En fotgängare blev påcyklad på Skånegatan i Göteborg. Hon kom gående från sin parkerade BMW och klev ut i cykelbanan samtidigt som det kom en cyklist från vänster.
Nu frias cyklisten av tingsrätten i Göteborg. Och vi förundras över hur de resonerar.
Så här skriver GP.se om domen:
Tingsrätten kan inte se att cyklisten kört för fort, inte heller att han varit oaktsam, trots att han cyklat mot den påbjudna färdriktningen.
Detta efter som vägmarkeringarna inte ”varit så väl synliga att en normalt aktsam cyklist kunde se dem”.
Grejen var alltsåatt cyklisten kom från ”fel” håll. Cykelbanan på platsen är smal och i vägbanan finns målade vita cykelmyror (”m26”) och pilar (”m25”). Det är alltså tydligt hur kommunen vill att man ska cykla.
Men ”myror” och pilar märker inte ut påbjuden körriktning. Cykelmyra M26 betyder ”lämplig färdväg för cyklande” och M25 ”lämplig färdväg för gående eller cyklande”. Juridiskt är det skillnad. En påbjuden väg eller färdriktning är den man måste använda. En lämplig är precis just det, lämplig.
Det här var en av de första frågor vi tog upp när vi började Cyklistbloggen för fem år sedan (Läs också: Rätt och fel för cykel 2): ”Får man cykla i bägge riktningar i både enkelmålade och dubbelmålade banor?”
Svaret vi fick från Stockholms stad var ”Ja, det får man”. Ur ”Cykla i staden”:
En cykelbana är i grunden dubbelriktad. Att måla cykelsymboler ger ingen juridisk skillnad. Symbolerna anger bara lämplig färdriktning. För att dubbelriktning ska upphävas krävs en särskild lokal trafikföreskrift samt skyltning”
Det är alltså rätt tydliga regler: För att en cykelbana ska vara enkelriktad måste det finnas en lokal trafikföreskrift och skyltar. Vad som målas i vägen är juridiskt ointressant.
Nu ska jag säga att vi har svårt för cyklister som väljer att trotsa det ”lämpliga” och cykla motströms längs redan smala cykelbanor. Men att något är dumt betyder inte att det är olagligt.
Men tingsrätten i Västra Götaland håller vad det verkar inte med. Så här skriver de i sin dom (riktiga namnen ersatta med ”cyklisten” och ”vittnet”):
Tingsrätten gör följande bedömning
Uppgift står mot uppgift angående frågan om cykelbanans markeringar av färdriktningen var synliga vid olyckstillfället. Tingsrätten ifrågasätter inte att vittnet, som hade hela sin uppmärksamhet riktad på den frågan när han dagen efter olyckstillfället inspekterade markeringarna, såg att markeringarna påbjöd cykeltrafik endast i södergående riktning. För att cyklisten ska anses ha handlat oaktsamt genom att föra sin cykel mot den påbjudna färdriktningen måste emellertid vägmarkeringarna ha varit så väl synliga att en normalt aktsam cyklist kunde se dem. Såväl fotografiet från olycksplatsen som den omständigheten att det under inledningen av polisutredningen inte riktades några misstankar mot cyklisten för att ha fört sin cykel i förbjuden färdriktning tyder på att så inte var fallet. Vid sådant förhållande kan cyklisten inte anses ha varit oaktsam genom att föra sin cykel mot den påbjudna färdriktningen.
Tingsrätten menar alltså i sitt domslut att vägmarkeringarna bestämmer påbjuden färdriktning utan att, vad jag som lekman kan avgöra, ha stöd för det i vägförordningen. Så, såvitt jag begriper det, har tingsrätten fel. De har dömt utifrån en felaktig förståelse av de regler som gäller cykelbanor.
Vi tänker, att om inte ens tingsrätten klarar av att förstå regelverket – hur ska en vanlig trafikant kunna göra det? Man kan tycka att det här är petitesser. Det är väl rimligtvis okomplicerat att hålla med om det lämpliga i att cykla såsom det är tänkt. Men frågan är om det är rimligt att domstolar ska döma utifrån vad som känns rätt. Och frågan är vad som känns tryggast som cyklist.
Det här har dessutom fått praktiskt betydelse. Omedelbart efter domslutet så målade Trafikkontoret om vägmarkeringarna. Domstolen skriver:
De hörda personerna har varit eniga om att trafikkontoret efter olyckan har målat om markeringarna angående cykelbanans färdriktning så att det numera är lättare att lägga märke till den påbjudna färdriktningen än vid olyckstillfället.
Igen alltså, vägmarkeringarna visar den lämpliga färdriktningen, inte den påbjudna.
Och vi tjatar vidare om att det är dags att skriva om trafikreglerna för cyklister så reglerna blir tydliga och att de slutar att behandlas som en trafikstörning.
Så det är alltså helt ok att fulgena ner till stadsgårdslededen från Skeppsbron även om man cyklar mot trafiken?
Varför skulle det inte vara det? Vem stör du om du visar hänsyn och håller undan? (mer än pedantiska regelivrare som kräver att alla regler ska hållas i alla lägen, även när det vore bättre att se mellan fingrarna). Vad är den alternativa vägen? Hur många trafikfarliga korsningar måste du utföra i så fall?
Däremot bör du nog leda cykeln i gångbanan om du kommer kl 8 på morgonen – men det är ju bara 60 m tills det finns cykelmyror åt bägge hållen.
Sakupplysning: lagar och förordningar säger ingenting konkret om enkel- eller dubbelriktning av cykelbanor. Man kan däremot ”läsa mellan raderna” och se att praxis har gått från enkel- till dubbelriktad, sannolikt i takt med att praxis har gått från att cykeln är ett fordon till att cykeln är ett specialfall av fotgängare. I Vägtrafikkungörelsen av år 1966 (i vilken högertrafiken och våra moderna vägmärken infördes) var det t.ex. uttryckligen så att dubbelriktad cykelbana måste märkas ut med tilläggstavla. Denna tilläggstavla avskaffades 2007.
Om man betraktar cykelbanan som en del av gatan är det självklart att cykeltrafikens körfält ska följa samma körriktningsregler som övriga fordons körfält. Om man istället betraktar cykeltrafiken som en avvikelse som måste hanteras med särlösningar så är det självklart att cykelbanan är dubbelriktad eftersom den aldrig kan vara en del av gatan och aldrig relatera till övrig fordonstrafik.
Vad man än må tycka om praxis och hur den har kommit att avspeglas i lagar och förordningar så är det i alla fall bra att en domstol nu har slagit fast, och därmed bekräftat praxis, att en cykelbana är dubbelriktad om det inte tydligt framgår att den är enkelriktad. Ett frågetecken mindre.
Frågan är dock hur det ska framgå. Enligt lagar och förordningar måste det skyltas och finnas lokal trafikförordning. Enligt tingsrätten räcker det med vägmarkeringar.
Yes. Nu skulle vi bara vilja ha uträtat vad som krävs för att det ska framgå. Men jag tror inte att just det här fallet kommer överklagas så det lär väl vänta.
Ett annat frågetecken är att cykelbana endast behöver skyltas om det inte tydligt framgår att det är en cykelbana.
Jag har, för egen del, landat i hängslen-och-livrem-slutsatsen:
Cykelbana ska alltid förses med kantlinje, cykelsymboler och pilmarkeringar och skyltas i varje korsning med gata, gångbana eller körbana. Även vägmarkeringarna ska upprepas i korsningspunkterna. Enkel- eller dubbelriktning ska alltid bestämmas i lokal trafikföreskrift. Vid dubbelriktning ska cykelbanan vara försedd med mittlinje och tilläggstavla (som inte finns officiellt men fortfarande saluförs) och vid enkelriktning ska infartsförbud skyltas vid varje korsning.
Nu har jag gått igenom domen och domstolen säger egentligen ingenting om vilken körriktning som ska ha varit påbjuden på platsen, den koncentrerar sig på om den tilltalade varit _oaktsam_ eller inte. Oavsett vad som må gälla på platsen så kan man ju inte klandra en trafikant som missar en trafikregel på grund av trafikmiljöns utformning.
På samma sätt tror jag att det i många av Sveriges städer skulle bli svårt att fälla någon för trottoarcykling eftersom det oftast är svårt att se vad som är trottoar och vad som är GC-bana. Märk väl att varken gångbana/trottoar, GC-bana eller cykelbana är definierade i lag eller förordning och ingen av dem inrättas genom beslut om lokal trafikföreskrift. Det handlar enbart om praxis – dvs. utformningen. Markbeläggning, skyltning och målning betyder allt.
Detta ändrar inte min ståndpunkt i föregående inlägg. Hängslen och livrem.
Någon som har hämtat ut domen? Jag försökte beställa den, men deras diarium är bara sökbart på namn, personnummer och ärendenummer och eftersom de handlägger 600 ärenden i veckan så de vill hemskt gärna att beställaren har exakta uppgifter.
Jag har den i en massa pdf’er.
Bra! Jag skickade just in en insändare till GP:s Fria ord. Ingen garanti att den tas in, och ingen garanti att tingsrätten bemöter den. Men det är viktigt för oss att trafikanter och rättsvårdande myndigheter är överens om hur lagen ska tolkas.
Jag läser Vägmärkesförordningen 4 kap 9 § om M26 cykelsymbol (och M25 gång- och cykelpil) och vill väldigt gärna veta om det finns något lagrum som omkullkastar vad som står där.
Igår kom min insändare in i GP. So far so good. Nu återstår att se om någon svarar och förklarar tingsrättens resonemang. Eftersom cyklisten friades påverkar det inte domen. Men det är viktigt för oss trafikanter som försöker förstå vad lagen säger och inte säger.
Komplicerat blir det när en cykelbana utmed en gata plötsligt upphör. En cyklist som då kör i den tillåtna, men ändå olämpliga, riktningen hamnar plötsligt på fel sida på gatan. Oavsett om det är cykelkörfält (-fil) eller inte framåt så är cyklisten plötsligt felplacerad!
Ovetenskaplig observation: cyklisten fortsätter inte sällan antingen på gångbanan (speciellt om cykelbanan upphör pga av busshållplats) eller på fel sida av vägen (vilket inte gör tillvaron mindre komplicerad för mötande, laglydig cyklist i rusningstrafik).
Om det är ett cykelfält och inte en cykelbana vad gäller då? Om fältet går som en ”egen fil” i bilvägen är den då per automatik enkelriktad?
Cykelfält räknas som vilket körfält som helst och där gäller ”vanliga” regler. Är det däremot heldraget är det oklart. Några (Sthlms stad tex) säger att det är en vägren, med de regler som gäller för vägrenar. Andra säger att det är ”cykelbana målad i vägbanan”, vilket skulle kunna betyda att samma sak gäller som på vanlig cykelbana, dvs att den är dubbelriktad.
Det är förhållandevis okomplicerat att hålla med om att man bör cykla som det är tänkt. Det komplicerade ligger i att regelverket inte stämmer överens med hur det är tänkt. Inte någonstans.
Det är fullt rimligt att smala cykelbanor är enkelriktade, så varför i helvete ids ingen sätta upp en skylt, och se till att den blir det?! DÄR ligger det komplicerade.
Men även det är ju återkommande. Skyltning för cyklister är något man gör på en höft, om man har tid, lust, och ölbacken ännu inte är tom, precis som all annan cykelinfra.
Det krävs mer än en skylt för att enkelrikta. Så länge det saknas en Lokal Trafikföreskrift för enkelriktning av en cykelbana så får man köra precis hur man vill på den oberoende av skyltar och vägmarkeringar.
Nu är jag inte spydig utan undrar faktiskt:
Är det inte så att skylten inte får sättas upp utan den lokala förordningen? För skyltens innebörd är ju lagstadgad, och det är ju svårt att ha regler som säger att skylt inte gäller, även om den satts upp.
Och alldeles oavsett: Problemet är ju inte det är orimligt att kräva att folk ska cykla som det är tänkt, utan att man inte tvingar folk att göra det, med skyltning, och den eventuella extra administration som ska till bakom.
Och att reglerna är så djävla krångliga att ingen tycks begripa dem, inte ens de som är satta att döma. Bara en sån sak som att det krävs en förordning för att få sätta upp vad som borde vara den mest självklara skylten i världen.
Det finns platser där det sitter skyltar för enkelriktning utan att lokal trafikföreskrift finns. Det är helt enkelt så att ibland blir det fel. Du bryter inte mot lagen när du kör mot vad skylten säger eftersom det är en felskyltning.
Även vanliga gator och vägar kräver en lokal trafikföreskrift för att enkelriktas så det är inget speciellt för cykelbanor. Majoriteten av bilförarna känner inte till att det fungerar så, men man behöver normalt inte bry sig.
Så länge man följer skyltar och pilar, normalt vett och visar hänsyn så fungerar trafiken.
Sedär, där lärde jag mig något nytt.
Men faktum kvarstår alltså, om det funkar fint att skriva förordningar för biltrafiken, torde det ju inte vara stort svårare att göra det för cykeltrafiken, kan man tänka.
Biltrafiken fungerar ju, och skyltar sätts upp där de behövs, och folk respekterar dem i stort. Det funkar. För cykeltrafiken fungerar det ju inte så. Där skrivs inga förordningar, pilar och streck ritas ibland av någon, och då i allmänhet av den som är för full för att få göra det Riktiga jobbet med att måla på bilvägarna.
Jag tror att bristen på faktiskt juridisk enkelriktning ofta är medveten för att förenkla och göra trafiken säkrare. Dels är det svårt (och ofattbart kostsamt) att skylta upp och markera så mycket som behövs eftersom cyklister kan komma ut från varenda trappuppgång. Dels skulle det bli mångfalt fler gånger en cyklist måste korsa vägen för att ta sig det den ska.
Sen är ju faktiskt cykelbanorna i grunden dubbelriktade. Är det fel? Varför enkelrikta om det inte behövs? Nu har man oftare valt en mjukare väg till enkelriktning där man rekommenderar en färdriktning istället för att hårt påbjuda.
Nu är vi nog oense. Ja, i grunden skall cykelbanor vara dubbelriktade. Det är bra.
Problemet är vid de tillfällen när det faktiskt inte funkar, och de är lite fler än man skulle önska. Det har skrivits en del om det här. Det finns ganska gott om cykelbanor som både är vältrafikerade, och på tok för smala för möten. Det är helt enkelt extremt olämpligt med dubbelriktad trafik.
Det finns en stark motsägelse i att å ena sidan bygge en jättesmal cykelbana, markera den som enkelriktad i det mesta som är lätt att ta till sig och att ”rekommendera” att man kör på ett visst sätt, och att samtidigt inte tvinga det. Så gör man inte någon annanstans i trafiken. Det finns inga rekommenderade enkelriktningar för biltrafiken, det finns inga rekommendera hastighetsbegränsningar, och det är aldrig någon som i gatan skriver: ”Parkera helst inte här, är du snäll, men om du verkligen måste så ok då.”
För att trafik ska fungera måste tvetydigheter bort. Helt. Varenda tänkbar tveksamhet ska skyltas bort, och det ska vara lagar med klara skyldigheter. Så gör man med biltrafiken, och det fungerar. (Ja, den som vill märka ord kan alltid hitta tveksamheter som det blir löjligt att skylta bort, men sätt ribban vid biltrafikens förutsättningar idag)
Att det skulle vara så förfärligt dyrt att skylta där det behövs tvivlar jag starkt på. Man bygger nya cykelbanor, och jag vet vad asfalt kostar. Att måla på asfalten är långt ifrån gratis. Att då göra jobbet färdigt och faktiskt smäcka upp en skylt är i de flesta relevanta fall en försumbar kostnad, även om det måste till ett beslut någonstans.
De argumenten faller tyvärr. För biltrafik används väldigt ofta rekommenderad hastighet. Typiskt i kurvor och vid farthinder. Om man kör utanför stadstrafik så finns det mängder med vägar som är för smala för möten mellan två bilar. Det saknas helt skyltar där.
Frågan är om enkelriktning har någon större effekt. Jag vågar påstå att majoriteten av cyklisterna idag tror att pilarna betyder att cykelbanan är enkelriktad. Det var inte länge sedan jag också trodde det och jag tror att du också trodde det.
Ja, du har onekligen en del poänger där. Fan. :-p
Men, inte full poäng.
De flesta av dina exempel gäller ställen ute på landet, de för smala vägarna till exempel. Rekommenderad hastighet syns nästan bara vid vägbyggen i min erfarenhet. Jag talar om ganska starkt traffikerade cykelbanor i innerstaden, pendlingsstråk och allt vad de kallas.
Poängen är inte så mycket vilken praktiskt effekt enkelriktingen skulle få. Nästan alla cyklister löser de praktiska problemen de ställs inför på ett pragmatiskt vis. Problemet är juridiken. När man gör skillnad på olika trafikslag på ett sätt som innebär att vissa tas på allvar och vissa inte gör det, då får man problem. Man kan inte ena dagen stå och skrika sig hes mot rödljuskörande cyklister, och andra dagen ”vadå, har du inget styre? Du får väl svänga” eller hävda att regler ska hanteras enligt någon sorts ”Det fattar man väl…”-pragmatik. Det är inkonsekvent. Om hela systemet säger till cyklister ”Gör som det känns bra. Vi skiter ändå i dig, och tänker inte lösa dina problem” då blir det fel. Då blir cyklister påkörda och dör. Regler, och därmed skyltning, skall vara tydlig. Det ska vara uppenbart vad som gäller. Får jag eller får jag INTE cykla här? Är det inte lämpligt med dubbelriktad trafik, så ska sträckan vara enkelriktad, alldeles oavsett trafikslag. Det måste vara samma för alla.
Vad de flesta tror är helt irrelevant. De flesta tror att det är förbjudet att cykla på övergångsställen och att polisen har rätt att skjuta verkanseld mot den som cyklar i gatan trots att det finns cykelbana. Och att det är HELT ok att ”bara stanna lite” i både cykelbanor och cykelfält.
Men de flesta smala cykelbanor behöver bara vara enkelriktade en mycket kort stund på morgonen och ev lite på eftermiddagen – resten av tiden är de helt tomma och det vore dumt att kräva att cyklister ska korsa en massa bilvägar och i vissa fall cykla dubbla sträckan under resten av dagen, bara för att det är trångt en timme på morgonen. Den enkelriktningen sköter den naturliga selektionen om.
Fast, så kan man ju resonera om allt möjligt. Essingeleden, till exempel. Om folk bara sänkte farten och var lite ödmjuka och anpassade sig efter situationen skulle den inte heller behöva vara enkelriktad. Man skulle kunna ju komma fram ändå.
Den där timmen på morgonen och på eftermiddagen, är det ett rent HELVETE med EN person som envisas med att cykla på fel sida på Liljeholmsbron, för det stör de tiotusen som ska på andra hållet.
Har han fortfarande inte lärt sig – trots tiotusen från andra hållet….? Och cyklar han på fel sida BÅDE på morgonen och på eftermiddagen. Nå – då gör han det för att jävlas och kommer knappast att respektera en skyltning om enkelriktat.
Men jag kommer under övriga 23 h/dygn att tvingas cykla dubbelt så långt när jag ska från Söder till Årstadal och korsa 3 extra bilvägar – på en sträcka som annars är 1 km. Tycker inte det är en bra idé. Det är att skjuta mygg med kanoner.
Folk som utgår från de är ensamma cykelbanan, gc-vägen, eller gatan (och därför anser att de riskfritt kan ägnas sig åt pajaskonster) brukar bli väldigt överraskade när det visar sig att de hade fel och det orsakar ett olyckstillbud (där det naturligtvis är den som höll sig till reglerna som råkar illa ut). Att egotrippat sätta den egna bekvämligheten över andras (bekvämlighet, framkomlighet, välgång och hälsa) är en riktigt skitusel princip, inte minst i trafiken. Det finns sträckor jag undviker att cykla (och gå) på pga folks egotrippade beteende (som ditt).
Skärp dig!
Vad är det för egotrippat med att cykla åt det håll som orsakar minst problem för övriga trafiken på en helt folktom cykelbana? Som den är 23 timmar om dygnet.
Tja, det där med målad cykelsymbol som rekommendation förekommer nog bara i större städer. På mindre orter är där en cykelsymbol i varje ände av cykelbanan och de är då vanligen vända så att de är rättvända när man kör in i cykelbanan, men då kör ut från cykelbanan i andra änden är den upp och ner.
En sån finns på St Eriksplan också, på en nästan osynlig cykelbanesnutt över ett hörn. Gissar att en hel del ”trottoarcyklande” cyklister observeras just där (och har själv blivit irriterad på folk som cyklar ”åt fel håll”, innan jag själv upptäckte att ”fel” håll också är ”rätt” håll där…
Jag är inte emot mjuka rekommendationer där så är lämpligt. Problemet är om något bara är en rekommendation enligt lagen men domstolen dömer som om det var ett påbud. Det är också problematiskt om trafikanter som du möter tror att du bryter lagen när du inte gör det. Det provocerar fram onödiga motsättningar.
Kunskap om lagar och regler är ytterst bristfällig bland gemene man. Om folk bara hade följt den viktigaste paragrafen i Trafikförordningen (2 kap. 1 §. Den om att visa hänsyn, inte störa och hindra.) så hade det inte varit så stora problem. Problemet uppstår då det finns självutnämnde poliser som ska straffa de som de tror gör fel eller faktiskt gör fel. Sen finns det de som absolut måste ha rätt och inte kan släppa en tum på det. Även om nu motparten har väjningsplikt så får man inte köra på den hur rätt man än har för då bryter man mot lagen.
Om folk var lite med ödmjuka och hjälptes åt så hade trafiken flutit på bättre och vi hade alla varit mer glada.
Och det är viktigt att inte tycka att den andre kan vara ödmjuk så jag själv slipper. Båda har ansvar och båda måste räkna med att den andre trots goda intentioner kan göra/tolka fel.
Om man kommer cyklande i en smal cykelfil (eller vad det nu är med en heldragen linje) och möter någon som kommer åt fel håll, vad är då det ödmjuka att göra? Speciellt om man har t.ex. en trehjulig lådcykel eller cykelkärra? Hålla till höger och tvinga ut motcyklisten i mötande rusningstrafik? Hålla till vänster (om det går att tränga sig ut)? Stanna? Försöka ta sig upp på trottoaren (vill man nog inte försöka med en lådcykel)? …
F ö, som fotgängare, när cykelbanan ser ut att vara enkelriktad, så är det lätt hänt att man missar eventuella cyklister som kommer från fel håll, speciellt om biltrafiken inte är speciellt tydlig med om den tänker låta en gå över övergångsstället.
Jag brukar hålla rimligt till höger och sedan förväntar jag mig att den som valt att köra motströms får hantera det. Antingen genom att få plats, eller genom att kliva av. Det brukar lösa sig lätt när jag kommer med Niholan.
På samma sätt tänker jag när jag cyklar på gågator, där fotgängare ska få prio, eller sneddar över torg – fotgängarna ska kunna gå lite hur som helst, det är jag som ska anpassa mig efter dem.
Problemet är att beteendet hos felhållscyklister inte alltid är så förutsägbara, och att en del anser att de är du som cyklar åt rätta håll som ska rätta dig efter dem … Jag har mött de som anser att vänstertrafik råder på gc-väg som hellre cyklar ut i terrängen eller in i en häck hellre än att hålla till höger (på en annars tom gc-väg). Man upphör aldrig att förvånas …
Det är också djävligt sant.
DET är ett ovanligt bra argument, som jag borde kommit på själv, efter att ha haft ett antal sådana konflikter.