Vi fick frågan igår varför det är så ofta cyklister pratar om just korsningar. Eller väjningsplikt snarare, alltså frågan om vem som ska väja och hur man kan avgöra det.
Vi har skrivit om det förr och eftersom det är julhelg så unnar vi oss lyxen av att reprisera ett inlägg från 2015. Varför verkar cyklister så fixerade vid det här med väjningsplikt?
(följande är alltså en repris från september 2015)
Ibland kan cyklistbloggars inlägg verka nästan obegripliga för dem som inte cyklar. Det här plötsliga fokuset på väjningsplikt som vi ägnade någon vecka åt – vad handlar det om? Varför, kan man fundera som bilist, är det så jäkla kinkigt för cyklister? Hur svårt kan det vara?
Jo, för att cykelvägar sällan är byggda med cyklisters framkomlighet i fokus. Som bilist funderar jag nästan aldrig över väjningsplikt. Det är för det mesta glasklart, antingen är det skyltat eller så gäller högerregeln. När jag kör på de större genomfartsvägarna är det dessutom oerhört sparsamt med väjningsplikter. I motortrafiken har man ansträngt sig och funderat kring olika typer av transport – därför finns motorvägar, huvud- och motorleder som komplement till smågator till exempel.
Den ansträngningen läggs inte på cykeltrafiken och vi tänkte med tre exempel visa hur det kan se ut.
Det handlar alltså om pendlingsvägar – sträckor där stora mängder cyklister transporterar sig. De är utmärkta som just pendlingsvägar i Stockholms cykelplan, så det har faktiskt funderats kring deras funktion och vilka behov som det kan föra med sig. Det här är de stråk som ska bidra till att fler väljer att ta cykeln.
Som exempel tittade vi på tre stora pendlingsstråk för cyklister, Ringvägen, Kanalvägen och Nynäsvägen. Det handlar alltså om sträckor där stora mängder cyklister i huvudsak har sin arbetspendling. Det ska vara god framkomlighet, säkra vägar och med bra kapacitet. Lite som cyklisternas Essingeled, eller E4 alltså.
Först, Kanalvägen som stod klar hösten 2014. Det är en viktig pendlingsdel för cyklister från Nacka/Värmdö och från Hammarby Sjöstad. Så här ser det ut, röd väg är cykelvägen, grön väg bilvägen:
Cykelvägen och bilvägen är ungefär lika långa längs den här sträckan, men förutsättningarna är helt olika.
God framkomlighet. Foto: Google Maps med tillstånd.
Vi bortser här från att cykelvägen är en blandad gång- och cykelväg vilket innebär att cyklisterna och fotgängarna ska samsas om utrymmet, på delar av sträckan helt utan vägskillnad. Vi bortser från att cykelvägen är dubbelriktad, med dåliga omkörningsmöjligheter och stundtals med bara en körbana – där alltså bara cyklister från en riktning kan passera i taget.
Här får bara en pendla i taget.
Vi bortser också från att hastighetsmöjligheterna ser helt olika ut – på bilvägen råder 70 km/h, på cykelvägen är det 30 km/h, men cyklisterna ska alltså anpassa hastigheten efter eventuella fotgängare.
Vi koncentrerar oss helt på väjningsplikterna: vid hur många tillfällen riskerar respektive trafikant hamna i en väjningsplikt? Så här ser det ut då:
På bilvägen är det inklusive trafikljus totalt fyra väjningsplikter. Två är infart i cirkulationsplats och påfart på väg 222. Två är trafikljus.
På cykelvägen är det, också inklusive trafikljus, totalt fjorton.
Fyra för ena trafikantslaget, fjorton för det andra. Det är klart att det påverkar framkomligheten.
Nu tittar vi istället på Ringvägen i Stockholm, också det ett pendlingsstråk. Så här ser det ut:
Som synes rätt jämn i längd den också. Här kör biltrafiken i sin egen vägbana och cykeltrafiken leds istället in på en sidogata där man cyklar i ”blandtrafik”. Det betyder att man cyklar bland bilar. Även här bortser vi från hastighetsskillnader (på Ringvägen råder 50 km/h, på parallellgatan där cyklisterna ska färdas råder 30 km/h). Vi tittar bara på väjningsplikter. Så här ser det ut:
På bilvägen är det totalt fyra trafikljus, som dessutom som standard är gröna. Det betyder att man har stor chans att helt slippa väjningsplikt, alltså noll. Den väg det är tänkt att cyklister ska cykla däremot har några stycken, nio stycken totalt på den förhållandevis korta sträckan.
Nu tittar vi istället på den stora infartsvägen från de södra förorterna: Nynäsvägen. Här är det också stor skillnad att sitta i infartstrafiken i bil och att göra samma sak på en cykel. Igen, vi bortser från att större delen av sträckan är kombinerad gång- och cykelbana och att den stundtals är så smal att det är svårt att mötas i bredd. Eller att bilvägen har 70 hela vägen, cykelvägen 30. Vi tittar på väjningsplikter.
Här har bilvägen ett enda trafikljus. I övrigt är det bara att köra på längs den väl tilltagna vägen. Cyklisterna däremot har sexton potentiella väjningsplikter, inklusive tre trafikljus. Flera av dem är otydliga, det är oklart om det är utfart från cykelbana, obruten cykelbana eller högerregel som gäller. Det finns inga skyltar och som trafikant får man gissa vad som är tänkt.
Poängen är alltså att som cyklist är väjningsplikt en stor del av vardagen. Det är otroligt mycket mer väjande som cyklist än som bilist (något som också får många cyklister att istället välja bort cykelbanan när det går). Och det är inte alltid reglerna är lika glasklara som vid övergångsställen och där det är tydligt skyltat.
Därför bryr sig cyklister så mycket om väjningsplikter.