SvD fortsätter sin serie ”Det är vår, vi drar ihop något om cyklister” och slår fast att:
”Antalet cyklister som dör i trafiken ökar”. Jösses, det har vi inte hört sedan 2014.
Skälet till det är att man måste vara lite selektiv för att få till den där rubriken. 2014 dog enligt VTI 32 (33 enligt Trafa) cyklister i trafiken, mot 16 (14 enligt Trafa) 2013. En dramatisk ökning – som avspeglade sig i rubriker om massdöd bland cyklister i tidningarna under 2015. Under 2016 däremot var det tystare. Skälet var att under 2015 dog ”bara” 16 cyklister igen. Så hepp, det minskade alltså. Och det är inte lika roligt att skriva rubriken ”Antalet döda cyklister i trafiken minskade drastiskt!” av någon anledning.
Så, 2016 hamnade siffran enligt Trafikanalys rapport som släpptes idag på 22 döda cyklister. Cue alltså ”Antalet döda ökar”. Nu ser den vakne lite ett mönster här. 16, 32, 16, 22. Vi plottar det i ett diagram istället:
Vi meckade in de två senaste åren där. Som ni ser ökar inte antalet dödade cyklister, annat än i den snäva betydelsen ”sedan förra året”. Tittar man tillbaks hela vägen till 1988 så minskar antalet. Rejält. Man skulle kunna börja tala om att minskningen planat ut sedan 2009-2010 – och det trots att antalet cyklister ökat senaste åren.
Men ökar gör det inte. Men det är det knepigare att skapa rubriker av.
Resten av artikeln var faktiskt läsvärd:
Antalet cyklister som dör i trafiken ökar (SvD)
Till exempel ska NTF’s generalsekreterare Marie Nordén ha all cred för att hon inte nämner hjälm utan:
– Trafikmiljön är i mångt och mycket byggd för bilismen, sen har man ofta klämt in cyklister och fotgängare på samma område, säger hon.
och
– Ett sätt att försöka minska olyckorna vore också att införa enhetliga lagar så att samma regler gäller vid både cykelpassage och cykelöverfart, tycker Marie Nordén.
Nu börjar det likna något.
Med så liten datamängd är det ofrånkomligt att det blir en ganska grov spridning från år till år. Därmed är det kanske inte det bästa underlaget för att ta fram en trend. Då tycker jag att det är bättre att se på medelvärdet över tre eller fem år. Av ren nyfikenhet gjorde jag ett diagram.
https://uploads.disquscdn.com/images/a7f8585b0ce6720273497a669d3ee137b6fd2c0a5385bdd59f840b783f0aecc3.png
Det går tyvärr inte hand i hand med dagens sensationsjournalistik.
Antalet trafikdöda cyklister har alltså ökat från 2015 till 2016 med 27 %. Med utgångspunkt från Trafas statistik kan man ju konstatera att antalet trafikdöda fotgängare har ökat från 28 st 2015 till 40 st 2016, alltså med hela 42 %! Hela ökningen står ju naturligtvis motorfordonstrafiken (personbil/lastbil/buss/MC) för (liksom f.ö. samtliga förolyckade fotgängare), men det duger ju inte att skriva något sådant eftersom det är cyklisters framfart som ska behandlas.
Jag behöver bara skriva av mig om den usla infran. Jag känner mig lite som en sån man som blir feminist när han får en dotter, men så må det vara.
Jag har pendlat och vardagscyklat ett tag nu och är själv van med att behöva åka blandtrafik för att det ofta är säkrast så. Jag njuter för mycket av fördelarna med att ta cykeln för att lida av infran på riktigt. Ibland kan jag nästan till och med skratta åt det för att det är så löjligt, uppenbart dåligt.
Men nu har jag blivit arg och ledsen på ett nytt sätt. Min fru har den senaste tiden blivit inspirerad av mig och tänkt att börja cykla lite också. Vad kul! Det betyder verkligen mycket för mig, och det är ju faktiskt inte så svårt egentligen. Hennes första tur var ett litet, enkelt ärende utan packning inte mer än 2 km bort. Vi fixade i ordning hennes cykel i god tid, vi gick igenom det allra mest grundläggande i säkerhetsväg, och vi kollade upp rutten innan. Vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle ha optimala förutsättningar.
När hon kommer hem ser hon uppjagad ut. Hon sjunker ihop innanför dörren och säger, ”Det där var bland det värsta jag har varit med om. Jag ska fan aldrig cykla någonsin igen.”
Jag frågar vad som har hänt, och hon berättar att det är på grund av inledningar till övriga trafikslag utan någon varning. På grund av cykelvägar som börjar igen på andra sidan vägen lika plötsligt som de tog slut. På grund av hinder som blockerar stora delar av cykelvägen. På grund av trafikanter som inte respekterar högerregeln eller cirkulationsplatser. På grund av att så fort en människa sätter sig på en cykel så har den väjningsplikt mot ungefär allting. På grund av att cykeln är ett så fantastiskt terränggående fordon att ingen tänkte på att den behöver en egen väg.
Men Stockholms Stad erbjuder lyckligtvis tröstande ord. Jag frågar min fru, ”Ser du möjligheterna?”