De vuxna i rummet tar ton och budskapet är ”Om inte det här sker, så kommer jag gå i cykelbanan”, samtidigt som de feministiskt väljer att osynliggöra cyklande kvinnor. Puh.
Texten går i princip ut på det där som vi skrivit om tidigare, att cykelbanorna är asfaltsrena samtidigt som trottoarerna är isgator. AB lyckas, såklart, också få med memilsmyten:
Men nu består inte staden av enbart medelålders män med ett behov av motion.
Allt fler män tar också cykeln trots att det är vinter och inte blir man särskilt förvånad när cykelbanorna genast röjs fria från snö och is. I Stockholm saltsopar man numera både bilvägar och cykelbanor, det är bara trottoarerna som fortfarande är belagda med hård och knölig is.
Det här ”Allt fler män” vet vi inte riktigt vad AB fått ifrån, tittar man till exempel på Nationella cykelbokslutet 2017 säger den:
”Det finns ingen skillnad mellan män och kvinnor i hur många cykelresor de gör per dag.”
Vi har inte sett några siffror på könsfördelningen vintertid i Stockholm, men vår upplevelse är alltså inte att det bara är motionerande män som cyklar på vintern. Förra året gjorde vi därför en helt ovetenskaplig räkning som postade här:
Läs mer: Kvinnor cyklar inte på vintern.
Vi såg fler kvinnor än män på den korta sträckan. Och det gör vi, kan vi tillägga, i år också. Men som sagt det är i praktiken anekdotiskt.
Men det spelar ingen roll egentligen, för motsättningen är i sig falsk.
Problemet är att i Stockholm, som Aftonbladet utgår ifrån, så är det inte prio-skillnaden som är problemet, utan metodik-skillnaden. Det är sopsaltningen som är problemet. Den är för bra. Och för dålig.
Kritiken dök upp först när de började sopsalta i city, där fler människor, tex journalister, rör sig, och det plötsligt fanns platser där cykelbanan var asfaltsren, samtidigt som trottoaren var snöig och isig. Bägge var snöröjda, men den ena med en bättre metod.
Lämnar man de där blåa stråken på kartan ovan, så hamnar också cyklister i isbark och snöslask.
Det här har vi precis skrivit om, ”Asfalten provocerar”. Sopsaltningen började redan vinter 2012-2013 i Stockholm, men då inte i city – man var orolig för att till exempel parkerade bilar skulle få skador av grus och sten som borstades bort. Då hördes mest hurrarop, inte minst eftersom i princip alla sopsaltade stråk då också var gångbanor. Av 20 sopsaltade mil är 15 också gångbana. I city däremot är det inte så, många gator har trottoarer som är gjorda av annat än lättsopad asfalt.
Det var därför Trafikkontoret inför årets säsong beslutade att avbryta försöken med att sopsalta trottoarer – metoden fungerade för dåligt där det var gatsten, skyltar och andra hinder i vägen.
”Slutredovisningen slår fast att det är svårt att få till ett jämnt, bra resultat med att sopsalta trottoarer. Bland annat på grund av ojämna underlag, möbleringar som står i vägen och att snö och is snabbare får fäste där det är mycket folk som går.”
Men sedan ändrade politikerna på det:
Det kan man ha synpunkter på och man kan ha synpunkter på att snöröjningen för trottoarer inte fungerar. Men som vi skrivit tidigare, det blir inte bättre av att sluta sopsalta för cyklister. Det enda som skulle hända är att det skulle bli lite sämre och att femton mil gångbana också skulle bli sämre snöröjd. Och fotgängarolyckorna skulle öka. Rätt meningslöst alltså.
Aftonbladet ledare igen:
Jag vill ha feministisk snöröjning nu. Jag vill att mina gångbanor ska vara lika släta och saltsopade som cykelbanor och bilvägar.
Ja, problemet är alltså att sopsaltningen fungerar sämre på trottoarer.
Det här är helt enkelt inte en konflikt mellan cyklister och fotgängare, alldeles oavsett hur många som försöker få det till det. Det handlar bara om att Stockholm inte har någon bra snöröjningsmetod för att hantera trottoarerna efter det stora snöfall som följdes av tö, som följdes av frysgrader. Det kan man ha synpunkter på och kritisera. Vi är helt med på det.
Men lämna cyklisterna utanför.