I veckan gjorde SVT ett reportage om Stockholms ”nya” cykelpoliser (vi älskar dom och har skrivit massor på bloggen). Men det är en rätt gnällig historia som SVT får ihop:
– Vi har sett ökningen i Stockholm, framförallt vad gäller cykelpendlingen och har sett problemen som kommer med det. Det är många som inte sköter sig både regelmässigt och hur man uppför sig i cykelfältet, säger Fredrik Hellgren.
Yes, Hela vinkeln på inslaget är problemen med cyklingen och hur cykelpolisen ska lösa det. En helt traditionell cykelartikel alltså, komplett enligt mallen med en cyklist som tycker andra cyklister kör som tokar och så fokus på rödljuskörning. Det enda som saknades var något indignerat om hjälmar. Jämför till exempel med när Naturskyddsföreningen intervjuar cykelpoliserna.
Inslaget orsakade förövrigt en liten sociala-medierbävning eftersom det verkar som att polisen påstår att nio av tio cyklister kör mot rött (och rödljuskörande cyklister är ju som vi alla vet det främsta och farligaste trafikproblemet just nu). Efter koll med poliserna ifråga visade det sig handla om ett specifikt rödljus i Stockholm och under den tid som poliserna stod där. Man kan ju här tänka sig att ambitiös journalist hade grävt upp de siffror som faktiskt finns, eftersom rödljuskörande cyklister ju är en av de viktigaste trafikfrågorna i vår tid, men hey, vem orkar. Cyklister liksom, tröökigt.
Läs inslaget på SVT.se, eller se videoklippet här:
Inget nytt under solen alltså. Men, något jag slås av, kanske för att det är SVT, är hur likt den här typen av journalistik är det här klippet:
https://www.youtube.com/watch?v=GozCeiNcQMA
För er som inte är två hundra år gamla, det handlar om när Siewert Öholm på åttiotalet upptäckte hårdrocken och gjorde ett specialprogram om gruppen W.A.S.P. Denna styggelse som förförde ungdomen och orsakade stora samhällsproblem.
Sse inslaget och låtsas att de pratar om cyklister istället. Då får man i princip cykeljournalistiken som den ser ut idag.
Det här är lite det som Expressens ledare skriver om under rubriken ”Slappa journalister sprider cykelmyter” och det handlar, menar jag, om journalister som inte cyklar som gör sina reportage för en målgrupp som inte heller de cyklar. ”De där cyklisterna” är anslaget och det ser helt annorlunda ut hur bilister, som vi ju alla är, porträtteras.
Eller med som Patrik Kronqvist skriver i Expressen:
En död cyklist är – till skillnad från en bilist – sällan en ”trebarnsmamma” som ”inte hade en chans”. På sin höjd är hon en 45-åring som inte ”bar hjälm” (som om det skulle spela någon roll om man blir överkörd av en svängande lastbil).
Det finns fler exempel. Ett är dagens ledare i SvD där Mats Johansson skriver under rubriken:En ny övermänniska ber inte om ursäkt:
Ärligt talat, börjar de inte bli för många nu? Stadsbilden har förändrats och de försvårar framkomligheten.
Jag tänker förstås på Stockholms cyklister. Inte för att jag har något emot detta transportmedel, red själv en fin röd Crescent i min ungdom till skolan när inte väderleken påbjöd skidor.
Det trötta att han slentriangnäller på ”cyklister”, ”börjar de inte bli för många nu?”, med den obligatoriska, ”jag har inget emot cyklister men…”-meningen, några anekdoter och en kort ”jag cyklade själv när jag var ung”. Slappt, oinitierat och generaliserande. Men han ska ha poäng för sin fantastiska bild av moderna cyklister:
I mitt hemkvarter har jag i många år iakttagit cyklister som valt färdväg mot enkelriktat, mot mötande bilar eller på trottoaren, rökande och samtidigt intagande morgonens latte med telning på baksitsen, tjattrande i mobilen.
Eller hur, rökande latteföräldrar i full kareta med mobiler precis varje dag.
Stockholm börjar bli alltså trångt, politikerna hinner inte med – såklart det är cyklisternas fel. Miljömuppar allihop. Friska är de också, jävligt provocerande
Skrivet av en som inte cyklar, betraktande de där jobbiga cyklisterna som han inte begriper sig på, skrivet för dem som är som han själv.
Jämför till exempel med Direktpress, som gör en artikel på cyklisternas saknad av klockan på Katarinahissen. Och får massivt medhåll av Stockholms cyklister (mig med, som jag saknar den där klockan som jag använde för att kolla hur jag låg till tidsmässigt på vägen till jobbet).
Det är en liten toksmal fråga, en jävla klocka, men det visar en imponerande kunskap om en yttepyttig detalj som speglar något som många cyklister tänkt på. Jag fick en aha-upplevelse – det är alltså fler som tänkt på att klockan är borta, och jag inser plötsligt att det ovanliga med den här artikeln är att den handlar om något som jag faktiskt känner igen som cyklist.
Så är Direktpress fullt med initierad journalistik som inte gör ryggradsreportagen om fartokiga rödljuskörande memils som utan hjälm kör ihjäl folk i horder på stan. Några exempel värda att läsa: Låt parkeringsvakter punktmarkera olaglig parkering på cykelbanor, Cykelbanan som folk undviker, Skräcksvängen har slagit till igen – cyklisten nära att smälla in i buss.
Samtliga har det gemensamt att den behandlar cyklister som vilket trafikslag som helst, inte som ”dom där”, med frågor som är relevanta också för cyklister. Och som inte generaliserande utpekar cyklister som skurkar.
Mer sånt.
Läs också: När ledarskribenter upptäcker cykling.
Låt oss byta cyklister mot invandrare:
Ärligt talat, börjar de inte bli för många nu? Stadsbilden
har förändrats och de försvårar framkomligheten. Något måste göras, politikerna
har varit för släpphänta.
Jag tänker förstås på Stockholms invandrare. Inte för att
jag har något emot dessa människor, red själv en fin röd Crescent i min
ungdom till skolan när inte väderleken påbjöd skidor.
Efter att sjunde gången i nära nutid nästan ha blivit
överkörd av en invandrare i den centrala huvudstaden har min respekt för
framförarna minskat något. En tidigare kollega i denna tidning, kulturredaktör
Carl-Otto Werkelid, omtalade i en radioandakt i somras (10/6) att han hade
blivit otrevligt bemött av ett äldre par invandrare när han påpekade att de
inte följde trafikreglerna.
Sådana är tiderna, och sederna. Den fartdåre i
speedutrustning som senast körde över mina tåspetsar visste vad han gjorde,
utan minsta tanke på att bromsa. På övergångsställe när jag gick på grönt och
han körde mot rött. Ett steg längre fram hade jag väl fortfarande legat på
sjukhus. Han stannade inte ens för att be om ursäkt, den jäveln.
Det var inte första gången. I mitt hemkvarter har jag i
många år iakttagit invandrare som valt färdväg mot enkelriktat, mot mötande
bilar eller på trottoaren, rökande och samtidigt intagande morgonens latte med
telning på baksitsen, tjattrande i mobilen. Denna förmåga till multitasking är
säkert en framgång för mänskligheten. Men när vi gångtrafikanter får väja
verkar denna invandraretyp inte inse att man framför ett livsfarligt fordon
felaktigt. Kanske saknar de körkort och bil och skryter gärna om det, men det
verkar påverka deras trafikuppfattning. Och nu har något snille i ansvarig
position anlagt en cykelbana just där, i riktning rakt mot biltrafiken.
En bekant har slutat cykla till jobbet eftersom medinvandrarena
har blivit aggressivare. Promenera är säkrare, även om det börjar bli trångt
även där. Stockholm är inte byggt för den fördubbling av invånarna som
politikerna envisas med att ta för given, och det påverkar stämningen också i
trafiken. Hänsyn, lämna företräde, köra mjukt, visa respekt för reglerna,
strunta i att tuta – det var förr.
Jo, jag vet; jag generaliserar. Men en ny stil verkar ha
infunnit sig. Jag tror inte att det är samma människor som slänger fimpar,
låter bli att hålla upp dörren vid gemensam inpassage, tränger sig fram i köer
eller avbryter pågående konversation vid mingel med kindpussar.
Här har vi nog snarare att göra med en ny övermänniska
som tror sig rädda jorden genom invandring och därför är bättre än vi andra,
godare och grönare. Fram för lilla mig, alltså, och oops om jag råkar köra på
någon stackare som inte hann undan.
Det var en ”kul” artikel nu eller hur`?
Ärligt talat, börjar de inte bli för många nu? Stadsbilden har förändrats och de försvårar framkomligheten.
Jag tänker förstås på ”pseudo-cykeljournalister”. Inte för att jag har
något emot dessaa journalister, skrev själv en fin artikel i min
ungdom till skolan när inte väderleken påbjöd skidor.
Som vanligt när Kling och Klang är i farten, är man lite vårdslös med statistik. Det är ingalunda några 400 som dödas i s.k.trafikolyckor varje år, det är numera under 300 (270 under 2014 enligt officiell statistik från Trafikanalys).
Det var väl en annan konstapel som för några år sedan påstod att det hade varit flera dödsolyckor i Götbacksbacken. Det är oroväckande att Polisen släpper fram sådana här medarbetare, som inte vet vad de talar om.
Annars är ju jämförelsen med antalet mord intressant. Jag undrar om det argumentet också används när man exempelvis haffar bilister som kör för fort……
Och om man nu är ute efter trafiksäkerhet, dvs. att folk som cyklar mot rött riskerar att förolyckas, så skulle man väl också lägga lite krut på att tillrättavisa fotgängare som går mot rött, eller är det helt ofarligt…..
Det knepiga är att det är många enskilda poliser gör misstag och att befäl inte tar ansvar för dessa klavertramp i media.
Ibland älskar jag er!
(och jag saknar också klockan på Katarinahissen)
funderar på det där han skrev om att telningen bakom den rökande latteföräldern tjattrade i mobilen. och jag som trodde att kidsen bara använde mobilen till att spela spel med. och röka, gör folk det fortfarande, så dumma kan de väl inte vara?
Jag tycker han har helt rätt i att gående måste prioriteras. Framkomligheten bör inte begränsas av något fordon, cykel eller bil.
Men det står inte mellan cyklister och fotgängare. Det står mellan cyklister och framförallt privatbilister. Eller ska stå i varje fall. Cyklister tar betydligt mindre plats, är långsammare och därmed ger bättre cykelinfra också bättre plats och säkerhet för fotgängare.
https://www.cyklistbloggen.se/2011/11/en-doende-ek-visar-vagen/
Men det är och kommer bli ännu mer populärt att försöka få konflikten att stå mellan fotgängare och cyklister. På så sätt slipper man ta diskussionen om biltrafiken.
Tack! Jag har varit arg hela helgen över den otroligt korkade ledaren i SvD. Hur kan man få ledar-plats på en av landets största tidningar för att skriva något så omodernt och opåläst? ”Börjar de inte bli för många nu? ” Tja, eller så är det möjligen bilisterna som börjar bli lite många. Och detta tröttsamma raljerande över ”fartdårar” och cyklister som använder sin smartphone. Oaktsamhet i trafiken är hemskt,det tycker jag med. Men det är precis lika vansinnigt att sms:a när man kör bil, eller att gå rakt ut i cykelbanan till fots med hörlurar så man inte hör trafiken eller promenera och stirra ner i sin telefon så att man inte ser varken bilar, andra fotgängare eller cyklar. Det är ju inte cyklister som är problemet, det finns ju folk med dåligt trafikvett i alla kategorier.
underbar jämförelse med W.a.s.p 😀