Till och från blossar diskussionen om det lämpliga i att parkera i cyklisters vägar. Många tycker det, många bryr sig inte, många tycker cyklister borde kunna stå ut med att köra runt eventuell bil som står mitt i vägen.
Vi brukar lyfta att det faktiskt är förbjudet, inklusive att stanna – men dels är det tröttsamt, dels landar det inte sällan i att hugade fulparkerare lyfter hur intoleranta cyklister är som inte pallar med att låta stackars trött bilförare stanna så nära målpunkten som möjligt.
Därför den här posten. Vi tänkte passa på att lyfta vårt perspektiv – som är förälderns. Förälderns som cyklar med barn, och förälderns som har cyklande barn.
Som cyklist och som cyklist med barn är det oerhört otryggt att behöva köra slalom runt parkerade bilar. Det spelar ingen roll hur mycket man saktar ner – det är oerhört svårt att bedöma hastigheten på upphinnande fordon, inte minst när det på vintern är mörkt och man bara ser bilarnas strålkastare. Då tvingas man stanna och vänta tills det är helt klart i vägen, något det sällan blir. Alternativt leda förbi på trottoaren. Vilket gör att framkomligheten blir noll. Särskilt jobbigt när man har barn i barnsadel bakpå. Ofta får man bara någon sekund på sig att fatta beslutet: ut i körfältet eller stanna och vänta?
Ännu värre är det för barnen. Deras vardagsmiljö är oftast liten. Liten för vuxna som dagligdags rör sig över betydligt större områden. För bilföraren som baraskulleinpåICA är det lätt att tänka ”Kan du inte bara köra runt?”. För dem är de bara en bil på en enskild plats. Men för till exempel mina döttrar är de få kvarteren runt bostad och skola hela deras värld. Det är där de ska ta sig till skolan. Det är där de ska ta sig till träningen, till teaterlektioner på Kulturskolan, till biblioteket och till sina kompisar. För dem innebär det nästan bara cykelfält – som används som bekväma dubbelparkeringar för att baraspringainpåICA, barahämtapizza, barasnabbtinpåsystemet, bara till frissan-stopp. Ofta. Alltid.
De har betydligt svårare att fatta de viktiga, snabba, beslut som krävs för att säkert byta körfält när bilar kommer i hög fart bakifrån.
Den som säger ”Cyklister har ju styre” säger i praktiken att barn ska låta bli att cykla i vardagen, av hänsyn till vuxna bilisters lathet, bekvämlighet och ovilja att välja den säkra stopplatsen tre meter bakom, på tvärgatan. För att inte säga ovilja att följa trafikreglerna. Och att det budskapet har uppfattats av både barn och föräldrar visar statistiken där allt färre barn tar sig själva till skolan och allt fler föräldrar lämnar barn med bil. Inte sällan stående i barnens gång- och cykelvägar.
Det enkla alternativet är såklart att vuxna bilförare stannar och parkerar lagligt. Och tar hänsyn till alla dem som cyklar, både barn och vuxna. Så kommer alla fram tryggt och säkert.