… och så här blev Munkbroleden och Stadsgården

Dags för de två andra vägarna över Slussen – Munkbroleden och Stadsgården. Som igår, börjar vi med film – annars blir bilderna obegripliga:
Först Munkbron södergående (alltså Gamla Stan —> Södermalm). Vi har inte med hela vägen upp – det är ju samma väg som i förra inlägget.

Sedan Stadsgården – Skeppsbron:

Munkbron södergående är helt rimlig, bred och välmålad. Enda anmärkningen är att man även här nöjt sig med vit linje för att separera mot fotgängare, enligt den sextiotalsdoftande doktrin som säger att cyklister och fotgängare trivs bäst ihop.
Allvarligt talat alla som bygger cykelvägar från scratch: det funkar inte. Cykeln är ett fordon och ska inte blandas ihop med fotgängare. Separera.
Men den här lösningen tycker vi är grym:

Det här kan vara en av få platser i Stockholm där det bara är cykeltrafik som ska hanteras, där det alltså inte handlar om att förhindra att cykeltrafik kommer och stör för bilarna – som faktiskt har skyltar och trafikreglering. Som om cyklar var riktiga fordon alltså.
Det är en rätt snygg lösning också: väjningsplikt för oss som kommer nerifrån backen, tydligt märkt med ”hajtänder” och extra stor pil dessutom. Skyltat med väjningsplikt och så som extra bonus, med små gula lampor som blinkar när korsande trafik har grönt. Helt otroligt (en randanmärkning är att det kanske borde sitta en på höger sida också, för att göra det juridiskt oantastligt).

Det enda vi funderar på är om man kanske skulle märka upp korsningzonen med avvikande färg. Typ så här:

Framförallt tänker vi att i andra riktningen – när man kommer uppifrån Slussen ner för backen, så skulle det göra det lite tydligare.
Det var egentligen det vi hade att säga om Munkbron – med reservation för att den kan upplevas annorlunda när man cyklar nerför. Om inte lär farten bli högre – vad tycker ni som cyklat den riktningen?
Sedan var det Stadsgården. Här är det lite mer meck. Man kan väl börja med att konstatera att yrkestrafik inte gör sig besvär – kör du med något bredare än min 89 centimeters Nihola så kommer du få problem. Men det börjar bra. Den stora breda cykelvägen är kvar:

Sedan kommer man förbi första getingmidjan. Här tog jag upp precis all plats, vilket är knepigt eftersom vägen är dubbelriktad (igen, cykeln är en 89 centimeter bred Nihola):

Jag är inte helt med på varför den är så smal. Staketen till vänster i bild borde gå att räta upp för att få tillbaks full bredd, samma sak borde skylten till höger gå att flytta. Kanske barnsjukdomar?
Sedan rullar man upp på gamla vägen. Smalt även här när det är dubbelriktat, men så har det ju varit tidigare. En möjlig lösning vore att såga ner staketet till vänster, som nu inte fyller någon funktion, och låta cykelvägen ta hela ytan ut till betongsuggorna:

Sedan är det dags att försöka ta sig in i tunneln. Här blir det stopp för nästan allt. Jag fick köra på med ena hjulet upp på fotgängarnas trottoar till höger:

Och här blir det samtidigt beckmörkt, särskilt om man på sommaren cyklar med solglasögon, och extra smalt:

Här ska man alltså ta sig runt den där pelaren och sedan delas upp i två körfält – på en yta där det knappt får plats en vanlig cykel.
Jag hoppas innerligt att det här blir kortvarigt och att den där pelaren försvinner snabbt när de river bron ovan. Och jag fattar inte riktigt varför alla ska ledas till höger om första stolpen. Här har cykelvägen i massor av år gått på varsin sida, så här såg det ut på platsen i april förra året:

Gult är alltså cykeltrafiken i motsatt riktning, som leds på andra sidan stolpen. Så här såg det ut längre in i tunneln – gott om plats för både cyklar och bilar:

Anyhoo. Sedan dök det upp en flaggvakt, bra med tydlighet, men han ledde ut mig i mötande trafik. Eller ledde och ledde, det var typ dit jag kunde ta vägen:

Det ser betydligt ljusare ut på bilden än i verkligheten.
Det här var första gången jag cyklade med den här dragningen så jag förstod inte först att jag faktiskt körde mot mötande trafik:

Hade det kommit mötande, till exempel i hög fart i mörkret och med solglasögon pga sommar, så hade den personen förmodligen missat det också. Där fanns vad jag kunde se ingen flaggvakt. Livsfarligt (Igen, det ser ljusare ut än i verkligheten). Ska man leda om, måste man självfallet varna i båda körriktningarna.
Sedan är man ute och rullar upp på bron igen i en bred och fin väg. Väl uppe kommer det här väl tilltagna övergångsstället. Från höger kommer cykeltrafik i rätt hög fart uppifrån backen. Och något jag märkte var att det är en rätt lång sträcka att ta sig över innan man korsat både fotgängarnas väg, cykelfilen nerifrån och sedan kan ta sig ut i högra körfältet neråt. Mycket hinner hända.

Jag tror det finns en risk att man fastnar här om det är lite mer trafik och lite fler fotgängare. Jag hade gärna sett ett väntmagasin efter övergångsstället. Så att man alltså kan korsa det först, sedan i lugn och ro vänta på korsande trafik. Kanske också en av de där tjusiga väjningsplikterna?
Därefter har de äntligen fixat den värdelösa passagen förbi trafikljuset. Förr om åren har det här varit en gångbana och dubbelriktad körbana för cyklister. Hög fart i backen. Men ingenstans att stå för de som ska över:

Nu finns det en alldeles egen fil:
Helt fantastiskt. Äntligen får man ta den plats man behöver för att ta sig fram. Som ett riktigt fordon.
Till slut, ett trafikljus att korsa för den som ska vidare mot Skeppbron. Här är det lite märkligt i det att man har grönt som cyklist, vilket betyder att biltrafiken har rött:

Men inte när man sedan ska korsa cykelvägen – den är helt oreglerad. Och med trafik i brant nedförsbacke. Här gäller det både att ha koll åt bägge hållen:

Det är dessutom inte jättebra sikt uppåt på grund av den enorma betongsuggan.

Här hade jag nog gärna sett ytterligare en väjningsplikt med lampor – precis som på andra sidan gatan. Det gömmer dessutom eventuella barn som promenerar med sina föräldrar. Sådär bra.
Som förra gången – det här är våra första reflektioner – vad säger ni som också cyklat här i veckan? Skriv i kommentarsfältet!
Och läs förra inlägget: Nu är nya Slussenbron öppnad, så här blev det. Just nu i alla fall