Vi har skrivit om cykling sedan 2010-ish och en sak som återuppreprar sig är myndigheters och trafikorganisationers handfallenhet inför hur de ska få fler att cykla. Trots att det tycks som konsensus är att det är bra att fler cyklar och att samhället borde jobba för att fler gör det. Men hur?
Det vanliga svaren brukar komma i form av kampanjer , ”Tack för att du cyklar”-påsar eller utredning efter utredning. Nu senast ser vi regeringens initativ till att subventionera inköp ev elcyklar, vilket ledde till att den utsågs till årets julklapp av Svensk Handel.
Eller som Sveriges konsumenter beskriver det:
Det är som att det är kärnfysik det här hur man ska få fler att välja cykel.
Men vi tar såklart vårt ansvar, så här årets första dag och skriver ihop ett helt blogginlägg om vad som kan tänkas ligga i vägen för hugade framtida cyklister. Och en av fördelarna med att vara cyklistbloggare är att det faktiskt inte är kärnfysik, tvärtom hänger det mesta ihop och därför kan vi som genom ett trollslag återanvända gårdagens inlägg nästan rakt av.
Ja, varför vill inte fler cykla?
Svaret på den frågan går att sammanfatta i två meningar: För att de vanliga vägarna är byggda för säkerhet och framkomlighet. Cykelvägen är det inte. Det är alltså i princip exakt samma skäl som gör att många vanecyklister väljer att cykla på den vanliga vägen istället.
Det vill säga samma sak som vi skrev om igår:
Cykelvägen är oviktig, utformas inte med fokus på vare sig säkerhet eller framkomlighet. Och då är det klart att man inte lockar några nya cyklister.
När man som cyklist måste leta sig fram, får köra långa omvägar och ibland får se sin väg helt försvinna, då tappar det sin attraktionskraft.
Och när det känns som att det när som helst kan komma ett hinder i form av en plötsligt öppnad bildörr
Eller stolpe
Eller dolt hinder på osopade vägar
(ser du fartbulorna under löven? Det gjorde inte kommunens inspektör heller, som skadade armen)
Eller när vägen är för liten, trång och går i slalom
Då gör man som potentiell cyklist ett rationellt val. Vad känner jag mig trygg med?
Och ingen tackpåse eller subventionerad cykel i världen kan ändra på det. Så, får vi önska oss en enda sak inför 2018 så är det att vi slipper se ytterligare utredningar, ytterligare kampanjer och myndighetspersoner som kliar sig i huvudet över varför inte medborgarna kastar sig över cykeln.
Kunskap finns redan, det som saknas är viljan att göra något åt det.
Läs också:
Varför myndigheterna är så förtjusta i kampanjer är för att man är övertygad om att man redan bygger perfekt cykelinfrastruktur, eller rättare sagt att ”gång- och cykelinfrastruktur” för det tänkt homogena trafikslaget ”gång- och cykeltrafik” är det bästa. Så när gång- och cykelinfrastrukturen inte får fler att cykla så tänker man att det måste behövas något annat än infrastruktur, alltså kampanjer.
Men – här är det värt att påminna sig om den inom psykologin belagda effekten att folk med små kunskaper om något tenderar att övervärdera sin kompetens (”Dunning-Kruger-effekten”). Kunskaperna om trafikplanering i allmänhet, och cykeltrafik i synnerhet, är mycket låga bland Sveriges stadsplanerare. Det är bara de större kommunerna som har anställda trafikplanerare och det är dessutom vanligt att trafikplanerarna inte har någon särskild trafikplanerarkompetens. I utbildningarna inom arkitektur, stadsplanering och vägbyggnad behandlas trafikplanering på sin höjd kort och översiktligt. (Titeln trafikingenjör avser förresten vanligen en person som ansvarar för handläggning av trafikföreskrifter och tillståndsärenden enligt ordningslagen – dessa har ofta ingen eftergymnasial utbildning över huvud taget.) Man trafikplanerar på känn och utgår ifrån sina egna erfarenheter eftersom man helt enkelt inte känner till att det finns forskning, normer och rekommendationer.
Det finns flera roliga diagram över Dunning-Kruger-effekten, till exempel här: https://understandinginnovation.blog/2015/07/03/the-dunning-kruger-effect-in-innovation/
I trafikplaneringen för cykeltrafik befinner vi i Sverige oss på ”peak of Mt. Stupid”. Vi skyltar om trottoarer till smala GC-banor, komplett med konstiga sidbyten, svårbegripliga korsningar (otydliga vägningsregler är orsak till en tredjedel av alla trafikdödade cyklister! https://www.vti.se/sv/Publikationer/Publikation/fatally-injured-cyclists-in-sweden-20052015_1086883 ) och stolpar mitt i vägen och blir sedan uppriktigt förvånade över att den enda effekten är att de gående blir förbannade.
Varför myndigheterna är så förtjusta i kampanjer är för att man är övertygad om att man redan bygger perfekt cykelinfrastruktur, eller rättare sagt att ”gång- och cykelinfrastruktur” för det tänkt homogena trafikslaget ”gång- och cykeltrafik” är det bästa. Så när gång- och cykelinfrastrukturen inte får fler att cykla så tänker man att det måste behövas något annat än infrastruktur, alltså kampanjer.
Men – här är det värt att påminna sig om den inom psykologin belagda effekten att folk med små kunskaper om något tenderar att övervärdera sin kompetens (”Dunning-Kruger-effekten”). Kunskaperna om trafikplanering i allmänhet, och cykeltrafik i synnerhet, är mycket låga bland Sveriges stadsplanerare. Det är bara de större kommunerna som har anställda trafikplanerare och det är dessutom vanligt att trafikplanerarna inte har någon särskild trafikplanerarkompetens. I utbildningarna inom arkitektur, stadsplanering och vägbyggnad behandlas trafikplanering på sin höjd kort och översiktligt. (Titeln trafikingenjör avser förresten vanligen en person som ansvarar för handläggning av trafikföreskrifter och tillståndsärenden enligt ordningslagen – dessa har ofta ingen eftergymnasial utbildning över huvud taget.) Man trafikplanerar på känn och utgår ifrån sina egna erfarenheter eftersom man helt enkelt inte känner till att det finns forskning, normer och rekommendationer.
Det finns flera roliga diagram över Dunning-Kruger-effekten, till exempel här: https://understandinginnovation.blog/2015/07/03/the-dunning-kruger-effect-in-innovation/
I trafikplaneringen för cykeltrafik befinner vi i Sverige oss på ”peak of Mt. Stupid”. Vi skyltar om trottoarer till smala GC-banor, komplett med konstiga sidbyten, svårbegripliga korsningar (otydliga vägningsregler är orsak till en tredjedel av alla trafikdödade cyklister! https://www.vti.se/sv/Publikationer/Publikation/fatally-injured-cyclists-in-sweden-20052015_1086883 ) och stolpar mitt i vägen och blir sedan uppriktigt förvånade över att den enda effekten är att de gående blir förbannade.
Måhända har du rätt, eller så kanske uppgiften att jämka ihop motstående mål i en redan från början trång stad är svårare än vad man kan föreställa sig med cykelglasögonen på. Dunning-Kruger-effekten kanske inte bara gäller trafikplanerare…
Jag möter en hel del åkare och distributörer i mitt jobb. Deras syn är den helt motsatta: ”trafikplanerarna bryr sig bara om cyklister, och kan inte ett jota om gods”
Det må vara hur det vill med detta, och inte vet jag om kampanjer är ett bra sätt, men jag vet i alla fall att det inte verkar spela någon roll hur bra infrastrukturen än är, det är i alla fall tomt på cykelbanorna. Det ser jag dagligen. Och vi har bevisligen bättre infrastruktur än för 20 år sedan. Trots det minskar cyklingen.
Om vi cyklister inte använder ens den infra som finns och visar oss i trafiken så lär det aldrig bli någon ändring.
Hälsa åkarna att planerarna måhända bryr sig mer om cykling än om godstrafik, men att de kan lika lite om båda. Biltrafik är det enda trafikslag man kan hyfsat.
🙂
Kan bara åter bekräfta. Nyss hemkommen från ett jobb på Östermalm. På t/r-resan såg jag ca 500 bilister, drygt 200 gående och 9 (just det: 9 st) cyklister, (varav 3 st Foodora-kämpar). Förutom några korta sträckor på lugna, bilfria kvartersgator så är det breda fina cykelbanor och cykelfält hela vägen. Så var är ni cyklister???
Så länge vi cyklister bara utgör någon enstaka procent av trafikanterna också på andra tider än 8-8.30 vardagsmorgnar, så lär vi inte få någon bättre infrastruktur. Den infra som finns är ju uppenbarligen fullt tillräcklig och blir över för oss få som faktiskt cyklar.
Hönan och ägget. Framtida cyklister vill inte cykla för att det är otryggt med stora bilar, folk som går överallt, stolpar och parkerade fordon. De kommer inte börja förrän sånt är fixat.
Det vill säga, det kommer se ut som det gjorde för dig så länge folk kan skriva sånna här blogginlägg.
Folk tycker det är otäckt att cykla—>Osäkra vägar—->Folk tycker det är otäckt att cykla —> Osäkra vägar —-> Folk tycker det är otäckt att cykla…osv.
Kan bara åter bekräfta. Nyss hemkommen från ett jobb på Östermalm. På t/r-resan såg jag ca 500 bilister, drygt 200 gående och 9 (just det: 9 st) cyklister, (varav 3 st Foodora-kämpar). Förutom några korta sträckor på lugna, bilfria kvartersgator så är det breda fina cykelbanor och cykelfält hela vägen. Så var är ni cyklister???
Så länge vi cyklister bara utgör någon enstaka procent av trafikanterna också på andra tider än 8-8.30 vardagsmorgnar, så lär vi inte få någon bättre infrastruktur. Den infra som finns är ju uppenbarligen fullt tillräcklig och blir över för oss få som faktiskt cyklar.
Hönan och ägget. Framtida cyklister vill inte cykla för att det är otryggt med stora bilar, folk som går överallt, stolpar och parkerade fordon. De kommer inte börja förrän sånt är fixat.
Det vill säga, det kommer se ut som det gjorde för dig så länge folk kan skriva sånna här blogginlägg.
Folk tycker det är otäckt att cykla—>Osäkra vägar—->Folk tycker det är otäckt att cykla —> Osäkra vägar —-> Folk tycker det är otäckt att cykla…osv.
Där jag cyklade var det fina breda cykelbanor eller fina cykelfält, utom på några få kvarter där det var lugna, så gott som helt bilfria gator. Inga otrygga stora bilar, inga stolpar, inga parkerade fordon i cykelvägen inga folk som gick i cykelbanorna…
Försök också se det ur t.ex. bilisternas synpunkt: ”nu har politiken tagit bort en massa väg och p-platser för oss bilister och gjort det trångt och eländigt bara för att dessa imaginära cyklister ska få massor av plats – men det är ju ingen som cyklar där!! Dessa politiker har uppenbart fått något om bakfoten, eller så hatar de bara att människor ska få den frihet som bilen ger…”
Ska vi bryta detta mönster så måste vi visa att cykelvägarna behövs. Använd cykel så mycket som bara är möjligt, hela tiden, i alla situationer! Alla cyklister behöver inte ta bilen eller stanna hemma för att det står en felplacerad stolpe bakom Globen. Runda den och visa att cykelvägarna används! På dagtid, på kvällstid, på eftermiddagen – jämnt!
Hängde de ihop? Var det fina trygga cykelbanor hela vägen?
Jag tycker aldrig det är förutsägbart, man vet aldrig hur det kommer vara. Och då blir det ju värdelöst. Då kan man lika gärna ta bilen, då man vet att vägen kommer funka hela tiden.
Japp. Och jag slapp köra runt i en halvtimme för att hitta P-plats utan ställde cykeln 2 meter utanför dörren. Inte behövde jag betala 50 kr/h heller…
Ska vi få acceptans för bättre cykelinfra måste vi visa att vi finns och utnyttjar den infra som redan är gjord. Så länge vi inte utgör mer än någon enstaka procent av trafikanterna, om ens det, är det svårt att ställa några krav.
Det torde vara betydligt knepigare att vara fotgängare med alla Big Bag, byggnadsställningar, ojämna gatstenar, bodar och ”Gående hänvisas till andra sidan gatan” och inte har de några vägskyltar så att de hittar rätt heller…
…men de var ändå 20 gånger fler än cyklisterna. Verkar som om det är lite hårdare virke i Stockholms fotgängare.
Mycket enklare att gå, hastigheten är betydligt lägre och balansen bättre. Och det finns trottoarer faktiskt överallt i Sverige. Nästan alltid på bägge sidor av vägen dessutom.
Men det krävs mer för att ta sig lika långt.
Jag tror man når en viss nivå av folk på cykel i vilken stad som helst. Det finns alltid de som är mer riskbenägna. Men vill man nå vanliga människor så tror jag man behöver förutsägbarhet.
(Och enligt Cykelfrämjandet så är cyklisterna 10% av trafikanterna)
Där jag cyklade fanns det inte trottoarer på bägge sidorna av vägen, cykelbanan var betydligt slätare än gångbanan, det fanns inga hinder i cykelbanan, men gott om dem på trottoarerna. Det är uppenbart att fotgängare inte är lika kräsna.
Och det är då inte 10 % av Stockholmstrafikanterna som cyklar i alla fall. Snarare 0,1 %. Ta en sväng själv, just nu, och kom tillbaks om en timme och berätta om du hittat 10 % cyklister…
Så klart det inte fanns. Och såklart den var.
Hittade du några 10 % cyklister?
Fler faktiskt. Noll bilister, två fotgängare (en av dem hundägare) och tre cyklister, samtliga barn (eller i alla fall 10-12 års åldern).
Jag börjar förstå hur cykelfrämjandet tar fram sin statistik…
Jag använde den Andersonsska metoden – precis som du bad mig. Jag tror Cykelfrämjandet gör riktiga undersökningar
Men då är väl du nöjd då – det finns ju uppenbarligen inga bilister i din värld. Allt är fröjd och gamman. Lev i frid!
Glöm inte (potentiella) cyklister med funktionsvariation: https://www.theguardian.com/cities/2018/jan/02/cambridge-disabled-people-cycling-rolling-walking-stick (speciellt avsnittet ”False assumptions”.
Glöm inte (potentiella) cyklister med funktionsvariation: https://www.theguardian.com/cities/2018/jan/02/cambridge-disabled-people-cycling-rolling-walking-stick (speciellt avsnittet ”False assumptions”.
Eftersom tillräckligt många cyklister uppför sig mycket illa mot fotgängare så vill jag absolut inte höra till gruppen cyklister. Det är skäl nog till att inte cykla i Stockholm.
Eftersom tillräckligt många cyklister uppför sig mycket illa mot fotgängare så vill jag absolut inte höra till gruppen cyklister. Det är skäl nog till att inte cykla i Stockholm.
Du vill inte cykla för att du riskerar att få orättvis skuld för vad andra gör? Ja, det är något vi också försöker arbeta emot, det där oskicket att dra alla över en kam.
En utredning du kanske borde läsa:
VTI rapport 951: Säkerhetseffekten av ökat cyklande – kartläggning av nuläget för att planera för framtiden
”Det var betydligt vanligare att det uppstod konflikter mellan cyklister snarare än mellan fotgängare och cyklister på gång- och cykelbanorna. Observationerna visade också att rödljuskörning av cyklister var relativt ovanlig. De få fall som noterades handlade om att man cyklade då ljuset precis slagit om till rött eller då det inte fanns någon trafik.”
Cyklar man till och från jobbet måste det finnas någonstans att ställa cykeln (alternativt, kontorsansvarig ska inte flyga i taket om man tar in en Brompton), vilket det inte alltid gör: sen får cykelvägen vara hur bra som helst.
Och även om cykelvägen på det hela taget är bra och känns säker räcker det att det är/känns osäkert på ett ställe (eller att den är uppgrävd på ett ställe) för att man ska tveka. Ta Spångavägen (traktens mest olycksdrabbade väg). På några ställen kan vara trafiksituationen i rusningstid vara rätt otrevlig o hätsk (inklusive bilar som genar på trottoaren). T.ex. i Flysta används cykelbanan ofta som parkeringsplats. På andra ställen är den smalare än den kunde vara eller övergår i busshållplats (plattläggning där sopsaltningen fungerar sämre: kul när barmark plötsligt blir issörja).
Om man har lastcykel eller nåt i den vägen så kan ju stolparna, kanterna, de idiottvära kurvorna, mm., bli droppen (även om de ”bara” är irritationsmoment för vanliga cyklar). Och är grinden så smal att man inte kommer igenom …
Och om cykelbanan är dåligt underhållen på våren, t.ex. mest ser ut som en sandstrand (som den jag cyklade – försiktigt – på igår) kanske man aldrig kommer igång att cykla, ens när det till slut blir sopat (i juni eller så).
Cykling är inte bara till jobbet. Man ska handla, ta sig till bion, puben, restaurangen, teatern, läkaren, biblioteket, innebandyn, hälsa på kompisar etc etc. Att hitta stolpar att låsa fast vid brukar inte vara något stort problem. Jämför med när du tar bilen och först måste cirkla runt en kvart för att hitta p-plats, sen betala, sen gå 5 minuter för att komma dit du ska.
Jag cyklar Spångavägen några gånger i månaden när jag har ärenden till Lunda, både i och utanför rusningstid. Ingen hätskhet där inte, mer som att cykla i en småstad, med skillnaden att det bara är jag som cyklar. Det är möjligt att bilar parkerar uruselt i Flysta, men inte så ofta att jag någonsin sett dem, inga stolpar eller tvära kurvor vad jag kunnat se (en lite dåligt anpassad rondell vid äldreboendet, men oftast går det att cykla i rondellen). Förvisso är cykelbanan inte superbred men fullt godkänd, och jag är ju helt ensam på den, så den både räcker och blir över. Var är alla andra cyklister???
Cyklar man till och från jobbet måste det finnas någonstans att ställa cykeln (alternativt, kontorsansvarig ska inte flyga i taket om man tar in en Brompton), vilket det inte alltid gör: sen får cykelvägen vara hur bra som helst.
Och även om cykelvägen på det hela taget är bra och känns säker räcker det att det är/känns osäkert på ett ställe (eller att den är uppgrävd på ett ställe) för att man ska tveka. Ta Spångavägen (traktens mest olycksdrabbade väg). På några ställen kan vara trafiksituationen i rusningstid vara rätt otrevlig o hätsk (inklusive bilar som genar på trottoaren). T.ex. i Flysta används cykelbanan ofta som parkeringsplats. På andra ställen är den smalare än den kunde vara eller övergår i busshållplats (plattläggning där sopsaltningen fungerar sämre: kul när barmark plötsligt blir issörja).
Om man har lastcykel eller nåt i den vägen så kan ju stolparna, kanterna, de idiottvära kurvorna, mm., bli droppen (även om de ”bara” är irritationsmoment för vanliga cyklar). Och är grinden så smal att man inte kommer igenom …
Och om cykelbanan är dåligt underhållen på våren, t.ex. mest ser ut som en sandstrand (som den jag cyklade – försiktigt – på igår) kanske man aldrig kommer igång att cykla, ens när det till slut blir sopat (i juni eller så).
Cykling är inte bara till jobbet. Man ska handla, ta sig till bion, puben, restaurangen, teatern, läkaren, biblioteket, innebandyn, hälsa på kompisar etc etc. Att hitta stolpar att låsa fast vid brukar inte vara något stort problem. Jämför med när du tar bilen och först måste cirkla runt en kvart för att hitta p-plats, sen betala, sen gå 5 minuter för att komma dit du ska.
Jag cyklar Spångavägen några gånger i månaden när jag har ärenden till Lunda, både i och utanför rusningstid. Ingen hätskhet där inte, mer som att cykla i en småstad, med skillnaden att det bara är jag som cyklar. Det är möjligt att bilar parkerar uruselt i Flysta, men inte så ofta att jag någonsin sett dem, inga stolpar eller tvära kurvor vad jag kunnat se (en lite dåligt anpassad rondell vid äldreboendet, men oftast går det att cykla i rondellen). Förvisso är cykelbanan inte superbred men fullt godkänd, och jag är ju helt ensam på den, så den både räcker och blir över. Var är alla andra cyklister???
Så sant! Cyklade dagligen från stan ut till södra förorten tur-och retur 4.5 mil/dag. Hopplösa vägar men ändå hyfsat mycket cyklister kl 6.00 på morgonen. Många gående jag pratade med vid bland annat övergångsställe sa att dom gärna skulle cykla om det blev säkrare och enklare. Till och från skämtades det om att jag överlevt ännu en dag när jag kom cyklande. Man frågade oxå hur extra lång min väg blev pga att jag cyklade.
Cyklade ibland från Huddinge sjukhus till Masmo. Underbara vägar men det kände att dom låg så pass avsides att det blev obehagligt när det började skymma. Ingen kunde se eller höra en om man behövde hjälp.
Meanwhile in the Netherlands…
https://t.co/P4nGhMZX76
Meanwhile in the Netherlands…
https://t.co/P4nGhMZX76
Samtidigt åker de faktiskt mer bil än vi och har fler bilar per person. Vi åker buss och t-bana, de cyklar.
Inte enligt EU statistik (per 1000 innvånare). Även om det är jämnt.
http://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php/File:Figure_2_Number_of_passenger_cars_per_1000_inhabitants,_2015.png
Det skulle vara intressant att se en fördjupad analys över bilåkandet, var är målpunkterna? En teori kan ju vara att Nederländerna dels är ett rätt litet land, vilket innebär rätt mycket transporter över gränser, med sämre kollektivtrafikmöjligheter. Dels att kollektivtrafiken mellan städerna är sämre.
Dvs i Sverige kör vi bil också i städer, i Nederländerna cyklar de. Men båda länderna tar bil mellan tätorter.
Tänker jag.
Jag hade närmast Stockholm i åtanke, se t.ex. miljöbarometern – det är väl det som närmast kan jämföras med Nederländerna. Att man åker mer bil i inre Norrland är inget konstigt och bör inte tas med i jämförelsen. Men holländarna åker bil mellan städerna trots att de har ett bra utbyggt pendeltågsnät. Fast Stockholmarna ökar tydligen sitt bilresande…
Holländarna har fler bilar per person än svenskarna (och betydligt fler än Stockholmarna). Och med 600 000 sålda cyklar per år, så ligger nog Sverige iaf i klass med Danmark i antal cyklar/person
Det är nog en lite förenklad analys. Bra infrastruktur är nödvändig – men inte en tillräcklig förutsättning. Det krävs uppenbart något mer, det märker jag nästan varenda dag från cykeln. Mest slående är det när jag emellanåt har kvällsjobb ute i Flemingsberg eller har ärende till Biltema i Alby. Cykelvägen dit är i princip bra – mycket bra hela vägen. Vissa delar är den helt underbar, släta fina nylagda vägar genom skog eller ängar på bra avstånd från bullriga bilvägar, tar genvägar som gör att det går lika fort som att köra bil, trots att bilen kan köra på motorvägen i 90 km/h. Jag har underbara minnen från försommardagar där jag susar fram i doften av nyslaget hö, lärksång och lysande käringtand i vägrenen. Trots detta är proportionerna så gott som undantagslöst 1 cyklist: 10 fotgängare: 100 bilar. En typisk eftermiddag ser jag söder om Kransen 15 cyklister, 150 fotgängare och en bra bit över 1000 bilar (jag brukar sluta räkna vid 1000). Samma sak åt andra hållet: Bällstavägen, Spångavägen, Beckombergavägen (och den så omtalade Runda vägen) är i princip helt renons på cyklister, trots att det är mycket bra cykelvägar.
Så visst – ta bort stolpar och se till att underhållet funkar, men det är något mer som krävs. Vackra dagar lockar fram fler fotgängare på dessa vägar – men inte fler cyklister.
Det är nog en lite förenklad analys. Bra infrastruktur är nödvändig – men inte en tillräcklig förutsättning. Det krävs uppenbart något mer, det märker jag nästan varenda dag från cykeln. Mest slående är det när jag emellanåt har kvällsjobb ute i Flemingsberg eller har ärende till Biltema i Alby. Cykelvägen dit är i princip bra – mycket bra hela vägen. Vissa delar är den helt underbar, släta fina nylagda vägar genom skog eller ängar på bra avstånd från bullriga bilvägar, tar genvägar som gör att det går lika fort som att köra bil, trots att bilen kan köra på motorvägen i 90 km/h. Jag har underbara minnen från försommardagar där jag susar fram i doften av nyslaget hö, lärksång och lysande käringtand i vägrenen. Trots detta är proportionerna så gott som undantagslöst 1 cyklist: 10 fotgängare: 100 bilar. En typisk eftermiddag ser jag söder om Kransen 15 cyklister, 150 fotgängare och en bra bit över 1000 bilar (jag brukar sluta räkna vid 1000). Samma sak åt andra hållet: Bällstavägen, Spångavägen, Beckombergavägen (och den så omtalade Runda vägen) är i princip helt renons på cyklister, trots att det är mycket bra cykelvägar.
Så visst – ta bort stolpar och se till att underhållet funkar, men det är något mer som krävs. Vackra dagar lockar fram fler fotgängare på dessa vägar – men inte fler cyklister.
Ja, det är väl klart att perfekta vägar inte är enda faktorn. Och ja, jag håller med, det krävs mer än vackra dagar. Det krävs förutom grundförutsättningen, vettiga vägar, också vettiga förvaringsställen (och här kan det också komma att krävas att cyklister lär sig att betala för det), alltså parkeringar. Och vettiga trafikregler. För att nämna två andra faktorer.
Det som inte krävs är mer utredningar, framtagande av strategier och punktmarkerande projekt.
Det är, skulle jag vilja hävda, skattepengar som är helt bortkastade.
Sen tror jag faktiskt att du har lägre krav på vägarna än den genomsnittlige nybörjaren. Åtminstone har jag fått det intrycket av våra diskussioner här.
Vilket kanske inte är så konstigt. Vana cyklister blir duktigare och därmed tryggare. Förövrigt ett fenomen vi tog upp här:
https://www.cyklistbloggen.se/2015/07/stockholm-har-ett-problem-med-vardagscyklister/
(där du heller inte helt höll med…)
Men vad tänker du skulle krävas mer, förutom en infrastruktur som fungerar?
En attitydförändring.
Det är tydligt att vi HAFT en attitydförändring – till det sämre. Även i småorter, med samma, eller tom. bättre cykelinfra än för 20-25 år sedan, så har cyklandet minskat avsevärt, framför allt barncyklandet. Hetsigare trafik idag än för 20 år sedan kan säkert vara en orsak i Stockholm, men knappast i Målilla, Vansbro, Lövestad eller Täfteå. Och trafikreglerna för cyklister har knappast krånglat till sig så väldigt mycket mer sedan dess, så det är inte heller där problemet sitter.
De vägar jag tog upp ovan har antingen goda cykelbanor eller väldigt lite trafik på eftermiddag-kväll. Trots det är de så gott som helt tomma på cyklister (men tydligen uppskattade av fotgängare), så det är uppenbart att det inte är infrastrukturen som hindrar vardagscyklingen.
Sen har du säkert rätt i att utredningar, framtagande av strategier och punktmarkerande projekt har haft väldigt dålig framgång hittills (vet någon varför Stockholmscyklingen ökar?). Men kanske lite riksomfattande kampanjer, de har ju tidigare visat sig vara verkningsfulla (6-8 brödskivor per dag, Håll Sverige rent! Mjölk ger starka ben etc) Det verkar ju gå att få en hel ny generation att avstå från kött och en hel generation män att uppföra sig hyfsat mot kvinnor genom kampanjer, så varför skulle det inte gå att få folk att cykla om man bara tar kampanjandet på allvar istället för att småskvätta lite i ett gathörn en gång om året.
Tror vi har olika tro på kampanjer. Tänk om brödskivskampanjen gjordes i en verklighet där det var meckigt att få tag i bröd? Affärerna var skumma, det var lätt att bli lurad och få dåligt bröd. Hade man otur snodde någon pengarna.
Sen tror jag att det är svårt att få samma volym och genomslag på kampanjer 2018 som man kunde få på 70-talet. Påverkansarbete är svårare idag.
Men ja, attityder behöver nog också förändras. Som tex att det så sent som 2009 fanns förslag på att förbjuda barn att cykla till skolan innan de nått en viss ålder. Det gör det ju inte lättare att få föräldrar att avstå att bidra till kaoset runt skolorna genom att skjutsa med bil.
Sen behöver ju inte cykelvägarna ha förändrats till det sämre, det kan ju vara andra transportsätt som förändrats till det bättre.
När jag växte upp på 70- och 80-talet så fanns inte säkerhetsbälten i baksätet, man fick köra med en halvpromille alkohol i kroppen. Det rådde oljekris. Sedan dess har det skärpts, miljarder har satsats på att göra vägarna säkrare – inte minst sedan 97 och Nollvisionen (som ju bidragit till att göra det svårare att cykla utanför städerna i och med 2+1 vägarna).
Det kan ju mycket väl vara så att en effekt av det blev ett minskat incitament att cykla. Och i och med att fler valde bilen, när det började upplevas som tryggare och säkrare, så påverkade det bilnärvaron vid skol/dagislämnning, och då blev det otryggare att cykla. Och så vidare.
Så, om det har någon bäring skulle det betyda att det 2018 inte räcker med samma infrastruktur som på 70- och 80-talet. Det måste till bättre. Lika bra som för övrig trafik.
Vi är nog överens om att bra infrastruktur är en nödvändig förutsättning – men för allt vad jag ser är det inte är en tillräcklig förutsättning. Det finns alldeles för många exempel på att folk inte cyklar trots mycket bra infra – betydligt bättre än för 20-25 år sedan, då folk faktiskt cyklade mer än idag.
Jag tror påverkanskampanjer är lättare idag och kan få större genomslag. Tänk på #metoo… Det skadar inte att försöka.
Och jag tror vi också är överens om att bra infrastruktur inte är enda förutsättningen för ökat cyklande.
Men uppmärksamhet är inte samma sak som påverkan.
#metoo är unik i sitt slag, undantaget som bekräftar regeln (eventuellt, vi har inte sett resultatet än. Arabiska våren hyllades också 2011).
Och det är extra svårt 2018 att göra det från myndighetshåll.
Det kanske inte SKA göras från myndighetshåll… 🙂
GO GO GO!!!!
GO GO GO!!!!