Framkomlighet – inte på topplistan över prio för nya cykelvägar

I förra inlägget tittade vi på hur kommunen utformat den nya cykelvägen för dem av de 35000 sjöstadsborna som cyklar in till stan ur ett trafiksäkerhetsperspektiv.  Nu tänkte vi istället titta lite på framkomligheten – alltså hur lätt eller svårt det är att cykla här överhuvudtaget. Framkomlighet tror vi är en av de viktigaste faktorerna för att få folk att vardagscykla. Känns det lätt och säkert att cykla så kommer folk göra det. Känns det osäkert och otydligt så låter man bli.
Vi konstaterade ju, precis som kommunen, att stadsdelen växer. Vi tänker också att helt nyanlagda cykelvägar visar lite hur kommunen tänker och prioriterar överlag för cyklister.

Framkomlighet alltså

I Cykelplanen från 2012 är sträckan ”bara” huvudstråk, vilket är lite sämre än om det vore ett pendlingsstråk. Och det märks att den här vägen inte är något som har fått särskilt hög prioritet när området gjordes om. Vi tar det från början uppe på Skansbron. Här dök i höstas plötsligt ett mittlinje upp i den befintliga dubbelriktade cykelvägen:

Och det stod ju rätt omedelbart klart att det inte är tillräckligt för en växande stadsdel. Faktum är att det som smalast är bara 40 centimeter brett till kanten (min sko som skala):

Det går ju inte att få plats här. Det handlar alltså om en passage runt cirkulationsplatsen med både dubbelriktade gång- och cykelvägar. I en skymd kurva dessutom. Enligt cykelplanen ska en dubbelriktad cykelbana på huvudstråk vara minst 2,5 meter bred, vilket betyder att varje körfält ska vara minst 1,25 meter brett. Det är det inte här. Det är i snitt sextiofem-sjuttio centimeter brett.

Det är inte så att man omedelbart tänker ”Huvudväg för en medelstor kommun” när man tittar på bilden ovan. Ännu mindre för ”medelstor kommun med stark miljöprofil”, som ju Hammarby Sjöstad är.
Sedan lyckades man glömma bort att affärer tar emot varor. För det behövs en lastplats och eftersom det saknas uppe vid cirkulationsplatsen så har det plötsligt improviserats hop en:

Rullar man sedan ner mot SL:s bussgarage så fungerar det helt okej, bortsett från de där stolparna vi skrev om i förra inlägget.

Men körfälten är i princip uppåt 1,20 hela vägen, vilket är nästan 1,25, men inte riktigt. 1,25 är alltså minimåttet för ett körfält på ett dubbelriktad huvudstråk (1,25×2):

Sedan kommer vi ner till cirkulationsplatsen. Där kör man som bilist in, med väjningsplikt, svänger runt och fortsätter på Hammarby Allé. Enkelt och extremt framkomligt.

Fullt så okomplicerat är det inte som cyklist.
Först ska man svänga in framför en tvärgata. Vi har redan skrivit om säkerhetsaspekten av den här passagen, så nu tittar vi bara på framkomlighet. Såvitt vi kan bedöma finns i princip allt på plats för att det här ska vara en cykelöverfart, det vill säga med väjningsplikt för korsande trafik. Det är upphöjt med fartgupp. Det råder 30km/h. Det är målat i gatan. Det enda som saknas är en Cykelöverfartsskylt.
Men, istället har kommunen valt att låta det vara en cykelpassage och dessutom lagt väjningspliktslinjen efter passagen (röd pil):

Cyklister har alltså väjningsplikt. En cykelöverfart hade såklart gjort det mer framkomligt för cyklister. Men mindre för trafik från tvärgatan.

Vad säger framkomlighetsstrategin?

Vi stannar och funderar lite på vad det här betyder. Det här är en plats där ett huvudcykelstråk korsar en liten tvärgata. Det är en av bara två huvudsakliga cykelvägar för snart 35000 sjöstadsbor in till city. Det är en rätt viktig väg i en växande stadsdel med tydligt miljöfokus. Så här ser det ut i Stockholms Stads ”Framkomlighetsstrategi”:

Gång/Cykel ska alltså prioriteras långt över ”bil”. I teorin. I praktiken är dock alltså framkomligheten från minsta tvärgata viktigare än för cyklister på ett huvudstråk.
Fortsätter man sedan vidare blir lite zig-zagande. Efter tvärgatan ska man först passera två utfarter för buss (något bussförarna är oroliga för), det vill säga först svänga vänster, över cykelpassagen, sedan höger…
Se upp för mötande cykeltrafik, banan är alltså dubbelriktad. Se upp för fotgängare. Se upp för bussar. Därefter ska man svänga 45 grader höger, lämna företräde vid ytterligare en cykelpassage (till höger i bild):

Cykla under bron, lämna företräde igen för ytterligare en cykelpassage och därefter svänga 90 grader in i cykelfältet:

Nu blev det mycket stillbilder. Vi klippte därför ihop en jämförelse från Skansbron ner i sjöstan. Den väg som är ett huvudstråk för cyklister.  Så här skiljer det sig åt om man tar vanliga vägen, i jämförelse med om man tar den sprillans nya cykelvägen:

Jämför bredden, underlaget, avståndet till sidhinder, behovet av att läsa av konfliktpunkter, alltså platser där man möter andra trafikanter, överskådlighet och begriplighet.
Notera att det här inte är en viktig väg för biltrafiken. De har redan Skanstullsbron, Johanneshovsbron, Danvikstullsbron och för all del Söderleden. De enda den här vägen är viktig för är buss 74 och för cyklister och fotgängare.

Samma sak i Hjorthagen

Vi skrev i gårdagens inlägg att det här visserligen är en väg till och från Hammarby Sjöstad, men att den ändå kan vara intressant för andra – eftersom den visar hur kommunen tänker och planerar när de gör nya cykelvägar 2017l.
Jämför videon ovan, med den här från andra sidan stan – Hjorthagen (och vi ökade hastigheten på cykelsträckan med 400% för att det skulle bli rimligt kort):

Det är samma lika där, först gjorde man infrastruktur för bil och sedan målade man dit cykelvägen. Samma sak i sjöstan, först ritade man det som i praktiken är bilvägen, därefter hus och parkeringar, bussgarage och sist av allt cykelvägen. Som konsekvens går den kors och tvärs över vägen, zigzaggar och är betydligt svårare att begripa. Och stolparna får inte plats, utan hamnar någon centimeter från trafiken. Med usel framkomlighet som följd.
Och i och med att kommunen i sjöstan valt att använda två olika sätt att bygga cykelvägar – det enda cykelfält, det andra som dubbelriktade cykelbanor, så måste de också hitta ett sätt att ansluta dem. Och då blir det ytterligare korsningar. Samma sak förövrigt som på den andra av vägarna in till stan – Danvikstull och Kanalvägen:

Det här är ju inte byggt med framkomlighet på priolistan överhuvudtaget. Åtminstone inte för cyklisterna. I ett tredje och sista inlägg funderar vi över hur vi skulle gjort – om vi fick bestämma.
Här är sista inlägget:

Så här skulle vi gjort Skanstull-Hammarby Allé

och här är det första:

När kommunen bygger nya vägar på gammalt sätt