Igår skrev vi inlägg två om hur liknande argument används mot de tre ”nya” trafikslagen i Stockholmstrafiken, cykeln, elcykeln och elsparkcykeln. Och att det därför är viktigt också för oss som cyklistbloggare att hålla koll på. Idag fortsätter vi därför genomgången.
Ett av argumentet som används allt flitigare går i korthet ut på att elsparken är dålig för att det framförallt är fotgängare, kollektivtrafikanter och cyklister som använder dem. Alltså inte bilister. Också det ett argument vi känner igen, från elcykeldebatten:
Elcykeln – bov eller hjälte?
Att få bilåkare att gå över till elcyklar kan man nog glömma direkt. Det är inte samma typ av beteende. Om man är van att sätta sig i sin egen lilla bilbubbla varje morgon så kommer man knappast att vilja byta den bekvämligheten mot en cykel, även om man skulle slippa trampa i uppförsbackarna.
Ekot tog också upp det, tyvärr bortplockat nu, men vi skrev om det:
och konstaterade att elcykelns värde stod att finna i om bilister valde den.
I Mitt i Stockholm säger nu i år en transportekonom om elsparkar att:
– Det är svårt att dra slutsatsen att de faktiskt bidrar till hållbarhet. Jag vill inte säga att de inte betyder något, men eftersom elsparkcyklarna oftast ersätter cykel, gång och kollektivtrafik är deras påverkan inte så stor, säger Felix Miranda Thyrén, transportekonom på WSP.
Alltså samma debatt som kom med de första elcyklarna.
Nu invänder vi att elsparkcyklar i den nuvarande omfattningen funnits bara någon månad i Sverige och att det inte går att säga något egentligen än. Men det är nog rimligt att anta att de flesta som så här omedelbart tog elsparkcykeln till sitt hjärta är fotgängare i olika former.
Alla kan elsparkcykla
För av omfattningen att döma kan rätt många elsparkcykla.
Men av någon anledning har alltså bilisterna ännu inte upptäckt elsparkcykeln. Och det gäller ju inte bara den, utan också andra yteffektiva transportslag som cykeln och elcykeln. Och skälet är att alla kan inte köra bil.
Alla kan inte köra bil.
Bilen är så självklar och normal i trafiken att vi inte längre tänker på vilken jätteinvestering det är att bli bilist. Alla kan faktiskt, bokstavligen, inte köra bil. Det krävs licens för det, en licens inte alla har: körkort. Faktum är att det krävs otroligt mycket för att bli bilist. Om man punktar upp det lite så krävs det, minst:
- att man spenderar rätt mycket tid och rätt mycket pengar åt att ta körkort.
- att man lägger flera tusentals, ofta lånade, kronor på att köpa bil.
- att man kan ordna minst två parkeringsplatser, varav en fast vid hemmet.
- att man är beredd att betala tusentals kronor i löpande kostnader för drivmedel, försäkringar och service.
När man väl gjort den investeringen i tid, ansträngningar och pengar, ja då byter man inte gärna. Kanske alldeles särskilt om man dessutom samtidigt #settmöjligheterna och bosatt sig ohemult långt från sin arbetsplats.
”Era förslag är orealistiska och förödande för familjer! Alla kan inte cykla överallt. Skulle jag dumpa bilen och åka kommunalt skulle jag spendera minst 3 timmar per dag. Utöver det ska jag hämta barnen, handla, laga mat, städa, lägga barnen och förbereda inför morgondagen”
När man väl blivit bilist så kommer man inte kliva ur porten hemmavid en morgon och tänka, heck, jag tar en av de där nya elsparkarna två mil till jobbet. Bilen får stå och ticka försäkringskostnad och parkeringsavgift bäst den vill.
Hur konverterar man en trafikant?
Om man väljer reklambyråsvenska så kan man prata om ”konvertering”. Vad krävs för att konvertera en trafikant till ett annat trafikantslag? Vad krävs för att någon ska bli elsparkcyklist?
För bilisten krävs ju att man ställer bilen hemma. Kanske flytta närmare jobbet eller skaffa SL-kort. Att man hackar i sig att man inte kommer få samma användning för körkortet längre. Och att man fattar ett långsiktigt beslut om man ska låta bilen stå still och kosta pengar, eller om man ska sälja den. Det är svårt att kombinera elsparkresor med bilresor, även om det går. Man skulle kunna tänka sig att man valde en mer avlägsen bilparkering och tog en elspark sista biten. Men det är svår konvertering. Det krävs mycket att sluta köra bil. Det sker definitivt inte på några månader eller år.
För cyklisten är investeringen något mindre. Man måste besluta att ställa cykeln. Kanske måste man skaffa SL-kort om man bor längre bort från jobbet och sedan kombinera ressätten. Det är heller inte självklart lätt att kombinera elspark med cykel.
För kollektivtrafikantresenären är investeringen nästan noll. Så fort man lämnar bussen, tunnelbanan eller spårvagnen så är det bara att plocka upp en elspark och ge sig i väg. Bor man bra till kanske man helt väljer bort SL-kortet och lägger alla pengarna på elsparksapp. Ångrar man sig är det bara att köpa nytt kort. Det är lätt att kombinera resor med kollektivtrafik med elspark.
För fotgängaren handlar det egentligen bara om kostnaden. Det är gratis att gå. Det kostar en del att åka elsparkcykel.
Därför är det inte så konstigt att det framförallt är fotgängare och kollektivtrafikanter som har hittat till elsparkcyklarna så här två månader efter det att de dök upp en masse i stan. Men på sikt? Om fem år? Om tio år?
Just nu pågår en kampanj i Stockholm, och ursäkta för usel bild, men digital kamera och digital ljustavla funkar dåligt ihop:
För att vara storstadsbilist är visserligen rent fysiskt bekvämt, man behöver inte trampa själv. Men det kan vara ett meck: man måste leta parkeringsplats, man måste sitta i bilköer och så kostar det.
”Traffic index: Stockholm Nordens trafikvärsting 2013, 11 arbetsdagar i kö för den med ca 30 min bilväg till jobbet”
Förutom allt det där vanliga, drivmedel och service, också trängselskatt.
Om man då som bilist ser alternativet att man kan ta tunnelbanan och sedan slipper gå sista kilometrarna till jobbet, ja då kanske det inte är lika självklart längre. Men det sker inte över en natt.
Och, tycker vi, det viktigaste är detta: Att för bara några år sedan var alternativen att ta sig fram färre. Idag är de fler, och flexiblare. Det är något bra.
Det betyder att man inte behöver vara ”cyklist” eller ”kollektivtrafikant”, utan kan växla beroende på behov. Att ställa cykeln kostar väldigt lite, man måste inte investera i ett årskort på SL utan kan nöja sig med reskassa eller månadskort. Med elsparkcykeln sista kilometrarna så har man en förhållandevis snabb och flexibel resa. Och om inte alla äger sin bil, utan använder delningstjänster och bilpool så blir det lättare också för en bilburen att byta, att vara flexibel. Att använda rätt fordon till rätt sak.
För alla transportslag har fördelar och nackdelar. Det finns inte ett som löser alla transporter för alla.
Avslutningsvis
Den intressantaste analysen av varför elsparkar provocerar så hade SvD för ett tag sedan (tyvärr bakom betalvägg), där vi känner igen ett stycke:
Elsparkcyklarna associeras med ett slags provocerande överlägsenhet, som understryks av hur de rör sig i stadsrummet, utanför etablerade normer – ett ”fordon med alla rättigheter”, för att tala med den franska filosofen och psykologen Elsa Godart.
Kroppsspråket gör sitt till: förflyttningen sker med stolt resning, medan bilisterna hukar under sina plåtkarosser och cyklisterna sitter böjda över sina styren.
Alltså ungefär det som många skrivit om cykling (tex här). Där någonstans kanske man kan hitta en bakgrund till varför samma argument används när nya transportslag kommer.
De kräver förändring. Och förändring är jobbigt.
Och här passar vi på att vara tydliga: Alla argument är inte tecken på förändringsrädsla eller klassisk moralpanik. Som med allt behövs ny kunskap när något nytt dyker upp. Det är viktigt att diskutera hur vi kan se till att elsparkar inte blir en farlig fälla för till exempel synskadade. Hållbarheten behöver utredas och maximeras. Kommunerna behöver styrmedel för att hålla ordning. Men det ska alltså inte utgå från ryggradsreaktion, utan från kunskap och forskning.
”Efter dödsolyckan: ”Förbjud elsparkcyklar”
Och vi avslutar med en situationsbild från i tisdags när vi passerade Raol Wallenbers torg, dock på cykel. Den här sirligt handskrivna lappen satt prydligt fastsatt med sytråd på en VOI och vi konstaterar att när argumenten tryter kan man alltid återvända till barndomens skolgård.
För de unga av er som har svårt att läsa skrivstil:
”Det anses töntigt att köra elsparkcykel”.
I sista och avslutande inlägget kommer vi försöka summera med en kort historisk tillbakablick.