Det här blir kanske en av de märkligare posterna skrivna på vad som ju är en cyklistblogg. Jag har varit i USA i lite mer än en vecka, i staden Austin i Texas. Jag har varit där förut, och också då skrivit om det här. 2012 konstaterade jag att Austin i huvudsak kändes som den bild av amerikanska städer man kanske har som europé, en stad byggd för bilar. Då körde Uber pedicabs, i princip cykelrickshaws, och tv-bolaget HBO lånade ut gratis hyrscyklar. Men där jag rörde mig såg man förhållandvis lite cykelinfra.
Det har ändrats på sju år. Rejält. 2019 är Austins citykärna välförsedd med cykelbanor, de flesta betydligt bättre än sina motsvarigheter i Stockholm.
Faktum är att under mina åtta dagar på plats så upplevde jag Austin som en bättre cykelstad än Stockholm. Jag använde cykelinfran varje dag – men inte från en cykelsadel. Och det här känns jättekonstigt att skriva, men det blev faktiskt så att jag bara hyrde cykel en enda gång, i början av min vistelse. Resten av veckan stavades något helt annat. Ni kan säkert gissa vad:
Stan var fullständigt nerlusad med elscootrar. Steve Adler, som är Austins borgmästare, berättade på ett seminarium jag var på, att elscootrarna kom till Austin för precis ett år sedan. Stadens styrelse tyckte då att de var ”gulliga, men ingen kommer använda dem här. Vi kör bil”. Så blev det inte.
Kort därefter hände ungefär som i Stockholm, fler företag etablerade sig och det blev scootrar överallt. Det fanns hyrcyklar också, även de eldrivna:
Men de var betydligt färre och användes i mycket mindre utsträckning.
I mars 2019 fanns det nio olika bolag representerade och det råder, enligt trafikanalytiker, en överetablering. Steve Adler säger att de initialt blev tagna på sängen, men att de nu förhandlar med bolagen – där en av överenskommelserna är att företagen måste dela med sig av sin trafikdata. Alltså hur folk kör med dem. Och att den datan nu börjar användas för stadsplanering, staden får ovärderlig kunskap om hur trafikanterna rör på sig.
Och jag ska säga att jag är helt såld och det är det jag tänkte berätta om. Men först några förutsättningar. Jag var i Austin som besökare för en stor konferens vilket påverkar min upplevelse, och jag är medveten om att det finns massor av problem att lösa med elscootrar. När de ställs fel är de i vägen för till exempel synskadade.
De går sönder – enligt en artikel på Breakit.se så är medellivslängden under två månader, vilket gör att man kan ifrågasätta hur miljövänligt det är. De måste laddas och frågan har ställts hur miljövänligt det är att köra runt med bilar och plocka upp dem (men i Stockholm har till exempel elscooterbolaget Tiers anlitat cykelåkeriet Movebybike). Och hur farliga är de? Små hjul och grus brukar vara en dålig kombination till exempel.
Men, om vi för några meningar helt ignorerar problematiken, så var det en intressant upplevelse att titta på hur jag själv, inbiten pendlingscyklist, agerade. Jag rörde mig otroligt mycket på stan under den här veckan. Det finns alltså nu en väl utbyggd cykel-infrastruktur. Och när närmaste scooter alltid bara är några minuter bort och låstes upp på någon sekund, så blev valet väldigt lätt. Upp på en elscooter och iväg. Och när det är så otroligt enkelt, så kändes elcyklarna som rätt stora åbäken. Om man bara har en ryggsäck, varför välja något så stort i onödan?
Eftersom jag bodde en halvmil utanför stadskärnan hade jag inför resan kollat på olika transportsätt. Det fanns en busslinje, men den låg en bit bort. Jag kollade också på Car2Go, små hyrbilar, som förra gången var rätt vanliga, men konstaterade att jag nog, som förr om åren, skulle förlita mig på taxi och Uber (som i bil). Så blev det alltså inte.
Och jag var inte ensam. Faktum var att det var lite som att vara i Amsterdam, men där alla i Amsterdam cyklar, så åkte alla i Austin elscooter. Åtminstone veckan när jag var där (och här kan vara värt att påpeka att Austin är en universitets- och konferensstad med både många studenter, och många tillfälliga besökare, vilket rimligtvis påverkar).
Austins borgmästare Steve Adler berättade att detta förändrat stadens syn på cykelvägarna. I stället för att se på dem som ”bicycle lanes”, så börjar de se på dem som ”mobility lanes”. I Austin trafikerades cykelbanorna förutom av cyklister, elhyrcyklister, också av elscootrar och elmopeder. En spännande effekt av det, nämnde en av trafikforskarna i seminariepanelen, är att cykelbanorna inte längre ses som ett särintresse för cyklister, utan som en angelägenhet för alla, kollektivtrafikresenärer, fotgängare som använder scooters på korta sträckor, och cyklister. Det gör det lättare att motivera en snabbare utbyggnad (och Steve Adler berättade kort att den satsning som gjorts de senaste åren med nya cykelbanor inte hade varit lätt att få igenom).
Väl hemkommen med förkylning har cykeln stått hemma och jag har åkt kollektivt. Och tagit med mig vanan att ta elscootern sista kilometrarna. Trots att det är nästan dubbelt så dyrt i Sverige som i USA. Det är oerhört bekvämt och det går fortare, så varför inte.
Men som sagt det finns problem. Funktionshindrade måste kunna komma fram. Miljöpåverkan behöver bli tydligare, hur miljövänligt är det om scootrarnas hållbarhet mäts i dagar? Och är det någon miljövinst om det bara är cyklister och kollektivtrafikanter som börjar använda dem?
Elscootrar är ett nytt fenomen, de första ställdes ut för bara lite mer än ett år sedan i Santa Barbara i USA, så rätt lite erfarenhet finns. I USA:s cykelstad nummer ett, Portland, Oregon visar en första undersökning att många, precis som jag gjorde, byter bilresor mot elscooterresor:
Moreover a significant share of residents said they were using e-scooters to replace car trips: 34 percent of Portland riders and 48 percent of visitors took an e-scooter instead of driving a personal car or using Uber, Lyft, or a taxi.
Och givet att elscootrar gör det lättare att ta sig till och från kollektivtrafiken, så bidrar de också till att göra kollektivresandet mer attraktivt. Om jag vore SL i Stockholm, skulle jag snabbt ta kontakt med alla nya elscooterbolag. Och här kan cyklister får se upp: det tar betydligt mindre plats att ordna ordnad parkering åt hundra elscootrar, än hundra cyklar.
När det gäller skadeläget så visade det sig att det i huvudsak handlade om småskador:
Scooter-related injuries rose during the pilot period, but most injuries seen by emergency rooms across Multnomah County “were not severe enough to warrant emergency transport,” the transportation bureau said.
Johan Sundman på Trafikkontoret i Stockholm, sa så här till Breakit.se i december:
Han berättar också att de inte har fått in så många klagomål som de förväntade sig efter lanseringen. De verkar inte heller ha medfört någon dramatisk ökning av olyckor i trafiken.
“Vi har fått in en olycksanmälan, det är väldigt lite”, säger Johan Sundman.
Jag tror de flesta problemen går att lösa. Parkeringsproblemen bör gå att lösa genom att göra så att en elscooter-resa inte går att avsluta om cykeln står på fel ställe. Dedikerade ”corralls”, elscooterparkeringar, på centrala platser kan fixas och när det gäller livslängden gissar jag att nästa generation scootrar kommer vara bättre byggda. Och jag tror att mycket av irritationen över fordonen har med ovana att göra. Det stör ordningssinnet att det plötsligt står fem-sex scootrar placerade, alldeles oavsett om de står i vägen eller inte. Det är en vanesak tror jag och kommer minska när fler prövar. När elscooteråkarna inte längre är ”de andra”, utan ”jag”. Som någon kommenterade på Feber.se:
Och givet det så tror jag vi cyklister kommer få lämna plats åt betydligt fler fordonstyper på cykelvägarna i city. Och det, tror jag, är bra. Riktigt bra.
Vad tror du? Kommer elscootrar bli en framgång, eller är det dömt att misslyckas?