Vi måste prata om korsningar.

Hösten 2014 infördes ”Cykelöverfarter” i Sverige. De innebär att korsande trafik har väjningsplikt mot cyklister som kör över cykelöverfarten. Det har varit segt med införandet i Sverige – ett av skälen är att ingen riktigt vetat hur de ska se ut. Nu, 2017, har SKL tagit fram ett förslag på standard för hur det ska se ut. Eller åtta förslag egentligen. Och det är rejäla förslag. Det är nya specialskyltar (dock inga som cyklister ser), hastighetsbegränsningar till 30 km/h, upphöjda farthinder och färg i gatan. Det krävs också att man gör en LTF, eller ”Lokal trafikförordning”. Det verkar otroligt respektingivande ut för oss som lekmän.

Tills man inser vad det handlar om. Det är en frickin korsning. Vägar korsar varandra hela tiden. Hur svårt kan det vara? Varför allt detta… meck?
Vi har en teori. Så här avancerat måste det vara när man ska hantera ett undantag. Korsningar finns överallt och borde såklart inte vara något speciellt. Men här blir det istället, ”Alltså, cyklar ska ut i trafiken? Andra ska stanna!? HUR SKA DET GÅ TILL!?!”
Och det som behandlas som ett undantag, blir ett undantag. Och då blir det plötsligt farligt. Så här tänker vi:

Fordon på undantag.

Varför är inte alla korsningar så här? Hastighetsbegränsade, farthinderförsedda, målade och utredda? Jag menar, det kan ju komma allt från personbilar till fullastade långtradare i trafiken. Sitter någon i myndighetsposition och funderar inför varje vägkorsning:

– Det här får vi nog jobba på, kommer det en Mini Cooper åkande från ena hållet, samtidigt som en fullastad Scania R580 kommer från andra hållet blir det katastrof. Minibilen riskerar ju att bli till mos! Vi får bygga en speciell Cooper-överfart! Väghinder! Bulor! Skyltar! Lokala trafikförordningar!

Nej, det gör man såklart inte, hur skulle det se ut. Man prioriterar vägarna. Är bägge vägarna lika viktiga gäller ”högerregeln”. Om det är skymd sikt kan man införa väjningsplikt eller stopplikt för en, eller alla, av infarterna i korsningen. Är det en viktig väg kan den bli en ”huvudled”. Då har korsande trafik väjningsplikt. Så gör man det regelmässigt och konsekvent.
Men när det gäller korsningar mellan cyklar och samma Mini Cooper så är det plötsligt jättesvårt.
Varför?

Bygger på två principer.

I Sverige bygger man trafiksäkerheten för cyklister i korsningssituationer på två outtalade principer, menar vi. Den första är att cyklister får ta ansvar för den. Det bästa sättet att göra det säkert för oskyddade trafikanter blir därför att ge dem väjningsplikt som regel. Därför är cykelvägen ingen väg, utan en ”bana”, och när den möter annan väg är det inte en korsning, utan en utfart. Annat än undantagsvis.
Den andra principen är att trafiksäkerhetsåtgärder inte får inskränka motorfordonstrafikens framkomlighet. Annat än undantagsvis.
Effekten har ju också blivit att väldigt få cykelöverfarter byggts i Sverige sedan 2014. Eftersom det är ett otydligt, krångligt och dyrt undantag. Och, inte minst alltså, gör det svårare för biltrafiken.

I Gävle är en obruten cykelbana ett fartgupp

Det här med principen om biltrafikens framkomlighet påverkar förövrigt inte bara cyklister utan också fotgängare. Här till exempel från DN förra veckan:

”Lidingö tar bort ett 30-tal av kommunens cirka 400 övergångsställen. Lidingö hänvisar till forskning som visar att färre än 50 procent av bilisterna stannar vid ett övergångsställe och risken att skadas i en trafikolycka är dubbelt så stor när man korsar gatan vid ett övergångsställen än där det saknas”

Det betyder alltså att när biltrafiken inte bryr sig, så löser man det genom att återgå till de två grundprinciperna: de oskyddade trafikanterna får ta ansvaret och framkomligheten för biltrafiken är viktigare.

Inte en korsning ens.

Cykelvägar korsar alltså aldrig andra vägar, utan man kommer från cykelbanan ut på vägen. Via en utfart. Ut på en passage, eller undantagsvis en cykelöverfart.
Det spelar ingen roll om cykelvägen är en bred pendlingsväg med tusentals cyklister och den korsande vägen är en liten biväg. Såvida man inte gör en cykelöverfart – alltså skyltar, LTF, hastighetsbegränsningar, fartbulor och hela konkarongen.
Ett exempel på det är Trond Reimers som plötsligt en morgon upptäckte tolv nya väjningsplikter på sin cykelväg till jobbet. Hans väg korsas av grusvägar och därför är det juridiskt tolv utfarter:

– Cyklister ska väja för bilar om det inte är reglerad cykelöverfart. På det här sättet vill vi göra det tydligt för cyklisterna, säger Emma Rönnbäck.

Hade det gällt en väg där lastbilar kör och en där Mini Cooper kör, varav den ena grusväg, hade högerregeln gällt. Men det går inte för cyklister eftersom att:

– De menade att om bilisterna på de korsande vägarna utanför tätbebyggt område ska ha väjningsplikt, måste vägarna förses med fartsänkande åtgärder som exempelvis vägbulor.

Presto, undantag kräver omfattande åtgärder. Som kostar, kräver jobb, och ger sämre framkomlighet för biltrafik. Ergo, åter till grundprinciperna, cyklister får stanna.

Länsstyrelsen stoppar väjningsplikt för bilister

Vi har plöjt sida efter sida av avhandlingar och texter med forskning om hur man borde göra för att det ska bli säkert för cyklister. Alla utgår från att cykelvägar inte är vägar och att när de möter andra vägar så är det en utfart – inte en korsning – och ett undantag. Ingen har ifrågasatt det eller funderat om att just det faktiskt påverkar trafiksäkerheten. Ingen.
Istället blir det sida efter sida med mer eller mindre kreativa förslag på hur man bäst gör motorfordonstrafiken uppmärksam på att det här kan komma cyklister utfarande. Och lösningarna blir som följd mer eller mindre komplicerade. Undantag.

Cyklister är fotgängare.

I Sverige behandlas också cyklister som fotgängare och därför läggs gärna deras  vägar ihop. När det gäller korsningar innebär det att cykelvägen läggs i anslutning till övergångsstället. Det är ofta en bit in på den korsande vägen.
Då gör man så här:

Ser ni? Man svänger ner cykelvägen in till höger i en brant sväng i nerförsbacken och lägger den intill övergångsstället. Vilket gör att cykeltrafiken precis i korsningen plötsligt försvinner för biltrafiken. Precis där det är som viktigast att de syns tydligt. Man hade kunnat byggt cykelvägen lika rak som ”bilvägen” istället så att cyklisterna hade fortsatt konsekvent på samma sätt, men det gör man inte.

Eller som här på den nyanlagda cykelvägen vid Arenavägen. Svängen leder också till andra problem. Stolpar mitt i vägen till exempel:

Så i korthet, cyklister är ömtåliga. Lösningen är de får väjningsplikt, precis som när bilist kör ut från liten parkeringsplats, det vill säga utfart. Cykeltrafiken är ett undantag.
Det här att cyklister själva får ta ansvar, annat än undantagsvis, syns också. Som när polisen gör informationsborschyr:

Som att Lerums kommun skriver att:

”Lämna företräde till andra trafikanter när du kommer fram till en väg eller gatukorsning, om inget annat sägs.”

Som när Göteborgsposten skriver att:

”Cyklister ska lämna företräde till andra trafikanter vid gatukorsningar om inte annat sägs.”

Som att Transportstyrelsen skriver på sin hemsida att:

”Om du vill vara säker på att göra rätt när du korsar en väg, ska du alltid iaktta väjningsplikt – den gäller nästan alltid.”

Det leder till att den farliga trafiken tror och lär sig utgå från att cyklister alltid ska väja. Att den bara undantagsvis behöver bry sig. Att det bara är att köra på. Vilket till exempel kan bli ett extra stort problem där cykeltrafiken ofta inte ens cyklar på cykelbanor. Som i Stockholms city (läs mer på länken nedan), där man cyklar i cykelfält eller blandtrafik och vanliga trafikregler gäller.
https://cyklistbloggen.se/2017/06/vajningsplikten-galler-nastan-alltid-nar-cyklister-korsar-vag/
Det i sin tur leder till ett fenomen som alla cyklister som läser media känner till:

”Från ”ingenstans” dök de unga cyklisterna upp. En av dem körde in i sidan på en bil”

”– Det hände så snabbt. Det kom två cyklister från ingenstans. Jag svängde för att inte köra på någon, säger han.”

”De kommer bakifrån, från sidan, framifrån och från ingenstans.”

”Att från ingenstans cykla rätt över en bilväg är därför farligt. Sluta upp med det!

”Cyklisten kom från ingenstans”. Eftersom jag inte tyckte att jag behövde kolla ordentligt. Eftersom cyklister alltid är ansvariga själva. Annat än undantagsvis.
När man behandlar ett fordonsslag som ett undantag så blir det ett undantag. Vi blev till exempel inte jätteöverraskade när försäkringsbolaget IF för några år sedan kom fram till att biltrafiken inte bara missar cyklister, utan faktiskt inte ens tittar efter dem.

” Cyklisten blir som en ”blind fläck” när bilföraren scannar av trafikmiljön.”

(och notera att IF utgår från att cykeltrafiken inte är en del av korsningen.)
”Cyklisten kom från ingenstans” alltså.
Men vad blir resultatet? Fungerar Sveriges trafiksäkerhetsarbete med korsningar i Sverige för cyklister? Tittar man på statistiken så blir svaret ”Nej. Inte alls”

Hur ser olycksstatistiken ut?

”Den största gruppen av dödsfall kunde identifieras som olycka med motorfordon i korsning i tätbebyggt område”

”Merparten, 55,2% av skadefallen i olycka mellan cyklist och motorfordon sker i korsning, tämligen jämnt fördelat på överfart och övrig korsning”

Trots det fortsätter man med samma principer och samma metodik. År efter år. Cyklister ska stanna, för det gör det säkrare. Biltrafiken ska inte behöva få sämre framkomlighet. Allt annat är undantag.
Och cyklister skadas. Och dör.
Vårt förslag.
Vi är bara amatörer och det finns folk som är betydligt bättre skickade att hitta bra lösningar. Men trafiksäkerhetsarbetet som det ser ut i dag fungerar inte. Det gör det farligare och svårare för cyklister. Kan vi inte sluta med det då?
Vi tror det i grunden är rätt enkelt. Sluta behandla cyklar som ett undantag i trafiken. Låt cykelvägar omfattas av samma trafiklagar som andra vägar. Och bygg rak och konsekvent infrastruktur. Prioritera dem. En viktig genomfartsled är en viktig genomfartsled även om det är en pendlingsväg för cyklister. Och skylta tydligt så alla trafikanter förstår vad som gäller.
Vad tycker ni?