hela var en olycka, en såndär som sker ibland men som inte är någons fel.
Strax innan kollisionen har bilisten kört om. Han säger i rättegångsprotokollet att:
Efter omkörningen ökade snöfallet kraftigt och det blev mer moddigt. Det var dimmigt och det låg snö på vägen, det var dåliga förhållanden.
I bilen han kör om finns en kvinna och hennes man och i deras vittnesmål säger de:
”De frågade sig varför någon körde om under de förhållanden som var.”
Den åtalade bilisten å andra sidan säger att omkörningen skedde två kilometer innan olyckan och att hastigheten var under den lagstiftade gränsen på 70 kilometer i timmen.
Efter en kurva ser bilisten en röd lampa. Han uppger att han saktade ner, men att han inte förstod vad det var. Han uppger i protokollet att hastigheten kan varit 4o kilometer i timmen, inte mer. Men:
”Att han enligt anteckning från polisförhöret som hölls med honom strax efter olyckan ”uppskattat att hans hastighet var 70 km/timmen, inte mer” är inget han idag kan stå för.”
När han påbörjade omkörningen gick bilen dåligt att styra. Han tror att det berodde på att de spår som fanns i snön var frusna. Det hände ingenting.
Enligt både vittnena och cyklisten själv hade cyklisten både reflexer på sig och tända lampor.
Bilisten frias helt i domslutet.
Vi lämnar hela skuldfrågan åt sidan. Vi tänkte istället titta på tingsrättens resonemang kring det här med cyklister på vägen.
Men först en kort utvikning. Varje år när snön börjar komma så skriver Cyklistbloggen sina tips till nya vintercyklister om hur man tar sig fram. Samtidigt brukar vi också vända oss till våra medtrafikanter bilisterna. Så här skriver vi till exempel:
”I vintertrafiken gäller det att vi alla samspelar, visar hänsyn och tolerans så att alla kommer fram hela, rena och oskadda.”
”Snart kommer snön och då kommer det vara extra många cyklister framför dig i vägbanan. Skälet är att snön gör det svårt eller omöjligt att alltid cykla på cykelbanor och i cykelfält och då är det ofta bara ute i de större filerna som vi kommer fram säkert.”
Vana cyklister vet att snöröjningen ofta inte är anpassad för cykeltrafik och att även välplogade vägar snabbt blir snöslask och is-skorv när biltrafiken kör där. Där man som cyklist normalt håller till höger, tvingas man köra i bilarnas spår för att komma fram. Så här kan det se ut i stadsmiljö:
Eller så här.
När det snöar och är moddigt är det alltså en större risk att det finns cyklister ute på vägbanan. Eller?
Nej, inte enligt tingsrätten. Tvärtom. Ur rättegångsprotokollet:
”Frågan är om han varit oaktsam genom körningen vad gäller avståndet till cykeln och till att inte anpassa farten efter rådande förhållanden.”
Enligt bilisten själv höll han alltså ”70 km/h inte mer” när han förhördes omedelbart efter olyckan, något han ändrade till 40 under rättegången. Enligt samtliga inblandade rådde dåliga siktförhållanden, det var mörkt, snömoddigt och det snöade också. Både vittnen och bilisten uppgav också att det uppfattade det som dimmigt.
Så här säger då domstolen om det:
Av utredningen framgår att det var snö/snömodd samt att det snöade vid tillfället. Det måste under sådana förhållanden ha framstått som osannolikt att en cyklist skulle befinna sig en bit ut på vägen.
Risken att cyklist finns på vägen minskar alltså vid snömodd och snöig väderlek. Inte bara minskar, risken blir direkt osannolik. Inte ens om man, som i det här fallet, faktiskt ser cyklisten i fråga.
Efter en kurva såg han en röd lampa. Lampan var då ungefär 30 meter
framför honom.
Ser man en röd lampa är ju annars en tanke att man som trafikant bör kunna anses vuxen nog att förstå att det är någonting på vägen som man kanske bör ta höjd för att det kan vara, ja, en annan trafikant. Som man kanske bör visa åtminstone lite hänsyn till.
Det här domstolsresonemanget är, förutom rent killgissande, livsfarligt för cyklister. Cyklar du på vintern, ens om du har lampor och reflexer, så spelar det ingen roll att trafikförordning och precis alla trafikantutbildningar säger att man ska dra ner på hastigheten och köra försiktigt, eftersom själva omständigheterna gör att det är osannolikt att cyklister finns på vägen.
Som vana cyklister är såklart vår uppfattning precis tvärtom, att risken ökar. Rejält. Eftersom enda stället att ta sig fram på oftast är just en bit ut på vägen. Där snön är bortkörd.
Ur protokollet:
Med hänsyn till dessa omständigheter anser tingsrätten inte att (bilisten) kan dömas för att av oaktsamhet inte anpassat avståndet till cykeln och inte heller för att inte ha anpassat farten till rådande trafikförhållanden. Åtalet för vållande till kroppskada ska därför ogillas liksom brott mot fordonskungörelsen och brott mot trafikförordningen.
Med det här resonemanget tas ansvaret helt bort från bilisten, det är ju helt osannolikt att cyklister finns på vägen när det snöar, ens om deras lampor syns, därför behöver de heller inte räkna med det. Sker en olycka är det ingens fel, ja eller möjligtvis cyklistens då eftersom den valt att göra något så osannlikt som att… cykla.
Så, gör du misstaget att cykla på vintern, tänk på att domstolarna håller det så osannolikt att de tycker det är rimligt att biltrafiken helt kan bortse från det.