Om vi stoppar cyklisterna så kommer alla trafikolyckor försvinna

Vi fick ett mail från Bengt som undrade om Transportstyrelsens sida för cykling – med anledning av att vi skrev om väjningsplikt för ett tag sedan. Där står det att väjningsplikten för cyklister gäller ”nästan alltid”:

Att cykla ska vara roligt och enkelt även i trafiken. Här beskriver vi de vanligaste reglerna för cyklister. Om du vill vara säker på att göra rätt när du korsar en väg, ska du alltid iaktta väjningsplikt – den gäller nästan alltid. När du inte har väjningsplikt ska du ändå ta hänsyn till andra. Om du däremot leder din cykel över vägen, gäller bestämmelserna för gående. Du får då endast korsa vägen om det kan ske utan fara för den övriga trafiken.

Och här ber vi i förväg om ursäkt för ett långt inlägg. Orkar du inte läsa hela, så är kortversionen:

Vi menar att Sveriges ledande säkerhetsdoktrin för oskyddade trafikanter de senaste femtio åren har varit ”Se till att begränsa framkomligheten för dem så blir det säkrare”. Man löser helt enkelt trafiksäkerhetsproblemen genom att se till att de oskyddade trafikanterna får det lite svårare att ta sig fram.

Så, då den långa versionen, med avstamp hos Transportstyrelsen:

Förhållandevis få väjningsplikter

Att Bengt reagerade var eftersom han utifrån vår post om väjningsplikt förstått det så att han faktiskt hade förhållandevis få väjningsplikter där han cyklade. Han skrev:

Jag cyklar i Stockholm city och större delen av vägen är i de i Stockholm så populära cykelfälten. Jag cyklar också mycket i blandtrafik. Där har jag förstått det som att ”vanliga” trafikregler gäller. De cykelbanor jag cyklar på slutar nästan alltid i rödljus. Där jag cyklar när det blir grönt.

För Bengt blir det alltså märkligt att han skulle ha grundinställningen att alltid väja. Påståendet från Transportstyrelsen stämmer inte.
Och vi håller med. Det är fel att säga att väjningsplikten gäller ”nästan alltid”. Den gäller inte generellt i cykelfält, i blandtrafik eller på obrutna cykelbanor. Ofta regleras den av trafiksignaler. För många cyklister i Stockholm betyder det den huvudsakliga cyklingsvägen – i city tex.
Vi menar att Transportstyrelsens påstående bygger på en bild av cykeltrafiken som något som alltid går på cykelbanor. Och så ser det ju inte nödvändigtvis ut. Det är ett slött generaliserande påstående. Från den myndighet som ska gå att lita på när det gäller trafikfrågor.
Men det är inte bara den meningen i Transportstyrelsens text som är intressant. Vi läser från början och första meningen:

Att cykla ska vara roligt och enkelt även i trafiken.

Huh? ”Även i trafiken”? Var annars skulle det vara ”roligt och enkelt”? Hemma på gården? Ute i skogen? Och är verkligen ”roligt och enkelt” de två främsta attributen cykling borde ha? Vi hade nog röstat för ”säkert och framkomligt” om någon frågat oss. Men kanske cyklar Transportstyrelsen mest hemma i vardagsrummet, vad vet vi.

Rolig rekreation

Ser man på cykling som en ”rolig” rekreationssysselsättning så kanske det här verkar rimligt. Men då missar man alla dem som faktiskt använder cykeln som ett transportmedel. För att komma fram. Och de är många, förmodligen de flesta skulle vi våga oss på att säga.
Efter att ha konstaterat att cyklister nästan alltid har väjningsplikt lite alldeles oavsett, så bestämmer sig Transportstyrelsen för att istället skriva om vad som händer om man leder cykeln, det vill säga slutar cykla:

Om du däremot leder din cykel över vägen, gäller bestämmelserna för gående. Du får då endast korsa vägen om det kan ske utan fara för den övriga trafiken.

Ja, cyklist, om du inte är cyklist gäller inte regler för cyklister utan för något annat. Duh. Vi saknar dock stycket ”Om du däremot lastar in din cykel i en bil och kör över vägen, gäller bestämmelserna för bilförare” och ”Om du däremot lyfter in din cykel i en lastbil och kör över vägen, gäller bestämmelserna för lastbilschaufförer”.
Varför begränsa sig liksom.
Nu är det kanske så att de flesta cyklister cyklar för att de vill just cykla och inte gå. Förutom Transportstyrelsen kanske.
Och sista meningen igen:

Du får då endast korsa vägen om det kan ske utan fara för den övriga trafiken.

Vi pratar alltså om fotgängare. Vi frågar oss hur ofta fotgängare utgör en fara för ”den övriga trafiken”, alltså biltrafiken? Är det repor i lacken vi pratar om? Blodfläckar på motorhuven? Risk för krossad framruta?
Det enda texten signalerar är att man som cyklist ska passa sig jävligt noga för den riktiga trafiken, den som inte bara är ute för att det är ”roligt” och ”enkelt”. Och kanske fundera på att sluta och gå istället. Och då passa sig jävligt noga.

Vilket leder oss in på något vi tog upp kort igår:

Begränsa framkomligheten så blir det säkert

Vi menar att Sveriges ledande säkerhetsdoktrin för oskyddade trafikanter de senaste femtio åren har varit ”Se till att begränsa framkomligheten för dem så blir det säkrare”. Man löser helt enkelt trafiksäkerhetsproblemen genom att se till att de oskyddade trafikanterna får det lite svårare att ta sig fram.
I Sverige är ett exempel när NTF kampanjade, framgångsrikt, för avskaffandet av övergångsställen. För fotgängarnas egen skull.
Läs: NTF Jönköping: Det är fotgängarnas eget fel att de blir påkörda

Väjningsplikt heter universalmedicinen och genom att säga att cyklister ”nästan alltid” ska väja, det vill säga när de lämnar cykelbanorna som de ska ge fan i att lämna, så har man löst problemet.
Ulrika cyklade till exempel längs Hornsgatan i Stockholm, en av de vägar som Stockholm upphöjt till den finaste formen av cykelväg, ”pendlingsstråk”. Hon hade cyklat där med sin tioårige son som höll på att bli påkörd bakifrån och av förståeliga skäl blev rädd.
Det här är svaret Stockholms Stad gav:

Eller kortversionen: Vi har  löst trafiksäkerhetsproblemet med att cyklisterna har väjningsplikt. Vi har därför inga planer på några åtgärder här. Det är så lätt det där med trafiksäkerhet för cyklister, vi gör som vi alltid gjort och begränsar framkomligheten som bästa lösning. Klart.
Vi slänger in kommunens egen definition av pendlingstråk igen här bara som en påminnelse:

Väjningsplikt är alltså universalmedicinen för att cyklister inte ska köras ihjäl. Så är det inte för den ”riktiga” trafiken. Där har man valt en annan väg. Så började man 1995 verka för ”Nollvisionen”, en satsning som inte bara kostat mångmiljardbelopp utan också gett faktiskt resultat.

Sedan visionen föddes 1995 har man bland annat arbetat med att bygga om till 2+1 vägar, infört mötesseparering, vajerräcken, byggt om farliga korsningar till cirkulationsplatser och så vidare. Alla insatser för att göra det svårare som bilist att begå dödliga misstag i trafiken.
Det här skulle bli ett nästan löjligt långt inlägg om vi också gick igenom hela Nollvisionen, men tack och lov finns det redan en post om det. Läs: Nollvisionen – och varför den är viktig att känna till för cyklister.
Nollvisionen går såklart att tillämpa på cykeltrafiken också. Då skulle man få fler verktyg än bara ”stoppa dem så fixar det sig” som man förlitat sig på hittills. Men det vill såklart inte alla. Om cyklisterna får bättre framkomlighet, till exempel genom att man inte alltid pådyvlar dem obligatorisk väjningsplikt, så kommer någon annan tvingas anpassa sig. Till exempel genom att se sig för.
Washington Post, av alla tidningar, berör det här bra i en text skriven av cykelbloggaren Eben Weiss:
”Don’t make bicyclists more visible. Make drivers stop hitting them.”

See, in the early days of the motor vehicle, there used to be this quaint idea that the person operating the giant machine should look out for other people. Then came mass production and the Model T. Suddenly there were automobiles all over the place, and by the end of the 1920s, cars (or, more accurately, their drivers) had killed more than 200,000 people.
När bilen kom hade man den underliga idén att den som styr en enorm maskin ska se sig för. Sen kom massproduktionen och T-Forden. Plötsligt var det bilar överallt och vid slutet av 1920 hade bilar (eller mer korrekt, deras förare), dödat mer än 200,000 människor.

Det är ju en inställning man kan återinföra. Då kanske vi får en trafik där ”cyklisten kom från ingenstans” inte längre anses rimligt att säga eller där ”cyklar åker så fort” som beskrivning på trafikens förmodligen långsammaste fordon inte längre accepteras.

Och då kanske cyklisternas vägar kan börja betraktas som något annat än en leksaksväg där folk cyklar ”roligt och enkelt” för att det är så mysigt. Som en riktig väg, för riktiga trafikanter som kör riktiga fordon på riktiga ärenden.
Lite som de gjort ”utomlands”. Så här:

Läs också: Äntligen cyklistgnäll