Recension: Två år med lådcykel

2014 stod jag inför situationen att ha tre barn på tre olika skolor och dagis, varav två behövde följas regelbundet till skolan. Dessutom hade stor familj gjort att matköp plötsligt krävde hemforsling av fem-sex fullpackade matkassar. Det började bli svårt att lösa utan bil.

Ungefär samtidigt ställde den lokala cykelaffären ut en Nihola Family. Men oj vad dyr den var. 26.000 var lite mastigt kände jag då.  Så jag avstod. Och fortsatte kånka lite till. 
Ett år senare, i början av 2015 stod cykeln fortfarande kvar, lite solblekt och plötsligt hade priset sjunkit till 18.000. Så i april 2015 cyklade jag hem med barnen i lådan. Och jag har cyklat på den sedan dess.

Ny upplevelse av cykelvägarna

Det är en grym cykel, men den har lärt mig en del om Stockholms cykelvägar som jag kanske inte tänkte på tidigare. Till exempel att det är massor av trottarkanter på cykelvägarna. Och att det är förvånasvärt många cykelparkeringar som bara nås via trottoarkant. De är förhållandevis lätta att ta sig nerför. Men uppför kan vara knepigare, många är de gånger jag fått stanna, snurra runt hojen ett halvt varv och backandes släpa upp den på nästa sida av vägen.

 

Snåla cykelvägar

Man märker också hur snålt tilltagna Stockholms cykelvägar är. Inte minst blir man ett bekymmer för andra – ofta tar jag upp precis hela vägen, även när det är dubbelriktad väg. Vilket också gör det otryggt vid möte.

Visst, låd- och lastcyklar är inte så vanliga att man kan förvänta sig att cykelvägarna ska vara anpassade till den. Men Niholan är bara som bredast 89 centimeter, alltså under metern. Trots det räcker ofta cykelvägen inte till.


Det känns inte helt orimligt att en meter är en rimlig minstabredd för en fordonsväg, även för ”vanliga” cyklar. Extra deprimerande om man läser på Niholas egen sajt:

”De flesta cykelvägar är två meter breda, så det finns gott om utrymme”. I Danmark kanske.
Man blir också lite mindre flexibel som fordon med tre hjul. Särskilt vid vägarbeten hamnar man i knepiga lägen, eftersom passager och annat ofta är smalt tilltagna. Och när biltrafiken som förr på Skeppsbron, eller numera på Götgatan, fastnar/ställer sig i vägen i köer genom korsningarna, så märker man hur mycket mindre flexibel man blir på lådcykel. Med tvåhjuling kommer man mellan, men inte med Niholan.

Fastnar man har man inte som på en bil en backväxel, utan får kliva av och baxa runt cykeln för att ta annan väg.
Ett annat meck är att hitta parkeringsplats för den. Den får överhuvudtaget inte plats i ”Stockholmshagarna” som Stockholm ställt ut och jag ogillar att ställa mig i vägen på trottoarer och annat. Hemma har jag den i cykelförrådet i källaren. Och svenska fastigheter är inte byggda för trehjuliga lådcyklar. Det är precis jag passerar genom ytterdörrar, hissdörrar och cykelförrådsdörrar, det går, men det är lite meckigt – och man får snedställa framhjulen, då blir bredden bara 85 centimeter.

Men en fördel med lådcykeln är att det inte märks om man hänger med en tung kedja, så jag låser alltid med två lås, baklås och hänglås med kedja.

Grymt kul att cykla flera

Det var lite om det negativa – men den absolut viktigaste lärdomen är att det är kul att cykla flera. Jag skjutar ungarna precis överallt: till dagis, till skolan, till träningen. Man ser varandra, och kan prata. Bästa stunden på dagen är på väg till dagis och skola på morgonen.

Förra vintern hämtade jag ungar och kompis när de varit på körsång. Det var på eftermiddagen i december, beckmörkt, blåsigt, snö och snöblandat regn som kom sidledes. Ut med hela gänget, in med dem snabbt i lådan, dra igen kapellet. Sen satt jag där som en utsjöskeppare i nordanvind trampandes, med snöregnet vräkandes ner. Framför mig, torrt och varmt kring en ficklampa satt ungarna och skrattade. Där skapades ett barndomsminne.

Det är ett fantastiskt sätt att ta sig fram hela familjen – att cykla i liten klunga, några med egna cyklar, minstingarna i lådan.

Bra att handla med

En annan grej jag upptäckt är hur effektiv den är att storhandla med. Man kör bara rakt in i garaget och kör kundvagnen hela vägen till cykeln

Eller för all del ny trall till balkongen

 
Eller ett helt Elfa hyllsystem

Eller ett gäng stolar

Niholan är en smidig cykel – den rullar lätt och man sitter sitter bra. Faktiskt så bra att jag nästan helt slutat cykla ”vanlig” cykel till och från jobbet. Det är helt enkelt skönt att cykla Niholan i stan. Man behöver inte kliva av och sätta foten i marken vid rödljus till exempel, det går lagom fort och ofta ler folk när man kommer. Plus att lådcyklister hälsar på varandra, har jag märkt.
Och en grej jag märkt är att bilister behandlar en annorlunda när man kommer på lådcykel. De ger ofta större svängrum, håller bättre avstånd och det kan vara i mitt huvud, men det känns också som att toleransen ökar lite. Alldeles särskilt om man har barnen med.

Fundera över eldrift

Jag har inte eldrift till min cykel, vilket annars är rätt vanligt. Och man ska inte ljuga – att ta sig från Skeppsbron längst ner i Gamla Stan hela vägen upp för Slussenbacken tills man är på Repslagargatan högst på Södermalm tar rejält i benen. Det är inte utan att man hoppas lite på rött när man ska över Hornsgatan. Samtidigt roligare än att stå i en trappmaskin på ett gym, så är du ute efter lite gratis vardagsmotion är den perfekt. Men om man funderar på lådcykel bör man fundera lite på om man vill ha el eller inte.

Funkar bra på vintern

Jag har snart kört Niholan två vintrar, bägge utan vinterdäck. Och även här fungerar Niholan bra. Det är tre hjul så man behöver inte vara orolig för att få sladd och välta. Det man får tänka på är att använda bromsarna ”tvärtom”. Med vanlig tvåhjulig cykel gäller det att vara försiktig med frambromsen, särskilt i kurvor. Med Niholan är det däremot bra att bromsa fram, med bromsverkan på två däck minskar risken för sladd.

Den rullar förhållandevis lätt i snö, klarar även ojämnt underlag. Med bromsverkan på tre hjul får man nästan aldrig sladd. Svagheten är när det är is, eller som på vårarna gammalt grus, och backigt. Eftersom cykeln bara driver på bakhjulet så betyder det att man lätt får spinn och inte kommer någonstans. Nu i december med ömsom snö, ömsom tö och regn och därefter frysgrader igen och därmed is, har det betytt att jag till och från fått trampa extra mycket för att komma fram. Eller leda cykeln uppför.
Går att lösa enkelt med vinterdäck, men jag har inte orkat fixa det än. Vilket kanske är ett tecken på att det är en bra vintercykel.

Jobbiga lampor

På vintern är det också  mörkt och jag köpte Niholas egna lysen. De lyser helt okej, fyra vanliga LED-ljus, två på vardera sida. Men de är ett helvetiskt meck att hantera. Man sätter dit dem ett och ett och slår på dem genom att trycka på knappen bakpå. Första trycket ger blinkande ljus, så för att slå på allihop krävs det inte mindre än åtta tryck – jag är ingen vän av blinklysen. I Stockholm försvinner cykelljus som lämnas kvar på hojen, därför måste man dessutom plocka med sig alla fyra när man går ifrån den. Även det ett meck, särskilt när man bara ska stanna för en kortare stund. Här hade jag hellre sett inbyggda ljus, med ett löstagbart laddningsbart batteri i lådan. Gärna med en enda strömbrytare.

Men bra kvalitet

Jag har kört året runt nu i knappt två år och i princip inte behövt göra någonting förutom vanligt underhåll i form av att tvätta av på våren och olja den. Kapellet är slitet, men det stod ute i ett år innan jag köpte, så det är inte så konstigt. Överhuvudtaget känns Niholan gedigen. Ingen rost än vad jag kan se, alltid går som det ska.
Min Nihola har åtta växlar och ingen fotbroms. Istället har jag dubbla handbromsar. Och det är rätt tydligt att bakbromsen är underdimensionerad för en tung lådcykel. Den äter gummiblock, jag vet inte hur många jag bytt under de här åren.
Sammanfattningsvis har Niholan tagit över rollen som min huvudcykel. Jag tar den överallt, den är grym att cykla med, jag cyklar även när jag inte ska ha med mig barn eller varor. Svår att parkera och cykelvägarna är för trånga – men det går. Saker man ska fundera på innan man köper: orkar jag, eller ska jag satsa på eldrift? Vill jag ha tvåhjulig eller trehjulig? Och har jag någonstans att ställa den?
 
Fakta Nihola Family
Längd: 2 meter
Bredd: 89 cm/85 cm med vinklade framhjul
Vikt: 32 kg
Max last: 100 kg + förare
Höjd från låda till kapell: 104 cm
Längd från barnsists till kapell: 78 cm
Ldans höjdt: 50 cm
Max bredd i låda: 62 cm
Max längd i låda: 88 cm
Kommer med ett trepunktsbälte och ett midjebälte.