Sedan flera år har antalet cyklister stadigt ökat i Stockholm och varje år har det kommit nya rapporter om rekordsiffror. Och kommunens mål är att femton procent av stockholmarna ska cykla år 2030.
Det är inga omöjliga mål – jämför man med vår grannhuvudstad Köpenhamn så cyklar femtiofem procent av Köpenhamnsborna.
Men nu verkar det som att ökningen i Stockholm håller på att plana ut.
2014 var siffrorna lägre än både 2012 och 2013, något som kan förklaras med att det var kallare i maj 2014 än övriga år. Men läser man Stockholms rapport ”Stockholmstrafiken 2014” så ser det ändå ut som att ökningen av cyklister håller på att mattas av rejält.
Varför?
Min peng går på att Stockholm har ett problem med vardagscyklisterna. Problemet är att det inte finns några.
En av våra frekventa kommenterare Anders Andersson brukar ta upp just det: att cykelbanorna används för fullt under rusningstrafiken, men att det stora delar av dagen är tvärtom på stans cykelvägar. Öde. Tomt.
Jag som jobbar deltid och regelbundet cyklar hem under andra tider än rusning håller med. Man är rätt ensam. Frågan är varför – rekordmånga cyklar i Stockholm, var håller de hus hela dagarna? Varför cyklar så få omkring? Har folk inga ärenden på stan?
I avsaknad av ordentliga resvaneundersökningar kan man bara spekulera. Jag går till mig själv – det är först senaste kanske två åren som jag har medvetet börjat ta cykeln ut på stan för att göra vardagsärenden. Egentligen funkar det ofta inte särskilt bra, men man kan inte ha en cyklistblogg utan att anstränga sig lite.
När jag började cykla regelbundet 2004 fanns det ett konkret skäl bakom: Jag hade precis flyttat från en bostad där jag kunde åka till jobbet kollektivt helt utan byten. Jag gick några meter, tog tunnelbanan klev av och efter en tiominuters promenad var jag framme. Det gick visserligen inte lika fort som om jag hade cyklat – men avsaknaden av byten gjorde att det ändå hyggligt lätt gick att förutspå hur lång tid det skulle ta. Det var sällan jag kom sent till jobbet på grund av förseningar.
Och jag hade inte en tanke på att jag kunde cykla till jobbet. Det hade inte ens slagit mig att man kunde ge sig ut i Stockholmstrafiken på en hoj.
Nu flyttade jag till en plats där jag plötsligt fick två byten. Det räckte för att min resväg skulle bli fantastiskt mycket meckigare. Jag började komma försent – det räckte med att ett byte sprack för att det skulle ta en halvtimme längre.
Jag fick också uppleva något av det mest ovärdiga som finns – byte vid Gullmarsplans tågstation. Alla som stått på Gullmarsplans perrong en snorig regnmåndag i november vet att man är beredd att gå långt för att slippa.
Så, jag testade att cykla. Plötsligt förflyttades jag från en trång storstad full av trängsel, till en liten småstad med gott om utrymme. Vi var få som cyklade, det gick snabbt och punktligt. Dessutom fick jag vardagsmotion. Härliga tider.
Det enda negativa var att man behandlades som leksakstrafikant. Därav den här bloggen.
Men jag är inte säker på att jag hade varit pendlingscyklist om jag inte hade gjort den där flytten. Kanske hade jag nu istället bloggat om kollektivtrafiken på ”SL-bloggen”?
Vi är rätt många som av olika skäl valt att pendlingscykla och vi är rätt tåliga. Valet mellan stolpar mitt i cykelbanan och att stå på Gullmarsplan och vänta på försenat tunnelbanetåg i vinter är för mig trots allt rätt enkelt. Jag kör slalom runt stolpar varje dag hellre än att uppleva pendlarinfernot i tunnelbanan på vintern. Då kör jag hellre bil om jag av någon anledning förbjöds att cykla.
Och grejen är att när det gäller att pendlingscykla så har man fördelen av att köra nästan exakt samma sträcka varje dag. År ut och år in. Till slut kan man den utantill och då klarar man också av att hantera riktigt dålig cykelinfrastruktur. Det gör det lättare att stå ut med usla vägar.
Pendlingscyklister står ut med mycket.
Jag skrev ovan att det är först senaste åren jag börjat använda cykeln även på dagtid. Innan dess gick jag eller åkte kommunalt när jag skulle göra ärenden på stan och ska jag vara ärlig gör jag det rätt ofta fortfarande. Varför? Därför att Stockholms cykelvägnät är uselt. Det var till exempel först i januari förra året som jag för första gången hamnade på Vasagatan (läs om det här: Stockholms farligaste cykelfält). Det var inte särskilt inbjudande kan jag säga:
Som pendlingscyklist lär man sig att man på vintrarna antingen bör cykla en annan väg över Strömbron södergående, eller ge sig ut och ta plats bland bussarna, eftersom cykelfältet oftast bara är plogat till en tredjedel och att man lätt får sladd och riskerar att hamna framför en buss i bussfilen som ligger bredvid:
Samma sak första gången man tråcklar sig uppför Birger Jarlsgatan och kör slalom i ett cykelfält som kanske är en knapp halvmeter och som swishar förbi bildörrar som kan öppnas när som helst. Som pendlingscyklist lär man sig att cykla ute i vägen där det är som smalast:
Eller första gången man kör på en cykelbana där det står en stolpe mitt i vägen. Är man pendlingscyklist vänjer man sig – man kör samma sträcka varje dag och vet om var stolparna står. Man kanske suckar djupt varje gång – de mer rättshaveristiska kanske startar en blogg och skriver om dem. Men man vänjer sig.
Eller när cykelvägen, som den ofta gör i Stockholm, kanske försvinner helt eller är osynlig så man får gissa var man ska köra.
Här fanns en cykelbana en gång – men var har den tagit vägen?
Som pendlingscyklist lär man sig vägen. Man vet efter ett försök hur man tar sig runt byggboden som placerats mitt i cykelbanan utan omledning. Man har sina skäl: kanske är det som för mig att det handlar om en ännu knepigare kollektivtrafik. Kanske är det behov av träning. Kanske för att man gillar cyklar.
Är man däremot vardagscyklist som cyklar hela tiden, inte bara till och från jobbet, så upplever man ofta vägar kanske bara några enstaka gånger – på väg till en kompis, eller för att handla eller ta sig till mataffären. Då tycker man att det här är otäckt. Det blir läskigt, känns osäkert och något så enkelt som cykling känns plötsligt svårt.
Och då känner man inte för att vare sig ta hojen till affären eller jobbet.
Det är ungefär det jag känner när jag ska använda cykeln till mer än att ta mig till och från jobbet och bli vardagscyklist – att det plötsligt blir svårt. Det är svårt att hitta, det går inte att bara följa en cykelbana och hamna rätt. Man måste ideligen stanna och gissa. Det kommer plötsliga hinder – eller som när jag cyklade Vasagatan, plötsligt leds man tvärs över biltrafiken. Man vet aldrig hur bred cykelvägen kommer vara – ibland blir den plötsligt jättebred, för att sedan omotiverat smalna av till ingenting. Ibland försvinner den helt.
Då måste man vara motiverad att inte bara lägga ner. Det skulle vara intressant att se en undersökning hos dem som idag cyklar varje dag till och från jobbet – hur ofta de använder cykeln till något annat. Till att gå på bio, storhandla, hälsa på kompisar i andra delar av stan. Jag är rädd att man skulle bli förvånad över resultatet.
Jag tror det är vardagscyklisterna som gör att Köpenhamn har en cykelandel på över femtio procent. De rena pendlingscyklisterna är få. Vardagscyklisterna, som inte bryr sig mer om cykeln än att den är ett bekvämt sätt att ta sig fram med, är desto fler.
Stockholm har sina pendlingscyklister. De som pendlar nästan oavsett hur det ser ut och som kör sin väg fram och tillbaks varje dag. Men stan är som sagt tom efter rusningstiden. Då har alla pendlingscyklister kommit fram och det är då det borde vara fullt av vardagscyklister.
Jag tror att det är det här vi ser i statistiken just nu. Ökningen de senaste åren består av tåliga pendlingscyklister som kan sig väg utantill. Som i huvudsak använder den till och från jobbet eller skolan, inte så mycket mer.
Men för att bli en riktig cykelstad måste Stockholm locka vardagscyklisterna också. De som ställer högre krav. De som slutar cykla omedelbart om det är obehagligt.
Om man vill att femton procent av Stockholmarna ska cykla till jobbet 2013 så måste man nå nya målgrupper. Det är inte omöjligt. Vinner man vardagscyklisterna så får man pendlingscyklisterna på köpet – och de kommer överlappa varandra. Jag tror de flesta vardagscyklister kommer pendlingscykla i stor utsträckning. Det leder till att cykelvägarna utnyttjas bättre. De kommer inte stå tomma på dagarna som de gör nu.
När jag pratar med folk i min omgivning som inte cyklar så är det absolut vanligaste skälet till att de låter bli att det är läskigt. Stockholmstrafiken är otäck. Det är mycket bilar. Det känns trångt och otryggt. Man litar inte på vägarna. Flera skulle vilja om det inte var så. Många säger sig väldigt gärna vilja. Men de är som sagt rädda.
Där ligger Stockholms utmaning. Att fixa ett vägnät man kan lita på. Som har jämn standard och som känns tryggt. Som inte alltid innebär en kompromiss till cyklisternas nackdel. Där cykelbanan inte dras där det blev plats över, utan där det funkar bäst för cyklisterna. Tror jag.
Jag tror det blir svårt. Jag är tveksam till om Stockholm har viljan att ta det steget. Det kräver helt nya prioriteringar. Om det tänkte jag nästa inlägg skulle handla.
Läs också: Cyklister ska dela väg med bussar
En del som kommenterar här verkar och anser sig vara för mångfald bland cyklister och för ALLA cyklister (inte bara cykelpendlare). Och det låter ju bra. Men så läser man vad de faktiskt skriver och upptäcker att ”alla” inte är riktigt alla, uteslutna är (bl.a.): långpendlare, andra som vill hålla ett raskt tempo, de med ”udda” cyklar (liggcyklar, lastcyklar, handikappcyklar, tandemcyklar, renodlade landsvägscyklar, osv), de med cykelkärror på släp, samt de som tycker dagens trafik är skrämmande, obehaglig eller otrevlig.
Infrastruktur kan inte dimensioneras efter ”udda” cyklar, som t.ex. de alltmer populära lastcyklarna hävdas det. Men uppenbarligen för lastbilar. Och hur udda är egentligen lastcyklar och cykelkärror? Min morfars cykelkärra var dessutom bredare, betydligt bredare, än allt i den väg jag sett senare, och en klassisk flakmoppe är inte precis smal den heller. Och förutom att breddfördelningen hos en trike eller lastcykel skiljer sig i vertikalplanet från en vanlig cykel, så är skillnaden mellan en 85 cm bred trehjuling och en mountainbike med 72 cm styre inte så stor (och en trehjuling lutar inte i kurvorna: det finns kurvor där man nästan ligger i mötande fil för att inte slå huvudet i stolparna precis till höger). Dessutom, vill någon verkligen argumentera för begränsning av fuktionshindrade framkomlighet? Den som cyklar pga av balanssvårigheter, muskelsjukdom, eller amputerade ben (handvevade cyklar är fascinerande) har dessutom antagligen an aning svårt att lyfta cykeln över hinder.
Jag tycker att lastcyklar på alla vis bör uppmuntras: ett på alla vis bättre sätt att transportera såväl ting som avkomma på än t.ex. en SUV. Men då krävs att infrastrukturen – eller vissa hardcore cyklister – inte ställer hinder i vägen.
Liggcyklar är ovanliga (speciellt här; mindre så i t.ex. Nederländerna och Tyskland) och har såväl fördelar som nackdelar. De med små framhjul och ingen fjädring fungerar mindre bra med höga kanter och tjälskott, och t.ex. de med lång hjulbas lämpar sig i likhet med tandemcyklar och långa lastcyklar mindre väl för riktigt tvära svängar (och för att krångla sig genom grindar och andra bilhinder). Å andra sidan, finns det någon cyklist som tycker kanter, ojämnheter och idiottvära svängar är en bra idé? Visst, om du har en mtb kan du bränna fram på en tio centimeter bred stig med rötter och stenar, och med viss skicklighet och våghalsighet kan du cykla nedför trappor: andra vill antagligen ha en något högre standard.
Ett par frågor till herrar LeifV och Anders Andersson: (1) Vilket är lättast att ändra på (a) infrastrukturen, eller (b) mänsklig psykologi?
(2) Vilket underlättar/uppmuntrar fler att cykla på fler sätt av fler anledningar: (a) Komplicerade och oklara regler + otydlig, straffande och ofullständig infrastruktur, eller (b) enkla och tydliga regler + tydlig, förlåtande och sammanhängande infrastruktur?
Och en utmaning. Om ni inte testat att cykla på en sådan tidigare, leta rätt på en recumbent low racer, helst framhjulsdriven, och cykla från valfri plats söder om stan till t.ex. Upplands Väsby. Gör sedan om övningen med en trike. Ger ett nytt perspektiv på cyklande, medtrafikanter och infrastruktur. Och något som är genomförbart i Köpenhamn och Amsterdam, och således, eftersom Stockholm enligt er är en minst lika förnämlig cykelstad, även här.
Ni kräver att ni ska ha friheten att cykla som ni vill vill, och att infrastrukturen (eller brist på densamma) ska tillåta/förutsätta att man cyklar som ni vill cykla. Ska inte jag (och andra) som vill cykla annorledes ha lika stor frihet att cykla som vi vill? Varför är er frihet viktigare än min? För att ni enligt er själva är mainstream och undertecknad är ett oväsentligt randfenomen? (Tänk tanken att det är ni som utgör undantaget.)
Försök köra omkring i en 5 m bred bil så får du se hur bra infrastrukturen är anpassad till sådana bilar… Ska man inte få köra omkring i 5-6 m breda bilar bara för att det inte är mainstream??? Varför ska inte all infrastruktur anpassas till breda bilar om det nu finns människor som vill köra omkring i dem? Är cyklisters frihet viktigare än bredbilsförarnas?
Man kan inte få allt man vill här i världen, tyvärr.
Om du läser våra inlägg så ser du att ingen av oss har något emot förbättrad infrastruktur – den här bloggen visar på flera farliga ställen som behöver förbättras. Däremot är iaf jag trött på allt kvalificerat gnäll och ser en stor risk att det kommer att försämra för oss alla om man försöker anpassa trafiken efter dem som skriker högst. Och ja, jag är övertygad om att rigida, otillåtande regler som stänger in cyklister i en liten fålla avskräcker betydligt fler än det lockar. Det har väl med min människosyn att göra – min övertygelse är att att människan är ett tänkande, ansvarstagande djur som ogillar att andra människor tyranniserar dem med fyrkantiga regler som bara finns till för att reglera enstaka sällsynta konfliktsituationer, men i övrigt bara är ett hinder.
Jag har senaste veckorna roat mig med att cykla både i rusningstrafik och tiden runt denna – kl 8 är det helt stoppfullt på nästan alla cykelbanor – men redan 8.15 är det glest och 8.20 är det fritt blås även på Skeppsbron, trots byggnadsarbeten. Likadant ser det ut om man åker tidigare än 8. Jämför det med bilinfrastrukturen på t.ex. Essingeleden – som är packad från 7.30 till nästan 9.00 och fundera sedan på vem som har mest plats.
Och här bränner vi halmgubbar. Eftersom du inte verkar veta vad en liggcykel är, så är en liggcykel inte dubbelt så bred som en upprätt, inte ens en trike – eller en lastcykel eller en handikappcykel (handikappade ska uppenbarligen inte ha rätt att ta sig fram per cykel).
Ett problem med dagens regler är att de är komplicerade och oklara: enkelt och tydligt brukar vara en förbättring, men uppenbarligen inte för dig. Du kanske gillar infrastruktur där man inte har en aning om hur det är tänkt att man ska göra: jag föredrar sådan som är glasklar så att jag kan hålla koll på övriga trafikanter i stället för på hur i jösse namn jag ska ska ta mig från A till B och undvika hålen i gatan.
Enstaka sällsynta trafiksituationer? Högertrafik? Konflikt varje gång man möter någon, inte minst på de av somliga här så älskade smala cykelbanorna. Kommer den mötande (vänsteristen) att stilenligt hålla till vänster, korrekt till höger, halsstarrigt fortsätta rakt fram, eller börja sicksacka some en panikslagen hare? Har mött alla fyra möjligheterna: omöjligt att förutsäga.
Och om man argumentet för att Stockholm är en bättre cykelstad än Köpenhamn och Amsterdam, borde det rimligen gå att göra allt på cykel här som det går att göra där, n’est-ce pas?
Du verkar f ö ha en något överoptimistiska syn på hur mycket kan kan ändra på blötvarans man har mellan öronen grundläggande funktionssätt.
En poäng med att testa en low racer är att de flesta (alla?) de första gångerna är rätt vingliga: att gå från att (anse se sig) ha full kontroll över sig och sin cykel till att inte ha det (och dessutom i höjd med lastbilshjul) kan vara en ögonöppnare. Att man dessutom blir mer brutalt påmind om alla kanter, hål i gatan, och alla de ställen sikten skyms av tunnelöppningar, brofundament, bullerstaket, husknutar, mm, gör inte saken sämre.
Så mycket hat och förakt som här står att finna. Och till och med uppmaningar till våld. Månne bäst att undvika såväl trafik som blogg …
Tvärtom – sansade, sakliga röster som inte låter sig provoceras, behövs för att bryta konsensusbubblan och få hatarna att förstå det oacceptabla i sitt beteende. Det är en delvis otacksam uppgift, men den är nödvändig.
Och nästa gång en uppretad fotgängare fått för sig att man inte får cykla på cykelbanan kan man i enlighet med LeifVs råd förvänta sig en handväska i nyllet eller en gåstav i framhjulet …
Sansade och sakliga? Definitionerna måste ha ändrats medan jag tittade åt ett annat håll.
Inte helt med på var uppmaningarna till våld är. Berätta gärna så kollar jag extra.
Annars håller jag med Anders Andersson här under. Alla röster behövs.
Först och främst, -jag är absolut FÖR cyklismen. Men på något vis så känns alla problem så främmande för en som till och från cyklat i Sthlm i mer än 30 år och det har funkat hur bra som helst. Begriper inte riktigt allt jag läser.
Det känns som att 90% av problemen hänger ihop med personliga problem (bokstavsbekymmer, överdrivet ego, ingen empati, inget konsekvenstänkande osv), och har i princip inte ett skvatt med cykeln eller trafiken att göra.
Du menar att jag har bokstavsbekymmer, överdrivet ego, ingen empati och saknar konsekvenstänkande? Bara så jag förstår din kommentar rätt.
Utan att uttrycka mig så drastiskt som LeifV så ligger det ett korn av sanning i det han säger. För det mesta funkar det ju faktiskt bra och det är inga problem för en vuxen, frisk människa att ta sig fram i stockholmstrafiken. (barn är en annan femma och något som kanske ska tas i en egen tråd)
En hel del som diskuteras på cyklistbloggen är ju förvisso av petimeterkaraktär, typ får man
cykla utanför cykelfältet i Slussenkröken. Sånt kan väl vara roande när man blir lite lag-nördig och snöar in på paragrafer, men
något reellt problem är det ju faktiskt inte – kan jag med fog säga
eftersom jag cyklat där 2-3 ggr/dag det senaste halvåret.
Alltför mycket regeltuggande och krav på totaltydliga regler låser in oss cyklister. Vi har vår frihet och det har sitt pris – vi är inte planerarnas första-prio och mycket är oreglerat och måste skötas av oss själva i samspel med andra – under eget ansvar. Var rädd om den friheten, den är väldigt mycket värd och ni kommer att sakna den om den försvinner!
Att folk inte cyklar mitt på dagen är inget konstigt – mycket få tar bilen eller bussen mitt på dagen heller. De som är ute på gatorna är huvudsak yrkestrafik, turister och några pensionärer. Det som däremot är konstigt är att alla prompt måste cykla kl 8 på morgonen. Så gott som alla arbetsplatser har flextid numera. Är det så att cyklister inte har flextid?
Att vara en trafikslag på undantag (cykelvägar som försvinner), ständigt negligerad av trafikplanerare (varje reparation eller nybygge = konfliktdesign där cyklister drar nitlotten varje gång) och bespottad av media och allmänheten (cyklister följer inte trafikregler) så anser jag inte att vår ”frihet” är något särskilt är bevara.
När jag kör bil uppskattar jag att det finns en säker och planerad infrastruktur, vägarna är välskötta, det är tydligt skyltat, upplyst och är det vägbyggen behöver jag inte gissa hur jag ska ta mig runt detta.
Och det där med flextid är överspelat. Vi lever numera i ett tjänstesamhälle där de flesta måste vara på sin arbetsplats på en viss tid för att ta emot kunder, konsumenter, patienter, elever, brukare, besökare, väljare, turister, publik etc. och därför har inte rusningstrafiken försvunnit.
Det som däremot kommer att försvinna är olja så det kan vara läge att bygga ett vettigt cykelinfra innan du får lasta din lådcykel med varm asfalt och ta dig till jobbet, platta till 10 dm och sedan ta ett varv till för att hämta mer asfalt.
Bensinbilism kommer att vara en förödande parantes i mänsklighetens historia, nyttotrafiken kan få fortsätta ett tag till men privatbilismen måste bort och då måste det finnas en cykelinfra som bilister kan uppskatta. Annars kommer de fortsätta att egoköra den här planeten åt helvete.
Den dagen oljan tar slut kommer cykelinfran att byggas 😉
Min poäng är att när jag cyklar vill jag INTE ha det som när jag kör bil – snävt instängd mellan vajerräcken, påpassad av kameror, helikoptrar och drönare, tvungen att stanna för varje rödljus även om ingen kommer från andra hållet, tvungen att köra långa omvägar för att komma dit jag ska, förbjuden att köra in på alla intressanta och vackra vägar, omöjligt att ta genvägar, ser jag en intressant gård eller blomma från vägen – så tar det en halvtimme innan jag hittat en avfart och hittat en småväg så jag kan komma tillbaks dit etc etc
Den friheten är värd att bevara – vad är en upphörd cykelbana emot det? Det är ju bara att fortsätta cykla i blandtrafik. Och media har väl VERKLIGEN spelat ut sin roll. VEM bryr sig om vad de säger i mer än 2 minuter?
”Den friheten är värd att bevara” -Exakt! Och en stor anledning till mina hårda ord i början. Det känns som om det som en gång var en trevlig verklighet nu börjar så sakteliga förstöras -DET stör mig ordentligt.
Medias makt är större än någonsin. På nolltid vet alla upkopplade i världen samma sak och därför blir det allt svårare för personer att hålla sig kvar på sina positioner när de har avslöjats med fingrarna i en syltburk.
Den största majoriteten av cykelolyckor är singelolyckor som beror på bristade underhåll eller livsfarliga stenar, bommar, stolpar som står mitt i cykelbanorna – de olyckorna tycker du är värda att bevara så du kan plocka blommor utan att registrerad av drönare?
Jag är för mer bevakning, gärna som i England där personer tittar i realtid, kan vrida och zooma med kameror och följa brottslingars flykt genom att hoppa mellan kamera till kamera tills polisen har tagit dem.
Jag har inga problem att stanna för alla rödljus mitt i natten om jag vet att trafikljuset känner av min cykel och slår om till grönt.
Blanda inte ihop äpplen med päron. Alla trafikanter ska följa alla trafikregler men alla trafikanter ska också få samma välplanerade infra.
Så länge vi har en orättvis trafikmaktordning där cyklister motarbetas strukturellt, både medvetet och omrdvetet, behövs Cyklistbloggen.
Du är en vit medelsålders man – självklart ser du inga strukturella problem. Alla som tar upp problem äger enligt dig problemet själva. Ja, så kan man också ”argumenteta”.
Intressant hopkok ur din egen fantasi och en intressant inblick i dina tankemönster.
Men ta du och läs om mina inlägg innan du tillvitar mig en massa saker jag varken skrivit eller anser.
Läs gärna Biskop Thomas också…
”… men alla trafikanter ska också få samma välplanerade infra..”
-Stockholms alla privatbilister är dig oerhört tacksam för det uttalandet. Inga problem att hitta p-platser, enkelriktningarna är ett minne blott. Att ta sig från Vasastan till City tar 5 min, inkl tiden det tar att parkera…
Det var ett friskt perspektiv! Väl värt att grunna på… Tack!
Jepp! En variant jag inte sett är infartsparkeringar skapade för att förortsbilisten skall kunna växla över till cykel. Dvs en kombinerad bil- och säker cykelparkering. Samma sak gäller ju för det kollektiva resandet.
Det här har jag, med stora fördelar, använt hur länge som helst, men aldrig sett några vettiga strukturer för det.
Hmm… bensinbilismen lär ersättas av elbilismen så problemen med plåtlådor på hjul lär du inte slippa. Men vad menar du med att nyttotrafiken innanför tullarna kan få fortsätta, den är ju minst sagt omfattande, och i de flesta fall väldigt onödig? -den är ju extremt enkel att nära nog ta bort, eller åtminstone minimera extremt. Samtliga företags-, butiks- och restaurangleveranser styrs om till samkört (bara 1 bil/butik, max 2 ggr/vecka) och bara tillåtet på nätterna (kl 01-05). Budbilar med privatleveranser förbjuds helt, det går utmärkt att hämta det man köpt på nätet vid utlämningsställen. Taxi behövs knappt och regleras bort, det går utmärkt att åka kommunalt eller cykla, men för färdtjänst och liknande måste något finnas kvar.
Så visst, infrastrukturen går utan vidare att ordna till i Sthlm.
Självklart kommer elbilar att ersätta bensinbilar men eftersom det är meckigare att ladda bilar än att tanka dem kommer antal bilar att minska drastiskt. Folk kommer att tänka igenom sina bilfärder, och bara ge sig iväg med fulladade batterier.
Visst, färre budbilar och fler cykelbud är önskvärt. Har vi dessutom diktatur kan vi diktarera villkoren superenkelt – varför inte bara en matvarubutik på x antal kvarter?
Men jag tror med på morötter än piskor – bygger stat och kommun bättre cykelinfra kommer fler att cykla. Däremot får man gärna bötfälla alla som parkerar i cykelfält. Istället för betongsuggor i cykelbanor för att hindra att bilister tar livsfarliga genvägar kan man sätta upp filmkameror. Brottet att köra bil på cykelbana är indraget körkort + fängelse, eftersom bilen då ses som ett mordvapen. Finns det dessutom cyklister på cykelbanan blir fängelsedmstraffet längre.
Cyklister som cyklar mot rött = cykelb beslagstas. Bilister som åker mit rött = bilen beslagtas. Detta är enklelt som alla skulle förstå.
Gångtrafikanter då som går mit rött? Beslagta deras skor, så får de gå hem i strumplästen!
Yepp, det är ju skitenkelt att reglera folk beteenden med piska. Det har ju funkat i alla diktaturer. Eller, så planerar man in cyklism också på samma sätt som man planerar bilism.
Som jag tror framkommit… Sthlm är redan riktigt bra planerat för cyklister. Jag har cyklat i sta’n många år, och har absolut inte ett skvatt att anmärka på -småsaker, visst, men inget som egentligen stör. Cykelinfran är utmärkt, och den ger ju t ex rimligt med utrymme för nyttotrafik och privatbilism redan nu -behöver inte inskränkas med ”diktatoriska” metoder.
Faktum är att sta’n sedan länge är långt mycket bättre planerad för cyklister än för bilister. Cyklisterna hade ett rent extremt mycket bättre trafikutrymme jämfört med bilisterna redan innan alla regleringar började ta fart. När jag har jobbat i stan har tillgång till cykel (oavsett hur jag tagit mig till jobbet) varit ovärderlig -det är ju en rent löjlig skillnad att ta cykeln jämfört med att ta bilen, och det var det redan på 80-talet.
En viktig sak som dock måste lösas är att lyfta bort ”ego:t” från ”cyklisten” och få denne att förstå att ”trafiken” består av fler än denne. Allt är inte, och kan inte bli 100% perfekt för något trafikslag, utan man får finna sig i att dela på utrymmet, respektera och ta hänsyn till varandra.
ps. naturligtvis gäller det här med ”egot” alla trafikslag, men det är inte så ofta man ser bilar som regelmässigt kör mot rött i grupper om 10-15 st. Kan inte påminna mig om en enda bil som mot rött pressar sig igenom en folkmassa på ett övergångsställe.
Stockholm har ingen cykelplanering alls, det som finns är ett lapptäcke av bra sträckor (strandvägen österut), mindre bra sträckor (osynlig cykelbana på kullerstenstrottoar längs kajen innan Strandvägen) och helt livsfarliga sträckor (Vadagatan söderut när cykelbanan svänger ut i bilfilen).
Gångtrafikanter har sina trottoarer, bilar och sina vägar och gator och cyklisterna lite här och lite där.
Det är dags att SATSA på cyklism genom att se till att man kan cykla överallt. Bort med parkerade bilar, de får stå i garage eller i förorterna och ha målade cykelbanor på varje gata. Anställ 1000 parkeringsvakter som ringer bärgare som fraktar bort parkerade bilar på cykelbanorna. Avgiften får gärna ligga på 5000kr + dagsböter (som baseras på inkomst).
Förbjud 2+1 vägar om det inte samtidigt finns cykelbana bredvid.
Jag har bott och cyklat i innerstan sedan 80-talet. Bilister som kör mot rött och tränger sig fram genom gångtrafikanter ser jag varje dag. Och ja, jag ser cyklister som gör det också. Och jag ser också gångtrafikanter som går mot rött så bilister måste bromsa varje dag.
Det finns rötägg i alla trafikslag, ibland medvetet ibland omedvetet pga stress, disträ etc. men det finns bara ett trafikslag som ständigt är satta på undantag och som det är ok att kollektivt spotta på varje dag – cyklister.
Byt ut cyklister mot judar, invandrare, araber, homosexuella, kvinnor eller svagsinta så blir de flesta hatartiklarna mot cyklisterna extra tydliga.
Jag cyklar ofta på Sveavägen och behöver inte ta smarta vägar på parallellgatorna men det hade definitivt varit fler cyklister där om det fanns en rak cykelbana / cykelfält längs hela Sveavägen. Gatan är bred så det finns plats, men bilister prioriteras alltid.
Det sitter nog i betraktarens ögon… Stockholm är en fantastisk cykelstad -men vill man inte se möjligheterna så finns de naturligtvis inte.
Som jag inledde, det sitter i det mentala. En del har för stora ego’n och kan inte acceptera att något annat än den egna viljan -inget annat kan få finnas. Den här typen av människor är även väldigt lättkränkta, eftersom allt som går emot dem, hur betydelselöst det än må vara, är ett större problem än krigen på jorden.
ps. när det gäller Sveavägen så ser jag ingen mening med att ta den gatan (hela sträckan är en stor ”störning”, oavsett om jag sitter i bilen eller cyklar. En fin cykelbana här skulle inte hjälpa mig, kanske om man tar dän alla rödljus, samt övriga medmänniskor -det bästa vore ju om alla andra höll sig undan när JAG skall fram och förbi!!). Skall jag med bilen till city kör jag hellre klarastrandsleden, cyklar jag så har jag undantagslöst mål som innebär betydligt bättre, oftast smågator, trafikmiljö.
@LeifV ”Stockholm är en fantastisk cykelstad”
Det finns en mycket enkel måttstock för att bedöma hur pass bra en stad fungerar som cykelstad i praktiken: är cyklande barn (och äldre, men framför allt barn) ett självklart inslag i gatubilden och i trafiken, då kan man lugnt prata en bra cykelstad.
I Stockholms innerstad ser jag ytterst sällan barn på cykel. Barn och ungdomar cyklar överhuvudtaget bedrövande lite, även utanför tullarna. Så nej, Stockholm är nog inte en fantastisk cykelstad.
Hur många barn ser du köra bil i Sthlms innerstad?
Varför är inte tiden – inkl parkering – från punkt A till B med bil resp. cykel en bra måttstock?
Det finns fler faktorer än relativ framkomlighet för att en stad ska bli en bra cykelstad, säkerhet till exempel. Om en stad har en så pass hopplös trafiksituation att den i stort sett är en enda stor bilkaos från morgon till kväll, går det säkert fortare att cykla från a till b inom en viss radie. Men det gör den inte per automatik till en bra cykelstad.
Men Stockholm är INTE kaos från morgon till kväll. Ge dig ut och cykla kl 9 och du kommer att upptäcka att trafiken löper helt fritt, cykelbanorna är helt tomma och det finns säker plats för hur många barn som helst.
Sen är det en annan fråga om det är möjligt – eller ens önskvärt – att kombinera lekande barn med storstadspuls. De delar av amsterdam och rotterdam där barn kan cykla runt är inte ”storstad” utan en variant av ”småstad”. Och vilken sorts stad man vill ha, eller om man ska kombinera bägge delar i samma stad kan man diskuter länge.
Jag säger inte att Stockholm är ett enda stort bilkaos hela dagen. Jag tog en hypotetisk stad med stillastående biltrafik som exempel just för att förklara varför relativ framkomlighet inte räcker som måttstock för att bedöma om en stad är en bra cykelstad.
Och det handlar inte, eller inte bara, om lekande barn. Det handlar om barn som använder cykeln för att ta sig från a till b på ett självklart sätt: skolan, idrottsaktiviteter, kompisar, mataffären, vad som helst. I holländska städer finns det inte några avskilda delar med småstadskänsla där barn tryggt kan ”cykla runt” lite grann. I holländska städer cyklar barn överallt, precis som vuxna.
Nej – det stämmer inte. Det finns många ställen i såväl Rotterdam (som är en mycket mindre stad än Stockholm) som Amsterdam och Köpenhamn där jag aldrig skulle låta några barn cykla. Låt dig inte förföras av vackra reportage och stadens egna skrytbilder – och jämför dem inte med din egen initierade kunskap om Stockholm.
Med det sagt så är förstås säkerhet en viktig aspekt. Och visst bör barn kunna cykla i innerstaden – men knappast på varje enskild gata, och kanske inte nödvändigtvis på huvudstråken. De flesta gator är faktiskt av småstadskaraktär och tillåter cykling.
Sen finns hela attitydfrågan om upplevd säkerhet. Upplevd rädsla har inget slut utan varje åtgärd skapar hela tiden nya rädslor som kräver ytterligare åtgärder. Detta måste mötas med träning och upplysning istället.
Låt mig formulera om mig: till skillnad från Stockholm är det i holländska städer en självklarhet att det cyklar barn överallt där det cyklar vuxna, på grund av att den befintliga cykelinfrastrukturen är av så pass hög standard och trafiken är så pass anpassad.
Sen finns det till och med i Holland vissa ställen med undermålig trafiksäkerhet för cyklister, men de undviks ju inte bara av barn utan även av de flesta vuxna.
Cyklande barn är definitivt värt en egen tråd och det är en betydligt större fråga som inte bara om handlar om cykelvägar: också i svenska småorter som har precis samma cykelinfra som för 30 år sedan har barncyklandet minskat till nästan ingenting.
Man ska heller inte glömma bort att de ”innerstads”exempel vi ser i flashiga youtube-klipp från Amsterdam och Köpenhamn bygger på betydligt bredare vägar än vi har i Stockholm. I Rotterdam går fortfarande S100 rakt genom centrum… Sveavägen och de stora avenyerna har väl plats för dubbla cykelbanor, men Hornsgatan och Odengatan knappast har det.
—-
Men den intressanta diskussionen är fortfarande den om i hur grad cykeln ska göras till ett rent fordon inpassat bland andra fordon – och därmed förlora den informella och oreglerade frihet under ansvar vi har idag, att gena över parker och tvärs annan icke-gatumark, att gångfartscykla bland fotgängare, att cykla på övergångsställen, att försiktigt svänga höger vid rött, att cykla i blandtrafik likaväl som i terrängen etc etc.
Läs A view from the cycle path (av en britt boende i Nederländerna), t.ex. inläggen om myten att det inte finns plats: http://www.aviewfromthecyclepath.com/search/label/notenoughspace
”..säkerhet till exempel..” -precis! Det är därför jag väljer mina bakgator framför huvudgator. Inte sällan innebär det längre omvägar, men eftersom omvägarna oftast är betydligt snabbare/bekvämare väljer jag undantagslöst dessa. Cyklar hellre 500 m längre än att konflikta, böka och köa i bortkastade 5 minuter -varför ta en situation där man köper sig ett dåligt, irriterat humör när man kan komma fram i betydligt bättre, trevligare skick?
Samma sak gäller ju cykelparkeringen, hellre parkera några hundra meter bort än att ställa cykeln ”i högen” och få tillbringa en massa bortkastad tid (& irritation) på att trassla ut densamme när man skall iväg….
Jag tycker det är mycket talande att ni är två gamla rävar på cykel som talar för att allt är så underbart på gatan, medans det inte finns ingen håller med er om det. I er argumentation ser jag en önskan att gå tillbaks hur det var förr när man slapp dela sin gata med andra cyklister. Hur är det du menar att man sa undvika Sveavägen, ge konkreta exempel vad undviker du genom ditt vägval.
I all denna text massa du producerar så ser jag inget som visar hur du vill öka cykling, eller om det är något du vill. Din poäng verkar vara att allt är ok som det är och vi ska inte satsa på cykelbanor.. Är Tensta ett bra exempel på cykelsatsning tycker du?
Här är en rutt jag ofta tar på Sveavägen, du kan rita in rutter som du brukar ta när du undviker Sveavägen och konflikthärder kan du markera ut med pratbubblor:
http://share.mapbbcode.org/aften?editid=kwnsb
Där kom det – misstänkliggörandet av motiv, identitetspolitik… Håll diskussionen till sakfrågorna så blir den mer relevant.
Den här siten är knappast representativ för Stockholms invånare och antalet gilla-klick är ytterligt ointressant för relevansen i diskussionen. Var glad att någon bryter upp likformighetsbubblan och vågar ställa de kritiska frågorna. Det är förvisso gosigt när alla håller med varandra – men sådana grupper har en tendens att fjärma sig alltmer från verkligheten och bli allt mer extrema.
– – –
Jag som cyklar runt på helt folktomma cykelbanor hela dagarna (inte idag dock) ser att det finns plats för mångdubbelt fler cyklister i stan. Det är helt tomt i stan!
Det finns några få flaskhalsar i rusningstid som behöver byggas bort (för tusende gången: utnyttja er flextid!!!!), det finns en del reella faromoment som bör bort och det finns gator som borde göras mer barnsäkra, men i huvudsak funkar Stockholm bra för en vuxen, frisk cyklist. Och vi har som sagt dubbelt så mycket cykelbanor som Köpenhamn…
Det är också ett Sisyfos-arbete att bygga bort upplevd rädsla – den måste tränas bort.
—-
Är det ingen mer än jag och LeifV som ser friheten i cykling som viktig? och ser att den hotas av alltför mycket regelivrande och cyklistkrav
Och utanför stan? Hur mycket alternativa (små och gen)vägar finns det egentligen om man ska ta sig från t.ex. Kungsängen till Vällingby?
Och nej. T.ex. min frihet ökar (!) ju mer jag slipper anarkister som tycker att trafikregler är ett otyg och andra irritations- och riskmoment (verkliga eller upplevda). Slipper jag bli prejad av tung trafik, möta cyklister åt fel håll på allt för smala cykelbanor/-vägar och fundera på hur i h-vete det är tänkt att man ska cykla här kan jag cykla oftare, på fler platser, och med större njutning.
Alla har inte flextid, och förskolor och skolor är inte lika flexibla som dig.
Gäller det alla sorters upplevd rädsla?
Och det finns andra än vuxna och friska – men varför bry sig om dessa …
F ö verkar ju du mest argumentera för status quo, att allt är bra och kan inte bli bättre.
”Hur mycket alternativa (små och gen)vägar finns det egentligen om man ska ta sig från t.ex. Kungsängen till Vällingby?” -många!
En variant är att cykla ”längs sjön” till Kalhäll och sedan genom grönområdet vid Görväln ned till Hässelby -därifrån finns bra cykelvägar till Vällingby. Med undantag för första biten över Stäket så lär du knappt ens se en bil, eller andra cyklister heller för den delen. Risken att du stöter på älg & vildsvin är nog större =)
Cyklade den här biten en sommar för några år sedan och det gick alldeles utmärkt.
”Alla har inte flextid” -så är det! Då kan ju vi som har sådan se till att flexa så blir det bättre utrymme för de som inte kan.
Nej, jag argumenterar inte för status quo – men emot att bli ytterligare inlåst med heldragna linjer, stängsel, höga stenkanter, trädbarriärer, plank, staket och förbud mot än det ena än det tredje. Min frihet säljer jag inte för ett stycke bröd, ens om det vore Wienerbröd.
Cykeln är en hybrid som varken är ett renodlat vägfordon, ett terrängfordon, ett sportredskap eller en släpvagn till en gående. Låt den så förbli. Mota inte in den i en enda fålla bara för att det ska bli så underbart mycket lättare att just långpendla fort. Det finns så många fler sorters cyklister än långpendlarna.
– – –
Det typiska för upplevd rädsla jfrt med verklighetsbaserad är att sakargument inte biter på den. Och ju mer man ger efter för den, och undviker det som skrämmer, dess mer rädd blir man för företeelsen. Men detta vet du ju…
– – –
Alla har inte flextid – men det verkar besynnerligt att just cyklister skulle vara befriade från den möjligheten, medan bilisterna tydligen är smartare och väljer jobb som ger dem möjlighet att sprida ut sina arbetsresor mer. Och om du har barn i skolan så vet du att man numera tillämpar flextid även på skolor, om än inte alla.
Jag är väl medveten om att jag är ett psykfall, men med det har du djävligt lite att göra (och försök inte leka Freud).
Men få se, jag har en cykel som är ett renodlat vägfordon, fungerar inte på annat än bra asfalt, rena självmordet på grusväg. En annan som det går att cykla på grus med, men helst inte, och endast med nerverna på helspänn. En annan som är gjord för snabb framfart grusväg och stigar, men inte lika terränggående som en mtb (om man inte heter Danny MacAskill) och grova däck är inget man vill cykla på asfalt med. En lastcykel har jag inte (än), men tjälskott, höga kanter, grus och liknande går inte så bra ihop med tre hjul och/eller tung last. (Det är för övrigt föga underhållande att släpa en trehjuling uppför en brant grässlänt därför att en lastbil blockerat gc-vägen.)
Inte endast långpendlars mår bra av minskande anarki och bättre infrastruktur (jag har inte ens två mil per cykel till jobbet: inte långpendlare). T o m även fotgängare (jag har blivit påcyklad ett par gånger, fått matkassen påcyklad tillräckligt många gånger för att byta butik, och undviker vissa aktiviter därför att en påcykling skulle medföra ett alltför högt pris (bokstavligen: månaders arbete och ett tiotusental kronor)).
Sakfrågan göms av korta svar när man har så olika syn på vad cykling är, du och jag har helt olika syn på samma gator. Därför frågar jag om upplysningar om just Sveavägen och Tensta sakfrågor som du, ironiskt nog, väljer att inte svara på.
Rusningstiden i Stockholm är främst problem för kollektivtrafik och bil, det betyder tycker jag att man ska satsa på cykel. Tvärt emot vad Leif säger så tycker jag att man borde kunna göra cykelprioriteringar i trafiken så att det går ännu snabbare att cykla. På många sträckor innebär det prioriteringar som också skulle leda till säkrare cykling. Jag tycker att problemen man upplever på cykel i rusning finns kvar i lågtrafik och är ibland värre.
Anders fortsätt gärna att inte hålla med, jag tycker inte att diskussionen behöver vinnas av någon. Därför är det viktigt att försöka lyfta fram de åsikter om trafiken som skiljer oss åt. E.g. är jag sjukt trött på att göra 700 meters omvägar på grund av felparkerade bilar i lastzoner, det var i diskussioner här som jag lyckades få förståelse FRÅN chaufförer som jag innan tyckte var idioter.
Så jag tror inte att jag är skyldig till misstänkliggörande, det var iaf inte meningen.
(Jag inser att det inte var du som talade om Sveavägen och Tensta)
Gott.
Jag tycker också att det finns en del att göra – men tycker i likhet med LeifV också att den här bloggen ofta går till överdrift i att känna sig kränkt, missförstådd och olyssnad. Detta gäller i synnerhet kommentarsfältet, bloggförfattarna är mer sansade och träffar ofta mitt i prick på riktigt farliga saker som måste rättas till. En aggressiv och kränkt ton höjer också konfliktnivån – och det är
typiskt att de aggressivaste kommentatorerna på bloggen också verkar
råka i ständiga konflikter med andra trafikanter.
Min stora farhåga är att högljudda och aggressiva krav på att ta plats från andra trafikslag kommer att kontras med betydligt skarpare krav på absolut regelefterlevnad, och minskad tolerans för även ansvarsfull flexibilitet, så att friheten med cykling försvinner – och därmed nöjet och njutningen.
Detta gynnar kanske pendelcyklister, som värderar snabbheten högst, men missgynnar definitivt sådana som jag, som använder cykeln till så gott som samtliga transporter. Jag vill inte ha cykelbanor som är enkelriktade 24/7 trots att det maximalt behövs en halvtimme på vardagsmorgnar, jag vill inte bli instängd mellan höga stängsel 24/7, omledd i långa omvägar på tråkiga raksträckor och hindrad från att ta den genaste vägen bara för att några långpendlare ska få en snabbfil som används 30 min på morgonen, jag vill hänsynsfullt kunna snedda över parker, med fotgängarnas samtycke cykla i gångfart på trottoaren när detta är lämpligt, jag vill kunna ligga i vänsterfil fast det finns cykelbana, jag vill hänsynsfullt kunna svänga höger vid rött utan att en drönare fotar mig och ger mig böter etc etc. Jag vill INTE att cykeln blott och bart ska betraktas som ett vägfordon som ska hållas på sin plats på vägen. En sådan fyrkantighet är mot allt vad jag anser vara cyklingens natur.
De flesta av oss på denna blogg vill att det ska bli säkrare att cykla. Ett sätt är att cyklism planeras lika bra som för bilism och fotgängare. Alltså: inga betongsuggor, stora stenblock, stolpar, potthål och annat elände som gör att cyklister skadar sig.
Jag tycker detta är rätt rimliga krav. Fotgängare har raka trottoarer, bilar har raka gator så varför ska cyklister ha svängfest på Sveavägen eller bli dörrade på bakgator (som dessutom då räknas som singelolyckor).
Att du har klarat dig (än) betyder inte att de som inte har gjort det är klantarsel eller att de som ”gnäller” om detta är lättkränkta egoister.
Du drar till om höga stängsel och drönare som fotar och ger böter. Du är inte trovärdig då du inte kan se längre än din egen näsa.
??
Den ”cykelstaden” du snackar om är en utopi. Inte mig emot, men beskrivningen innebär att ALLT sker per cykel -inget annat finns.
Inga SL-bussar, inga hantverkarbilar, inga ambulanser eller polisbilar -hela staden är då en ”cykelstad”. Inte ens ”män i lycra på cykel” finns då deras beteenden är långt ifrån barnvänliga.
För min del är en fantastisk cykelstad en stad där det fungerar utmärkt att cykla, samtidigt som staden faktiskt fungerar med allt en stad kräver (kollektivtrafik, leveransbilar, polis, och privatbilar för de som behöver sådant)
Nej, det innebär inte alls att det inte finns plats för nyttotrafik och
annan motortrafik, eller inte ens för motionscyklister. Vilken absurd
tanke. Det förutsätter däremot att man satsar på ordentlig väginfrastruktur
där man separerar olika trafikslag där det behövs. Just i den frågan ligger
Stockholm årtionden efter, men sina värdelösa grusbelagda g/c-banor.
Och nej, den är ingen utopi. Det finns gott om städer ute på kontinenten där man ser cyklande skolbarn överallt där man kommer. Gå ut och res, och upptäck Europas riktiga cykelstäder.
En utmärkt cykelstad är en stad med bra cykelinfrastruktur som ger säkerhet och framkomlighet, samtidigt som andra former av trafik också fungerar, det håller jag med om.
Men just det faktum att man inte ser cyklande barn i Stockholm är ett påtagligt tecken på att folk upplever cykelinfrastrukturen och hela trafiksituationen som inte tillräckligt säker. Och det gör att Stockholm inte är en bra cykelstad.
Skall du få plats med den här utopin i Stockholm (enbart nyttotrafiken kräver mycket stort utrymme, även om du helt tar bort privatbilismen) så måste man i princip behöva börja riva hus. Alternativt är att hårdreglera cyklismen -lite i stil med att man gör Sveavägen till ”cykelgatan” (bilarna får köra runt via klarastrandsleden för att nå city), men då får inte cyklisten välja några andra vägar.
Det är ingen utopi. Gå och titta på riktiga cykelstäder. Och för att förbättra cykelinfrastrukturen behöver man verkligen inte ”riva hus”. (Var det inte förra mandatperiodens trafikborgarråd som också använde sig av det svepskälet för att bortförklara den bristfälliga infrastrukturen?)
Har du något exempel på ”riktig” cykelstad? Dvs något som helst är 100% perfekt för inte bara cyklar (och alla olika varianter, snabba/breda/vingliga etc), utan hela trafikbehovet/situationen. Kan vara otroligt intressant att se hur saker lösts -man kan ju i princip avlysa hela citykärnan från biltrafik (inkl nytto), om inte annat tidsmässigt (varuleveranser etc lite som i gamla stan, fram till kl 11 om jag inte minns fel = fördyrar/försämrar naturligtvis för kunderna i slutänden, men cyklismen får ju lov att kosta)
Jag har ett exempel på närmare håll: Tensta… -men så är den stadsdelen redan från början byggd ”rätt”. Man ser inte en enda cyklist på bilvägarna där, inte heller bilar på cykelvägarna. Alltså, skall man ha något i Sthlm som inte blir ett uselt, konfliktfyllt provisorium så krävs större saker än att rita en cykelbana i direkt konflikt med bil (även nytto) trafiken.
”inte heller bilar på cykelvägarna” Vilken parallell verkligheten kommer du ifrån? I Tensta, Rinkeby, Kista, mfl. förorter och där emellan dräller det av bilar på gc-vägarna (för att inte glömma motorcyklar och andra fordon som inte har där att göra). Mitt personliga (botten)rekord är att bli passerad av ett halvdussin bilar på tio minuter när jag promenerade hem på gc-väg.
Skillnaden är också att Stockholm satsar på kollektivtrafik. Amsterdam, Rotterdam, Köpenhamn har ungefär samma andel biltransporter – men där de har cykel har vi kollektivtrafik, bl.a. beroende på vårt klimat – det är avsevärt dyrare att vinterhålla cykelbanor i Stockholm med sitt omväxlande snö-slask-frys-väder än både i dessa städer och längre norrut. Stockholmarna har dessutom fått för sig att de ska cykla långa sträckor – vilket innebär ett ännu vidsträcktare cykelnät. Stockholm har faktiskt 60 % mer cykelbanor än Amsterdam och dubbelt så mycket som Köpenhamn.
”Stockholm har faktiskt 60 % mer cykelbanor än Amsterdam och dubbelt så mycket som Köpenhamn.” -hade jag ingen aning om, men det bekräftar min upplevelse av att Sthlm faktiskt är fantastiskt att cykla i.
60% mer? Källor på det, tack (nej, jag litar varken på dig eller din förmåga att läsa statistik). Dessutom räknas ju inte bara kvantitet utan även kvalitet: en del Stockholmska gc-vägar är smalare än minimikravet för en nederländsk enkelriktad cykelbana. Två mil usel cykelbana är inte nödvändigtvis bättre än en mil riktigt bra dito. Och hur är det att cykla mellan nederländska städer? Jämfört med att t.ex. cykla Sthlm-Uppsala (eller för all del Sthlm-Märsta)?
Stockholm är ju ganska mycket större än Köpenhamn så det är kanske inte jätte konstigt. Jag tror också att våra långa cykelvägar ut till förorten är en orsak till varför folk cyklar så långt i Stockholm.
”En utmärkt cykelstad är en stad med bra cykelinfrastruktur som ger säkerhet och framkomlighet, samtidigt som andra former av trafik också fungerar, det håller jag med om.”
-precis så upplever jag Stockholm redan idag! Som exempel så har jag en fru som en gång inte ville ”sätta sin fot i” stockholmstrafiken på cykel. Antog utmaningen och vi tog en rejäl sommarutflykt till, och runt om i sthlm, vi var i city, på söder, på djurgården i princip utan att hamna i biltrafiken alls. Några få trafikintensiva platser korsades gåendes med cyklarna.
Den här resan hade jag utan vidare kunnat ta med mig barn på -som jag sagt in något annat inlägg, det handlar mer om väldigt god lokalkännedom och lite fantasi för att lösa även sådana här små bekymmer.
Sitter det även i det mentala att det är få kvinnor i bolagsstyrelser eller att kvinnor får lägre lön i princip alla branscher? Sitter det även i det mentala att invandrare nekas komma in på krogen?
Du hittar på och pratar om cykelegon, jag pratar om struktutella problem där alla trafikslag utom cyklismen har förutsägbara säkra färdvägar.
Vilken väg du tar in till city är helt ointressant, jag tar Sveavägen eftersom jag ska till stadsbiblioteket. Om bilarna har raka vägar och om gångtrafikanterna har raka trottoarer så borde även cyklister få raka cykelfält eller raka cykelbanor.
Det handlar om rättvisa och den är synnerligen mätbar, genom att se utformningen med dina egna ögon eller läsa olycksstatistik. Men det har alltid varit bekvämare att skylla på individen än att se systemfel.
Håller med att det borde vara rättvist… bilar borde få gena över Kungsträdgården som cyklister, inte köra runt.
Som jag sade, det sitter i det mentala (det framgår med allt tydlighet av ditt inlägg -vad har bolagsstyrelser med cykeln att göra?). Skall du till stadsbiblioteket så finns ett urval bra vägar, beroende på var du kommer från, om man inte lite konfliktsjukt vill in i hetluften på sveavägen. Visst, jag kan hålla med om att jag själv kan vara lite underlig och ha mina egenheter -t ex har jag alltid haft väldigt svårt att begripa ”kollektivets” önskan om trängsel och tråkiga situationer -skulle inte falla mig in att åka till IKEA en lördag när man får hela varuhuset för sig själv en tisdagskväll, inte heller (dum)-köa för lunch vid 12 prick, eller ställa mig i en systemkö på fredagar… Varför då ta sveavägen och be om situationer, konflikter, strul när synnerligen bekväma alternativ finns några tiotal meter bort?
Som sagt, Stockholm är en rent fantastisk cykelstad! (självklart finns det alltid saker som måste ”putsas”, men ser man saker lite större så är detta dagens sanning!)
Javisst, jag klarar mig alldeles utmärkt på cykel genom stan, har gjort det de senaste 17 åren. Problemet har blivit antalet cyklister, om alla ska ta de små genvägarna faller allt och kaos uppstår. Vi pratar om mångdubbling av cyklister och då fungerar inte infrastrukturen längre. Det är lätt att snacka mentalitet hos trafikanter men när det blir FÖR trångt måste andra lösningar till. Stockholm ser inte i närheten ut som för 30 år sen.
Inte heller cyklarna ser ut som förr, nu är lådcyklar och snabba elcyklar som gäller och med de helt andra förutsättningar.
Möjligen – men bara om alla får för sig att ta de små genvägarna samtidigt – och varför skulle de det?
LeifV kommer (om än ganska burdust) med en hel del nya intressanta infallsvinklar som kastar nytt ljus på frågorna. Jag cyklar t.ex. Sveavägen ett par gånger i veckan sedan drygt 30 år och har aldrig – säger aldrig – upplevt någon konflikt där. Måhända beror detta på attitydskillnader hos olika cyklister – jag tror inte på oavbruten tur i 34 år…
Anders… min burdusa ton är medvetet vald för att ”tala med bönder på bönders vis”. Cyklist-debatten är i ett ”burdust” läge och frammanar detta tonläge (för mig, i alla fall).
När det gäller Sveavägen så är den, som så mycket annat, mångfacetterad. Har cyklat där i rusning ett par ggr, och närmare city var det ingen njutning direkt -andra cyklister var minst lika stort problem som biltrafiken. Så den gatan undviker jag helt i rusningen, vilket inte är något problem alls. En sömnig söndagseftermiddag är en helt annan sak, eller om man rör sig längst ut mot norrtull..
Inte heller efter kl 8.30 vilken vardag som helst.
I vilket fall är du ett friskt inslag med intressanta vinklar.
Jepp, men det är inte så svårt att se att om cykelsituationen fortsätter att förvärras (mer trängsel, mer olyckor, mer regelbrott, mer anarki) så kommer regleringen som ett brev på posten.
Friheten att välja gata när cykelbana finns lär nog försvinna snabbt, och när några barn blivit ihjälcyklade (45-50 km/h cykel & vingligt barn kan gå illa, bara en tidsfråga…) så får vi nog hastighetsbegränsningar på cykelbanorna. Med tanke på tonläget, och de drastiskt snabba beslutet som är konsekvensen kan vi få se intressanta saker framöver.
På ”vår” sveaväg kan det dessutom bli hastighetspucklar och annat (skit) i cykelbanorna som gör det hela lite tristare.. -hastighetspucklarna minskar ju påkörningsskador av gående samt uppmanar till att folk stannar för rött då det inte går att cykla mer än typ 5 km/h över dessa… -inget jag vill ha, men ser att det kan vara på kommande.
Jocke, om man pekar ut alla tillgängliga varianter att ta sig fram på cykel (det går att ta småvägarna, inte bara huvudgator) så kommer mångdubblingen av cyklister spridas ut och inte bli så belastande för trafiksituationen.
Det är långt mycket bättre än att den ökande cykilsmen till slut börjar belasta oss cyklister med en massa trista regleringar. T ex syns det ju tydligt att de olika cyklarna/beteendena absolut inte skall blandas då det innebär både trista konflikter och olycksrisker. Ett sätt att styra är att hastighetsbegränsa cykelbanor, om alla tvingas cykla ”lagom” långsamt så begränsas friktionen… Så vill inte jag ha det, jag vill att friheterna en cykel innebär skall få finnas kvar. Kan vi få cyklismen att skärpa upp sig regelmässigt, använda ”hela” staden för sina transporter så finns chansen till en betydligt bättre trafikmiljö, och ett minimum av trist reglering.
Nu börjar du närma dig diskussionens kärna.
Kan drömmen om den hinderfria cykelfärden där man aldrig behöver tänka själv eller störas av andra trafikanter utan automatiskt leds till sin vid avfärden inknappade destination i, varligt smekt av mjuka kuddar vid varje sväng under det att ljuv musik strömmar in i hörlurarna – alls kombineras med den frihet under ansvar som är orsaken till att jag cyklar.
Din anslysförmåga har sina brister. Att kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelser i Sverige beror på en STRUKTURELL KÖNSMAKTSORDNING, alltså att man har satt i system, att anställa MÄN, no matter what som kvinnorna har i sin CV. Manlig bastukultur helt enkelt.
Att Sverige fortfarande inte har haft en kvinnlig statsminister betyder att vi har en FALSK JÄMNSTÄLLDHET.
Att nästan alla pengar går till planerad bilism och att cyklism (kanske) får snuttar här och där betyder att det finns en STRUKTURELL TRAFIKMAKTORDNING.
Att flest skadade är cyklister men att bara har en nollvision för bilism betyder att vi har en FALSK JÄMLIKHET I TRAFIKEN.
Detta är att se saker och ting i större perspektiv. Du utgår endast från din egen verklighet. Kul för dig att du tycker Stockholm är en fantastisk cykelstad. Frågan är varför vi inte har fler cyklister än Köpenhamn? Stockholm är ju ändå en större stad. Kan det vara så att du ensam har sett ljuset eller att du faktiskt har fel?
Jag cyklar nästan varje dag och Stockholm är en vacker stad men att säga att Stockholm är en fantastisk cykelstad som är bra planerad är lika trovärdigt som Åsa Romsons försvarstal.
Jag hänger med på vad du snackar om, men jag vet inte om jag vill ha din verklighet när det gäller cyklismen.
”Att flest skadade är cyklister men att bara har en nollvision för bilism betyder att vi har en FALSK JÄMLIKHET I TRAFIKEN”
-det vore väl utmärkt med en nollvision för cyklister, men här försvinner varenda liten gnutta av cyklisternas tyvärr lite vanskötta ”frihet under ansvar”.
-Idag kan en cyklist välja gatan trots att cykelbana finns, imorgon är det förbjudet.
-Omfattande hastighetesregleringar, från rent fysiska t ex asfaltspucklar vid varje korsning/rödljus för att få ned cyklisten till max 5 km/h, till vanliga hastighetsbegränsningar (max 25 km/h, vissa platser lägre ändå, t ex vid G/C råder max 15 km/h) på cykelvägar
-Lag på godkänd cykelhjälm (liknande mc-hjälmar) och kraftiga handskar och knäskydd
– Årlig besiktning av cykeln avseende trafiksäkerheten (åtminstone perfekta bromsar)
– Fullständig trafikseparering där cyklar, gående, bilar icke blandas. Samtliga inblandade får vänja sig vid rediga omvägar.
– Mobil/hörlursförbud på cykeln
Visst går det att ordna med en nollvision, men jag föredrar nog den lite friare varianten under ansvar -men många vill inte ta ansvaret så det blir nog en trist reglering vad det lider.
”-Idag kan en cyklist välja gatan trots att cykelbana finns, imorgon är det förbjudet.”
Nja. Det är förbjudet om man inte kör cykel med fler än två hjul, eller med släpvagn.
Tvärtom finns ett förslag på att göra det lagligt.
Njae, om jag är rätt informerad så är inte lagen (ännu) stenhård, utan lämnar en gnutta frihet även för tvåhjulingen.
Det är korrekt och det finns ännu inget prejudikat. Och så länge vi tillämpar detta med hänsyn till och i gott samspel med omgivningen så lär ingen bråka och det blir då heller inte något prejudikat.
Men om frågan lyfts högt gång på gång och i högljudda ordalag beklagas som ett exempel på hur cykeln missgynnas, så kan det sluta hur som helst. Att trafikutskottet just nu har lagt fram ett förslag betyder inte att det kommer att genomföras. Trots att vi har ett miljöparti i regeringen som just nu behöver varenda ynka liten framgång att visa upp, har man tydligen inte bedömt detta som en genomförbar ändring.
Jepp, har själv inga problem med ”goda” cyklister som tar gatan istället. Hamnade så sent som i helgen i bil bakom en cyklist på Norrmälarstrand (där det är riktigt smalt) -visst, han kunde tagit cykelbanan, och om den inte passade så finns en lång parkering att cykla på men nu valde han gatan istället.
Snubben trampade på redigt, visst jag fick sakta ned men ”so what” -inte tutade jag eller bråkade, utan jag gav honom lite utrymme. Cyklisten bjöd ju till genom att trampa på för glatta livet, och hela det här ”jätteproblemet” var över någon knapp halvminut senare när gatan blev bredare och jag kunde passera på bra avstånd.
Kanske blir det så här när man själv använder fler fordon och växlar aktivt (bil, eldriven eu-moped, cykel och fötterna) -jag kan nog ta lite överdriven hänsyn ibland. Sitter jag bekvämt i bilen, med lite musik i bakgrunden kan jag ibland tänka att jag har det riktigt bra, betydligt bättre än cyklisten utanför som vinglar över gatan för att hitta cykelvägens fortsättning -så istället för att ta ut min rätt och tvinga cykeln till stopp så låter jag denne passera (detta hände idag).
Sitter jag på cykeln och ser en barnvagn/barn en bit bort så saktar jag ned rejält, dvs krypfart, -bara en idiot (varenda lycra-cyklist) kör förbi i 30 km/h när oberäknelig latte-mamma eller unge finns i närheten. Jag förlorar några sekunder, men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skulle skada barnet eller mamman (oavsett om de håller sig i gångfältet eller ej).
Nja. Andreas Grassfallet är ju ett prejudikat.
https://www.cyklistbloggen.se/2011/12/lund-domen-andrad-i-cykelmalet/
Stämmer. Var inte medveten om att det gått vidare till hovrätten. Frågan är hur vitt hovrättens dom kan tillämpas på andra situationer. Något för Jennie Fasth att reda ut?
Men så länge vi cyklar med hänsyn till andra trafikanter lär ingen polisanmäla oss, den toleransen finns ännu för samspelande cyklister. Precis som ingen polisanmäler om man saknar ekerreflexer.
Extremt lite i så fall. I princip handlar det om inför omedelbar sväng.
Andreas Grassfallet skapade ett prejudikat: https://www.cyklistbloggen.se/2011/12/lund-domen-andrad-i-cykelmalet/
Väldigt lite frihet i så fall. Lagtexten är formulerad så att det är förbjudet. Tingsrätten i Andreas Grassfallet uttalade sig att
”undantagen syftar på när det finns en dubbelriktad cykelbana på vänstra sidan och cyklisten planerar att efter en kortare sträcka svänga åt höger.”
Hovrätten fastställde domen.
Den dagen tvåfiliga cykelvägar införs, lär du inte ha kvar någon sådan möjlighet, ens där den behövs – om den nu ens genomförs. För att tämja den hybrid cykeln är, måste den rutas in, definieras som blott och bart ett fordon och såväl fysiska som lagliga hinder sättas upp för att förhindra dess vilda framfart.
Så länge det finns gråzoner och inkonsekvenser i lagstiftningen kan vi krypa under radarn och behålla vår frihet. När vi släpper på vårt ansvar och tänjer för hårt på denna frihet så kommer direkt cykelhatet som vill tvinga in oss i en smal liten fålla, så vi måste visa hänsyn till andra. Men om vi får allt vi begär serverat ”på guldfat” (hur berättigat det än må vara jfrt med exv. bilismen) så lär toleransen för oss att ta ansvarsfulla friheter sjunka till noll. Buren blir förvisso gyllene – men den är ändock en bur.
Denna diskussion förtjänar att föras – inte avsiktligt missförstås som att man är cykelhatare.
Törs man dra en parallell med alkoholen till sjöss? Där funkade det bra (man kunde ta ett eller två glas vin till maten och segla vidare) så länge friheten under ansvar rådde… -sedan kom sandhamnsstekarna och de inbitna ”nollåttorna” in i bilden, tog betydligt mer än 2 glas vin och körde som idioter. Så nu sitter man i sin båt, har att välja på ett glas vin till maten ELLER att segla vidare.Lagen är dessutom så snärjig så att även om jag som skeppare är nykter kan jag åka dit om min fru inte är det och råkar hålla i en tamp när farbror blå råkar titta…
Du blandar ihop äpplen med päron. Nollvisionen handlar om att skapa ett säkert vägtransportsystem. Nollvisionen har ingenting med bilbälte/cykelhjälm eller bi/cykelbesiktning.
Bilar får sällan göra omvägar, är det ett berg spränger man skiten. Är det en skog hugger man ner träden. Är det hus i vägen bygger man en tunnel. Är det vatten i vägen bygger man en bro. Men enligt Ulla Hamilton (må hon aldrig få makten igen) kan man inte ta bort någonting, utan cyklister måste acceptera att det står träd, bilar, stolpar, containrar eller vad tusan som helst i cykelfälten.
”Idag kan en cyklist välja gatan trots att cykelbana finns, imorgon är det förbjudet.”
Hitte-på-argument. Det är värre med alla betongsuggor och stenar vid GC eftersom bilar redan idag tar genvägar trots att det är förbjudet.
-Idag kan en cyklist välja gatan trots att cykelbana finns, imorgon är det förbjudet.
”Omfattande hastighetesregleringar, från rent fysiska t ex asfaltspucklar vid varje korsning/rödljus för att få ned cyklisten till max 5 km/h, till vanliga hastighetsbegränsningar (max 25 km/h, vissa platser lägre ändå, t ex vid G/C råder max 15 km/h) på cykelvägar:”
Är 25 km/h en vanlig hastighetsbegränsning? 30 km är den lägsta hastighetsbegränsningen (förutom när bilar ska rulla sakta i gångfart på gågator). Pucklar är till för att för många bilister som inte håller ner hastigheten i villaområden. Att det ska byggas pucklar överallt för cyklister är återigen en hitta-på-argument.
”Lag på godkänd cykelhjälm (liknande mc-hjälmar) och kraftiga handskar och knäskydd”.
Jag blir den första att ta på mig en cykelhjälm om man satsar på cyklism. Att man dessutom kommer att lägga till knäskydd ärt bara löjligt hitta-på-argument.
”Årlig besiktning av cykeln avseende trafiksäkerheten (åtminstone perfekta bromsar)”
”Ju mer ett fordon väger och ju mer ett fordon kan döda, desto större vikt är det att ”besikta” fordonet. Ett flygplan kontrolleras inför varje flygning, men knappast går en taxichaufför och efterdrar sina däck vid varje ny kund. Polis kan börja med att föra ordentlig statistik på varje cykelolycka INNAN du börjar vifta med hotet cykelbesiktning.
”Fullständig trafikseparering där cyklar, gående, bilar icke blandas. Samtliga inblandade får vänja sig vid rediga omvägar.”
Det enda jag vill är att det ska finnas ett cykelfält/cykelbana som inte bryts av busshållsplatser, stolpar, parkerade bilar eller containrar. Cyklister gör redan genvägar idag (svängfest), jag vill cykla lika rakt och säkert som bilister får köra bil.
”Mobil/hörlursförbud på cykeln”
Förbjud samtidigt att bilister inte får lyssna på radio i bilen. Then we talk.
Jag tycker ju svängen i sig är rätt ointressant, det jag försöker peka på är det puckade i att myndigheter å ena sidan kräver att man följer lagen å andra sidan inte vet vad den betyder och å tredje sidan inte bygger så det går att följa på ett vettigt sätt.
Betydligt bättre hade varit om lagändringsförslaget att cyklister får själva avgöra var det funkar bäst: antingen på cykelvägen eller i vägbanan, går igenom. Då löser sig sådant här av sig självt.
Och när det gäller LeifV så har vi högt i tak här och tillåter i princip det mesta – vi tror ju på att åsikter mår bäst av att mötas och diskuteras. Det sagt drar jag gränsen vid omotiverade personpåhopp. Dyker det inte upp något mer från LeifV närmaste timmen kommer jag ta bort hans inlägg.
Det är förvisso puckat – men detta, liksom en massa annat puckat mår nog bättre av att tigas ihjäl så länge det inte är något problem i realiteten. If it aint broke, don’t fix it!
Har du otur, så går det prestige i saken och då måste de försvara sina puckade beslut med ännu värre puckerier…
Ett försök att beskriva den generaliserade cyklisten, inte den unika individen… -drastiska ord, för att möta upp minst sagt drastiska beteenden.
Som sagt, jag har cyklat i mer än 30 år i Sthlm med förorter och det har funkat fantastiskt bra. Allt ifrån perioder av pendling till arbete till rena enskilda nöjesturer.
Att finna bra vägar att cykla har sällan varit något bekymmer, t ex skulle det inte falla mig in att cykla sveavägen ens på 80-talet, varför välja trängsel, bilar/bussar/bökigt, rödljus strul & konflikter när det finns bra alternativ? En dåligt dragen cykelbana (som idag) är inget som direkt lockar, då väljer jag hellre ”mina” andra vägar istället. Jag undviker konflikter, och tar mig runt dem istället -visst, kan innebära en liten omväg ibland, men i själva verket går det fortare/bekvämare så.
Visst kan cykelbanor och leder göras bättre, men vad hjälper det när det är i det mentala hos cyklisten problemen sitter? Jag är sjukt trött på att bli suckad åt, åthutad etc när jag stannat cykeln för rött och står i vägen för den speedade mentalpatienten bakom. Eller när jag som gående, tillsammans med väldigt många andra korsar Klarabergsgatan och inte bara en, utan fler mentalpatienter med cykel, mot rött naturligtvis, baxar sig genom de gående, lycra-cyklister som inte har vett att sakta ned när de ser barn/barnvagnar intill -skäller skiten ur mamman för att unge vinglade lite och cyklisten åkte ut i naturer (hade han saktat ned, som en normal frisk trafikant, hade inget hänt…)… känns lite som jag kan fortsätta hur länge som helst.
Vart jag vill komma? Ser det här som ett betydligt större problem än om cykelvägen krymper till 50 cm bredd (har sett sånt, vad är problemet? Jag cyklar bara vidare och tänker inte mer på saken, möter jag någon får jag väl stanna lite, men inte heller det någon bekymmer). Det känns som om den stora mängden beteendestörningar snart kommer gå ut över mig själv (som försöker göra tvärtom, stannar vid varje rödljus, respekterar mina medtrafikanter oavsett om de kör bil eller promenerar), dvs klarar inte cyklister av att sakta ned där så skall ske så blir det väl farthinder (pucklar) när ytterligare lite tid gått. Visar det sig att ”cyklister” inte klarar av att umgås med andra trafikslag så får man väl leda om dessa (cykelförbud på Götgatan, det blir långa omvägar istället). När några ”cyklister” kört ihjäl några barn så kommer nog också spännande lagstiftning svara mot (reg.plåt på cyklarna?).
Försöker man istället stävja (gärna via ”cyklistbloggar”) de här sakerna så lär vi få en bättre värld!
Tror det även behövs ett socialt tryck i själva cykelverkligheten för att få en ändring. Huta, ropa och bua när cyklister beter sig illa. Ett par tokar kan förstöra för oss alla genom att trigga igång ”säkerhetshöjande” motåtgärder från samhällets sida.
Däremot är jag inte lika strikt fördömande till all rödljuskörning – det finns många tillfällen då rödljuset egentligen inte har någon funktion utan bara följer en inställning, oavsett om det kommer någon korsande eller ej.
Håller helt med dig när det gäller rödljuskörning om man bara ser det ur ett rent ”tekniskt” perspektiv. Detta gäller ju för alla fordonstyper dessutom, dvs saknar signalen rimlighet så låter det inte logiskt att följa signalen.
Tänker man vidare så blir det lite mer komplext -inspirerar man ”tokar” som saknar rimliga spärrar och tar rödljus i tid och otid? Skall man ta lagen i egna händer, eller försöka ändra lagen istället. Högersväng mot rött för cyklister, under ansvar & försiktighet lät ju högst rimligt i mina öron, när jag hörde om tanken. En annan variant är att det vid rödljusen finns blinkande grön ”cyklist-lampa”, dvs när den blinkar får cyklisten köra (med väjningsplikt) trots att andra har rött. De andra ser ju hur korsningen funkar, cyklisten vet vad denne kan göra. Grönblinkandet kan aut. slås av när sensorer noterar hög trafik i korsningen och alla skall hålla sig till de vanliga signalerna.
Jag vet faktiskt inte hur det är idag, men vid 70-80-talet så fanns en logisk korrekt funktion -sent på nätterna övergick rödljus i Sthlm till att gulblinka istället. Logiken var ”försiktighet”, inte (dum-)”stopp”. Jag tror den här funktionen är borta, men kanske borde återinföras (för samtliga trafikslag, naturligtvis).
Ang. 50 cm cykelbanor: försök cykla där med en cykel med 75 cm spårvidd eller med cykelkärra. Möten är också kul (det finns ju alltid de som tar sig friheten att cykla i olämplig riktning).
Asfaltpucklar på cykelbanor finns redan; inte sällan så konstruerade att de flesta som försöker cykla över dem står på öronen eller är en hårsmån från att så göra.
Företeelser (t ex cykelbanor) är uteslutande skapade utifrån den stora massans behov. En kort bit med 50 cm bredd funkar utmärkt.
När det gäller asfaltspucklar för cyklar så skall jag hjälpa dig lite… -sakta ned så går det att cykla över dem utan att stå på öronen. Om det inte gått upp ett ljus ännu så kan jag meddela att de finns där av en orsak.
Det är inte alltid jättelätt att sakta in för asfaltspucklar.
https://www.cyklistbloggen.se/2013/10/cykla-forsiktigt/
https://www.cyklistbloggen.se/2015/03/varning-for-osynlig-ramp-i-cykelfaltet-pa-skeppsbron/
Det där var inte snyggt! Rampen är ju inget direkt fartgupp, mer hål-i-huvudet på den som beslutade/fixade. Guppen i Tensta (och alla andra avsiktliga sådana) skall ju självklart markeras/skyltas -annars är ju själva poängen med sådana här styråtgärder borta.
Påminner inte detta om bikeability-diskussionen i UK: att lösningen är bättre cyklister inte bättre infrastruktur (dvs ungefär motsatsen till Nederländerna)? ”En riktig cyklist klarar av att cykla i blandtrafik i rusningen på 70-väg, så vad är problemet?” Uppenbart verkar vara är att för varje sådan cyklist som inte tycker att det finns några reella problem så finns det fler som tycker det är obehagligt att cykla eller inte har en tanke på att ens försöka cykla (även om de skulle vilja kunna cykla). Jag har cyklat i Stockholmstrakten i över 40 år, har cyklat MTB, och det finns ställen där det aldrig skulle falla mig in att cykla: det blir SL eller apostlahästarna i stället. Feg? Javisst. Kanske är det så att vissas frihet måste marginellt inskränkas för att öka andras framkomlighet & trevnad och framförallt för att åka antalet cyklister.
Sen finns det ju ställen som gör det fysiskt omöjligt att cykla om man har cykelkärra, nåt trehjuligt (lådcykel eller handikappcykel t.ex.), eller nåt extra långt (lastcykel eller tandem, t.ex.).
Dvs, jag tenderar att hålla med bloggen.
Medelhastigheten för bilar i stan är 18 km/h – inte 70.
Vi som cyklar vet detta och det är en av anledningarna till att vi cyklar – det går fortare. Att cykla i blandtrafik i stan är mycket sällan ett problem för vuxna, friska människor. Trehjulingar och lådcyklar är dessutom fullt tillåtna att cykla i blandtrafik.
Jag har förvisso endast cyklat 34 år i Stockholm, men ändå bara ett par enstaka gånger varit med om någon allvarlig incident. Det enda riktigt farliga i trafiken jag har mött är de enstaka (drogpåverkade?) bildårarna. Risken är större att du möter en knivbeväpnad lättkränkt man i tunnelbanan (trots att jag cyklar 99,9 % av mina resor så har jag mött fler knivbeväpnade galningar i T-banan än farliga bilister). Fartdårarna hörs dessutom ofta på långt håll och kan undvikas. Så du kanske ska omvärdera din riskbedömning?
Visst ska vi fortsätta lobba för bättre infrastruktur – det är väl ingen som tycker annat, men man behöver inte gå i taket och bete sig som en lättkränkt diva för varenda liten detalj där inte cyklism är första prio.
Som Malin Lernfelt frustrerat uttryckte det i SVT opinion- ”ibland vill ni bli betraktade som fordon, ibland som fotgängare”. Det är just den friheten vi måste kämpa för att behålla och vara strategiska i våra krav så att inte denna frihet försvinner.
Intressant ”ibland vill ni bli betraktade som fordon, ibland som fotgängare”, För mig är det snarare ”gatorna är utformade så att cyklister behandlas som gående när det passar, och fordon när det passar” Alltså jag stör mig på att cyklister inte hanteras konsekvent någonstans..
Och jag har aldrig haft problem i tunnelbanan trotts att jag åkte med den alla helgnätter under min ungdom.
Idag sker 62 % av alla polisanmälda brott i Stockholm i, eller i närheten av, T-banan, så fortsätt du cykla och ta inte T-banan.
Cykelns stora fördel är att den varken är ett rent fordon som måste hålla sig i schack på gatorna, eller ett sportredskap som kan ta sig fram över hinder eller ett bihang till en gående – utan just en kombination av dessa. Detta ger en stor frihet som jag inte är beredd att ge upp, utan tvärtom kan tänka mig att acceptera en del inkonsekvens från planerarnas sida för att behålla.
Det intressanta är att diskutera var denna gräns ska gå. Hur långt kan vi pressa fram konsekvens utan att förlora vår frihet?
Angående att 62% av brotten sker inom 500m av alla tunnelbanestationer så vet jag inte hur många som bor där men detta har viss relevans:
https://imgs.xkcd.com/comics/heatmap.png
Jag har mycket trevligare på breda cykelbanestråken än på Fridhemsplan. Det är något de flesta jag cyklar med i Stockholm håller med om.
Det var ju precis det som var min poäng. Håll dig borta från T-banan!
Eller åk den på helgen det är helt underbart tomt i den och mycket trevligare samtalsmiljö än på Stockholmsgator.
Det finns en värld utanför Stockholms innerstad, t.ex. det Förenade Kungadömet, vilket var det jag refererade till. Och till den allmänna inställningen: ”Riktiga cyklister blir inte avskräckta av lite tunga lastbilar och bussar. Etc, etc” F ö finns det en del 50-vägar här ikring med en snittfart över hastighetsgränsen, liksom 70-vägar (där hastighetsgränsen också verkar anses vara mest en rekommenderad lägstafart).
Trehjuling i blandgrafik är en intressant övning: djävligt trevligt när du är lägre än hjulet på långtradare 20 cm till vänster om dig … Testa och se vad du tycker.
Så, de som tycker det är otrevligt att cykla pga av trafiksituationen, hålen i gatan, prejande bilister, osv, ska helt enkelt ta sig i kragen och inse att de lider av vanföreställningar? Ger du samma råd till de som inte vågar gå genom parker och liknande? Risken för överfall är ju närmast försumbar: justera din riskbedömning.
Medelhastigheten för biltrafiken i stan må vara låg. Det beror ju i stor utsträckning på köbildningar och liknande. När inte sådana hinder finns, blir ju hastigheten betydligt högre – bilister har ju en tendens att ge tusan i hastighetsbegränsningar om möjligheten ges.
Ja, de jag frågat som *inte* cyklar, men som gärna hade velat i Stockholm, säger nästan allihopa att skälet att de låter bli är att det är otäckt. Att de inte vill cykla bland bilar.
Det är såklart rent anekdotiskt – det skulle vara kul att ställa frågan mer vetenskapligt. Varför avstår du att cykla?
Där någonstans hittar man, tror jag, svaret på frågan hur man ökar antalet cykelresor.
Jag kan svara för min fru… hon hade exakt likadan inställning tills dess (med lite lokalkännedom) jag visade hur hon skulle cykla för att undvika att hamna i konflikt med biltrafiken.
Jag tror de flesta har suttit i sina bilar, eller i bussen, och sett eländet på huvudgatorna -fullt förståeligt så vill man inte gärna cykla där. Men, där tar fantasin, kunskapen samt förmågan att söka möjligheter också slut.
De jag har frågat skyller istället på vädret och avståndet. INGEN har lyft fram att det är otäckt att cykla bland bilar – mer än att de inte vill cykla med sina barn bland bilarna.
Att cykelvägarna står tomma under dagtid beror på att folk jobbar och inte har tid att vara ute o cykla. Inte heller pendlarbilister är ute och kör i stan på dagtid. De bilar som rör sig i stan på dagtid kör i huvudsak i tjänsten. Det är inte dagtidscyklingen som är den stora potentialen, utan snarare eftermiddags- och kvällscyklingen – och den tiden är inte biltrafiken så stor att den stör, så svaret måste nog sökas på annat håll.
Det finns hur många skäl som helst att vara ute även på arbetstid – vi har till exempel använt cykel som reportagefordon, men även där dämpades entusiasmen efter ett par vändor eftersom trafiken i Stockholm upplevs som farlig och otäck.
Men det fina är ju att vi inte behöver gissa. Det är förhållandevis enkelt att fråga folk systematiskt.
Att fråga folk, systematiskt eller ej, och få ett användbart svar är det absolut svåraste som finns…
Tråkigt att ni upplevde situationen även under dagtid otäck – just då är
ju trafiksituationen som lugnast – och lägre intensitet lär vi inte få
framöver när Stockholm ska växa.
Och de närmsta åren ska vi ju bygga 10 000 lägenheter per år – hur många
fler lastbilar betyder inte det? Det betyder i vilket fall att det är
få ställen där man kan minska utrymmet för biltrafik och ge till oss
cyklister.
Reportageresor på cykel är ju per definition yrkestrafik. Hur stor del av yrkestrafiken har potential att ske per cykel, också om det inte upplevs som otäckt att cykla? Jag tror den är ganska liten – de flesta hantverkare måste ha bilen med sig, det är väldigt lite gods som passar att köra med cykel (och ändå mindre som kan köras med ekonomi), säljmöten kräver städad klädsel även om det regnar etc. Fritids- och shoppingresorna torde ha större potential.
Så väldigt bra och insiktsfullt skrivet. Du formulerar det jag har haft en känsla av, men inte uttalat fullt ut: det stora problemet är att det är så svårt att cykla en sträcka första gången. När man gjort ett antal försök, och sakta itererat sig fram till en vettig rutt, går det ofta ganska bra att cykla, med undantag från diverse irritationsmoment. Men första gången är alltid ett vågspel. Det vore orimligt om inte denna tröskel är ett jättehinder för att värva fler cyklister.
Lustigt, när du skrev det här cyklade jag omkring i en italiensk badort och funderade på varför det är ett sånt fokus på pendlingscyklande i Stockholm. Vi som cyklar (relativt) korta sträckor inom ett (relativt) litet område hamnar utanför både stads- och trafikplaneringens och debattens fokus.
Som kortsträckecyklist i innerstan tycker jag ofta att kraven på cykelbanor överallt är aningen manisk – välfungerande cykelinfrastruktur som matchar biltrafikens är förstås en förutsättning, men vi behöver också arbeta med den gemensamma trafikmiljön utanför huvudleder och pendlingsstråk. Det är den som vardags- och kortsträckecyklisten använder mest, och den skulle tjäna mycket på åtgärder som sänkt fart, färre p-platser och begränsad framkomlighet för bilar.
Min bild av de inre bostadskvarteren i Stockholm är att det oftast är toklugnt med bilar eftersom alla befinner sig på de större gatorna. Men visst, fler cykelbanor som möjliggör att cykla mot enkelriktat är önskvärt. Den trånga stumpen på Tjärhovsgatan mellan Tjärhovsplan och Katarina Norra är ett lysande exempel att det fungerar. Utanför Katarina Norra skola är gatan något bredare men fortfarande enkelriktad och här finns inte ett målat cykelfält (dock får man cykla mot trafiken precis som på Repslagargatan). Samspelet mellan mötande bilister och cyklister är dock sämre här eftersom bilisterna väljer att köra mer mitt på gatan i högre fart och så tror de också att cyklisterna fulcyklar.
Så ja, mer cykelfält mot enkelriktat för smidigare cykelvägar men den stora samhällsvinsten är dock om folk börjar cykla om de har högst en mil till jobbet. Dessutom, rödljus i bostadskorsningar utan bilar eller fotgängare är easy-peasy att negligera. Ta bara Östermalm. Alla bilar kör på Strandvägen, Birger Jarlsgatan, Valhallavägen eller Karlavägen. Alla andra gator är i princip cykelgator. Så sluta cykla på huvudgator alla som är rädda för bilar och cykla på sidogatorna istället.
Jag var lite diffus – jag tänker tvärtom som du att om vi tar bort parkeringsplatser, sänker farten för bilarna m.m. så behövs inte cykelfält på smågatorna. Och dubbelriktat för cyklister där det är enkelriktat för bilister går att lösa med skyltning.
Då det inte finns någon trafik att räkna med på smågatorna så finns varken behov för sänkt fart, borttagna p-platser eller cykelfält -du har ju hela gatan för dig själv, vad mer behövs?
Stöter man trots allt på en annan trafikant så behöver man bara tydligt signalera ”respektfullhet” så funkar det fantastiskt bra.
Exakt! Utesluter man huvudgatorna så är ju hela stan en cykelbana… -räcker inte det, så ja, då finns nog inga lösningar. Dessutom, att söka upp biltrafiken bara för att kunna klaga/gnälla på den känns lite ”sådär”.
När det gäller att cykla mot enkelriktning så ser jag 2 viktiga saker:
-mycket tydlig information till övriga trafikanter (både bilister och gående)
-för cyklister bör gälla något i stil med ”tillåtet, men på cyklistens ansvar så till vida att maximal försiktighet och respektfullhet skall iakttas. T ex cyklar man så sakta så att en gående som pga enkelriktningen brister i uppmärksamhet åt ”fel” håll inte blir något bekymmer -cyklisten stannar lugnt, utan sura miner.
I förra veckan var jag och min familj på cykelsemester på Gotland. På mig föll ansvaret att transportera tre cyklar Täby-Nynäshamn och tillbaka igen. Eftersom jag har en cykelkärra, en sportpendlare, en ihopfällbar Brompton och en 20-tums barncykel så lastade jag helt enkelt Brompan och barncykeln i cykelkärran och cyklade till Nynäshamn (8 mil, 40 kg packning).
Det var intressant att försöka följa cykelvägar som jag inte tidigare hade åkt. Jag fann det ganska enkelt att hitta från Täby till Stockholm, vilket är förståeligt eftersom jag cyklat sträckan många gånger tidigare. Det var heller inte svårt att hitta till Nynäshamn från Handen eftersom man då mestadels följde Gamla Nynäsvägen, vilken var helt ok att cykla på.
Sträckan Roslagstull – Handen var däremot rena skämtet. Jag rekommenderar verkligen cykelansvariga på Landstinget att färdas den sträckan med cykelkärra så att de själva får en känsla för hur uselt det är. Vid ett tillfälle hamnade jag mitt i skogen då hänvisningsskylten var otydbar. Efter att ha släpat cykel+kärra på en minimal grusväg så hamnade jag på en väg som hette ”Nordostpassagen”, vilket var träffande eftersom jag kände mig som en upptäcksresande.
Det tragiska var att det var nästan lika svårt på hemvägen. Hänvisningsskyltningen är usel, ibland visas avstånd till kommungräns, ibland till stadskärnor. Skylt mot Stockholm kan finnas i en sväng och saknas i nästa, etc. Hur jävla svårt kan det vara att ha skyltning som går att följa hela resan. Med bil hade jag hittat från Nynäshamn till Täby även om jag varit en nyss avstigen mongolisk båtflyktning (om sådana existerar), men som cyklist hade jag ingen aning om färdväg trots att jag bott i Stockholm i 20 år.
Hur gick det i uppförsbacken vid Intersport i Länna? Cykelvägen är på vänster sida som slutar i ingenting. Sedan måste man gena över vägen. På höger sida uppför en smal väg med en fil och noll vägren ska man cykla i brant uppförsbacke. Väl uppe finns dock ett rödljus för visst måste man korsa vägen en gång till för att komma till cykelvägen igen som är återigen på vänster sida.
Bra jobbat ändå att orka Täby-Nynäs med c-kärra!
Kul att ni tar upp detta.
Ett av problemen är att Stockholms cykelplan uttryckligen säger att den är till för pendlingscyklister. Vardagscyklandet nämns inte alls, eller kanske marginellt i någon kolumn. Men i huvudsak är Cykelplanen till för arbetspendling, det står så i första paragrafen.
Även siffran som ni tar upp, 15% år 2030 handlar om rusningstid, alltså arbetspendling. Det finns ingen målsiffra för ”mode share”, dvs det totala antalet resor.
Som vi vet är ju Stockholms stad usel på att bygga det man har sagt att man ska bygga. Tänk du hur dåligt det blir när de ska bygga det som inte ens har nämns… 😉
Och vad gäller analysen att folk finner det läskigare att vardagscykla än pendla: den slutsatsen kom även forskaren Rachel Aldred på. (hittar inte artikeln, men det är en mycket bra blogg)
http://rachelaldred.org/writing/lets-build-for-wobbly-casual-or-sociable-commuters/
Min bild är att folk som inte cyklar inte känner till de problem som kan uppstå, de förstår inte att det kan vara farligt. De vet inte att cykelbanor plötsligt kan ta slut, att bilar kan strunta i väjningsplikt eller svänga helt utan att blinka. Efter att ha pendlingscyklat i tre år har aldrig någon sagt ”vad modig du är” utan det är snarare ”vad tapper du är”. Det folk som inte cyklar verkar vara rädda för är att bli svettig, att det ska regna eller att det ska vara halt. Temperaturen kan man ju reglera själv genom hur man klär sig och hur fort man väljer att cykla. Det går att konstatera att dagar då det ösregnar hela vägen är faktiskt ganska lätträknade. Däremot halkan har de rätt i, cykelbanor verkar lågprioriterade när det gäller halkbekämpning.
Så min bild är att folk inte cyklar för de tycker att det verkar jobbigt och besvärligt snarare än att de tror att det är farligt.
På tal om halkbekämpning: ibland verkar man mer inriktade på halkframkallan som t.ex. de nya gc-broarna vid Rissne: metallbeläggning. En morgon i våras när det var fuktigt och endast några plusgrader blev det ren isgata, inget fäste över huvud taget och cyklister stöp som käglor. Jag ledde cykeln, mycket långsamt och försiktigt …
Det där med rädslan för att bli svettig har jag aldrig förstått (och att man blir påhoppad om man nämner att det är trevligt att byta om när man cyklar till/från jobbet eftersom det skrämmer bort potentiella cyklister): jag blir inte sällan minst lika svettig när jag promenerar till jobbet; dessutom blöt när det regnar och inte sällan lerig när det regnat (grusvägar och de senaste åren tvingad att passera vägarbeten som förvandlat även asfalterad gc-väg till leråker).
Där håller jag inte med. Pluggade i Uppsala för att sedan flytta till Sthlm och alla jag talar med säger samma sak. Man ville fortsätta cykla men efter ett par försök att cykla i Stockholm blev det för läskigt och man gav upp. Väljer själv bort att cykla i stora delar av stan och tycker det är tråkigt att cykeln numer står nästan hela tiden.
Lite samma här, pluggade också i Uppsala och flyttade till Stockholm sen. Jag har fortsatt att cykla överallt, men det tog ungefär en månad innan jag bestämde mig för att det inte var hållbart att följa trafikreglerna lika strikt här som i Uppsala. Både för att det helt enkelt inte alltid GÅR, för att det skulle ta alldeles för långt tid att komma fram då, och för att det inte alltid är lika säkert att t.ex. vänta på grönt ljus som att cykla mot rött.
Jag blev en tänkande cykelligist. I Uppsala var jag under många år en väldigt laglydig cyklist. Infrastrukturen formar sina brukare.
Kan du ge exempel på vägar du tycker är läskiga, utanför rusningstid?
Jag som cyklat runt i Stockholms innerstad och förorter de senaste 30 åren är kanske avtrubbad, men de läskiga situationerna jag upplevt dessa år är få: enstaka aggressiva förare som efter påpekande att det är olämpligt att parkera mitt på cykelbanan så att alla cykelmöjligheter helt blockeras, blivit helt rasande och förföljt mig i flera kvarter (misstänker att droger ligger bakom), enstaka fartdårar (misstänker droger även där) samt vintertid när cykelbanan inte plogats på Västerbron eller Tranebergsbron och man måste ut i körbanan i mörker. Normalt är det så att om du gör dig synlig och kommunicerar med bilisterna så får du utrymme och vingelmån.
Det finns naturligtvis fortfarande mycket att förbättra för att barn och gamla ska våga cykla överallt, för att cykelkärror ska kunna ta sig fram, men för en frisk vuxen som kan samspela med resten av trafiken, upplever jag att det är säkert.
Nästan alla större vägar inåt stan från Nortull: St Eriksgatan, Torsgatan, Sveavägen, åka förbi Kornhamnstorg. I princip överallt där det är mycket bilar när jag tänker efter. Stockholm är fullt av stressade bilister utan vana av cykeltrafik och gator där det inte finns välfungerande cykelvägar – om ens några. Efter ett par väldigt täta omkörningar och bilister som körde på ett sätt som visade att de överhuvudtaget vare sig såg eller tog hänsyn till cyklister så kände jag att mitt liv var värt mer än min identitet som cyklist. Cyklar man däremot försiktigt på mindre trafikerade gator eller i stadsdelar som är utformade för cykling (ex.vis Söderort) och parker så är det inga problem.
Oj – just där har jag aldrig haft några problem. Cyklar Fridhemsplan – St.Eriksgatan-Torsgatan varje dag och Norrtull-St Eriksplan några gånger i veckan: cykelbana halva vägen, cykelfält resten. På Torsgatan är det lite dåligt just nu vid byggarbetsplatsen, men utanför rusningstid är det ändå nästan ingen trafik alls så där tycker jag du ska göra ett nytt försök.
Sveavägen har ju cykelbana nästan hela vägen, men kan bli lite körig runt Sergel just nu när de bygger om. Min erfarenhet är dock att om jag tar det lugnt och visar att jag vill ha plats, så får jag det.
Gör ett nytt försök! Ju fler som cyklar dess mer vana blir bilisterna vid oss. Tokstollar går aldrig att helt skydda sig från, men kom ihåg att de är betydligt fler i T-banan än i trafiken. Igår var det en drogpåverkad som reste runt med en revolver i handen…
urk. Torsgatan har aldrig varit bra, har inte cyklat någon väg till Fridhemsplan som känns säker. Möjligtvis den från Rålis.
Just den här kampen tar jag helst inte vid fronten. Är inte direkt en cykelkrigare a la Jocke här nedan. 🙂
Cyklar till/från jobbet och för träning (under de mindre kalla delarna av året); f ö apostlahästarna. SL de få gånger jag behöver in till stan eller när väder (regn och åska: snöstorm är kul att promenera i) eller hälsan sätter käppar i hjulet.
Cyklar aldrig i innerstaden: ärende dit kanske fyra gånger per år, dryga en och en halv mil dit, och fick nog av nära döden upplevelser där som tonåring när jag cyklade till/från gymnasiet vid Odenplan.
Cykelinfrastrukturen är inte precis lättnavigerad: man vet aldrig var man hamnar, cykelbanor försvinner, ingen vettig skyltning, och har man inte bra lokalsinne och är bra på orientering är det lätt hänt att det blir många kilometer extra pga felnavigering. Dessutom gäller det att hela tiden ha en eller flera alternativa vägar i beredskap. Bara för att en väg gick att cykla förra veckan (eller i går) betyder inte att den går att cykla i dag.
Och sällan finns det ett säkert ställa att ställa cykeln på.
Förutsägbarheten tror jag är a och o. Jag cyklar iofs överallt av gammal vana, men det är ofta sjukt irriterande att försöka ta sig någon som helst väg man inte har åkt förut om man försöker följa cykelbanorna. Det är helt bisarrt dåligt överlag med små snuttar här och där som inte hänger ihop och sedan någon som har skapat teoretiska ”prioriterade cykelstråk” utifrån de snuttar som redan råkar finnas här och var utan något annat sammanhang än att någon har hittat på att de hänger ihop på en karta.
På marken, i verkligheten, är det helt orimligt att försöka följa dem. Och så försöker man lösa det genom att sätta upp en halv miljard pyttesmå skyltar lite hipp som happ med fullständigt godtyckliga mål som dessutom ofta växlar längs samma väg helt fritt från den logik som normal skyltning för bilar har.
Och så pratar man med någon som inte normalt cyklar själv som har tagit en liten tur runt kvarteret och tycker att det minsann var jättefin cykelbana där, så varför klagar alla hela tiden på att det är så dåligt.
Banorna slutar i blindo, det är obegripligt hur man ska fortsätta, där de finns är de betydligt sämre utförda än bilvägarna, det är ojämnt så man studsar fram, även på nybyggda banor, vägskador överallt efter något år och asfalten rinner ner i dikena, växtligheten växer in över dem, träd planteras så nära att de dränker banan med löv och annat avfall, i den mån de faktiskt inte rent av står mitt i banan, det är dålig sikt, omotiverade tvära svängar hit och dit, ologiska dragningar, man ska hela tiden runt, över och under diverse konstruktioner för biltrafiken, bommar, stolpar, pollare, stenar, fordon, fotgängare i banorna, osv, osv, osv.
Som extra morot att ta cykeln till varje ärende har jag inget SL-kort. Det behövs inte för pendlingen, så jag har reskassa istället, och då kostar ju varje ärende i stan 25-50kr. Känns som onödiga pengar att lägga ut när jag betydligt snabbare kan ta mig dit med cykel.
Samma här, har också bara reskassa. Men bil via bilpool.
Richard tar orden ur mun på mig.
Jag lever i princip på min cykel. Lämnar jag lägenheten sker det i de allra flesta fall på cykel.
Dock håller jag med partalitegranna om hur det är när man skall hitta till nån helt ny plats. Ofta tycker jag det kan vara halvt omöjligt att hitta trots karta. Cykelvägen går oftast över ett lapptäcke av olika lösningar, den ena mindre logisk än den andra. Man förstår helt enkelt inte vart det är tänkt att man skall ta vägen.
I stan har jag å andra sidan relativt enkelt att hitta, så läge jag vet i vilket vädersträck jag skall röra mig.
Det värsta som finns är att navigera i områden som är hårt skärskadade av motorvägar och stora trafikleder. Det är som att världen är avgränsad av murar kors och tvärs utan tydliga sätt att ta sig förbi.
Varje gång jag ska utföra ärenden i stan cyklar jag på vägen. Då vet jag var jag hamnar och trafiken är förutsägbar. Men tycker man bilar är läskigt blir det förstås problem.
Sluta köp månadskort. Köp en enklare cykel med cykelkorg som du använder när du inte jobbpendlar. Ju oftare dy cyklar ju vanare blir du att cykla mellan stillastående bilar så du kommer längst fram till cykelboxen. Var tydlig: titta bakåt, ut med armen, fortsätt titta bakåt och våga sväng (framför bilen). Tro mig, alla bilister ser dig och bromsar in och släpper fram dig. Ta smarta genvägar (som tunneln vid Olof Palmes gata – den får du cykla i) eller gå ett kvarter på en trottoar som är enkelriktad i bara ett kvarter. Använd ringklocka. Cykla saktare. Njut att du får hela innerstan som en enda stor utomhusgalleria som du lättare förflyttar dig i med cykel. Från cykeln ser du solen, vattnet och träd. I tunnelbanan ser du bara ner på din jävla facebook. Cykla är att leva. Åka tunnelbana är att sakta dö på ett trångt säte under lysrörsbelysning som bara gör dig ännu deppigare.
Det gäller att ta plats på cykeln i city, svänger någon in på cykelbanan utan att titta är det bara att köra in i sidan på bilen, öppnas dörrar kör man in i dörrar, gäller bara att veta hur man trillar säkert och alltid ha i åtanke ATT det kommer att smälla inte om. Problemet är tyvärr de såkallade cykelbanorna där man vallas in i en falsk trygghet, bättre att låta bilisterna veta att vara försiktiga, har inget emot att dra en fot i sidan på oaktsam bilist.
Word
Precis! En cyklist som kör mot rött när jag är på väg över gatan slår man helt enkelt ned, eller åtminstone knuffar omkull. Möter jag en cyklist mot enkelriktningen så kör jag helt enkelt över densamme… Alla som cyklar för fort nedför götgatsbacken kan med fördel bankas till rätta med ett basebollträ (risken finns att man blir trött av att stå & veva..)
..eller, skall vi sansa oss lite =)
Ja varför inte lära en läxa och gå ut på övergångsstället framför rödljuskörand cyklist, gör nog tyvärr ganska ont. Att köra över någon sim cyklar mot enkelriktat känns bara dumt om man kan mötas obehindrat, annars ska man hävda sin rätt. Banka cyklister med basebollträ var bara dumt?! Vad har det med fortkörning att göra?
Men som jag skrev om bilar tycker sig ha rätt att ÄGA gatorna så ska de få veta att det kan bli kostsamt med bullit och repor. Ömsesidig respekt var det.
Som sagt, bättre att motarbeta än att samarbeta. Cyklister som tror sig äga gatorna skall väl nedkämpas (varför gå ut i vägen när man kan dra en hård väska eller knytnäven i ansiktet istället?).
Enligt Stockholms regler får man inte ställa ut reklamskyltar på trottoaren framför butikerna pga att blinda kan skada sig -alltså skall samtliga cyklar (bilar också, men de är rätt få på trottoarerna) i samma situation bort. Vem som helst kan då kapa ned valfri cykel med vinkelkap och slänga den i närmaste soptunna -eller hur =). Kan bli lite jobbigt och batteriet i vinkelkapen lär ta slut…
Som sagt, det var kul att klottra lite, jag tror nog en sansad, nyktrare debatt är bättre =)
Hur tycker DU det sansade sammarbetet med bilar som prejar, tutar sprutar spolarvätska( har varit med om allt) ska gå till? Är själv ganska trött på att alltid ta hänsyn till bilister som tycker sig ha rätt till att dubbelparkera i cykelbanan.
Själv cyklar jag (och ibland kör elmoped) med väldigt stor framförhållning och hänsyn till de andra (”idioterna”). Dvs den direkta motsatsen till aggresivt beteende -trots väldigt många år & timmar på tvåhjuligt i stan har jag aldrig blivit fysiskt påhoppad (någon välförtjänt tuta har jag väl råkat ut för om jag klantat mig lite, men inget annat).
Brukar testa mig själv ibland och gissa om bilen utan blinkers på kommer svänga höger eller inte (och ”preja” över cykelbanan) -har ett märkligt bra utfall när jag låter fördomar (karriärist i BMW, förvirrad lattemamma etc) få fritt spelrum =). I verkligheten är det inte svårare än att jag förväntar mig att bli ”prejad” och tar då bara hänsyn till detta. Kostar mig kanske 3 sekunder att fortsätta vara på bra humör istället för att låta konfliktsjuka och irritationer ta överhanden. Att använda fördomar för att gissa trafikbeteenden funkar fint på mycket, cyklister med lurar, gående mobilzombier etc -kliver man själv tillbaka någon millimeter och låter de här tomtarna få göra sitt så blir livet så mycket lättare.
Hur kommer det sig att jag inte råkat ut för mer än 3 prejande bilister (2 av dem fick jag så småningom ur bilen och de var uppenbart drogpåverkade), aldrig fått annat än lätta varningstut när någon vill köra om vid smala passager, och aldrig någonsin vare sig sett eller råkat ut för spolarvätskesprutande bilister under mina 34 års cyklande i Stockholm, medan du tycks vara dagligen utsatt?
Det tål att fundera på…
För att du cyklar mer sällan under rusningstrafik?
Spelar säkert in, men lite rusningstrafik blir det även för min del. Jag har mina misstankar om att bråk och frustration inte alltid bara beror på den ena parten…
Bråkar sällan, men jag cyklar ca 400- 500 mil om året och har gjort så de senaste 15 åren på Stockholms gator med omnejd. De senaste 5 åren pendlar jag med lådcykel i rusningstrafik. Det kan vara därför jag råkat ut för det mesta när det gäller cykelhatet trots att jag för det mesta följer lagar och regler. Hänsyn och respekt. På senare tid har jag dock tröttnat på att vara andraklassens trafikant och behandlar bilister som gör fel med samma mynt.
Jag kan förstå hur Anders och LeifV tänker men tyvärr måste de inse att Stockholm har växt otroligt de senaste åren och om alla skulle agera så fritt och härligt med cykeln så skulle hatet från bilister och gångtrafikanter bara öka. Den friheten kommer inte att fungera om tusentals cyklister ska upp på trottoarer, då krävs regler och bra infrastruktur.
Det skulle vara skönt att vara i samma bubbla som dem. De tycks tänka att bara JAG får ha MIN frihet att göra vad jag vill så blir allt bra, det är de andra som inte kan sköta sig.
Tycker LeifV beskriver bubblan han är i bra när han tar upp sköfyllan som exempel, det är de bönderna och stekarna som förstört genom att bli stökiga, han kan minsann segla lite små lullig.
Ta konflikterna genom att låtsas vara glad och trevlig, det blir sant efter något år eller två, och man mår lite bättre.
Det intressanta är att frihetssfären på sjön funkade alldeles utmärkt för 1,5 miljoner småbåtsägare – tills några omogna pappas pojkar med mer pengar än som var nyttigt för deras omdöme satte igång att förstöra för alla andra.
På samma sätt är det med cyklisternas frihetssfär. Den är stor nog att omfatta samtliga cyklister i såväl Stockholm som hela Sverige. Både nuvarande och alla tillkommande.
Det handlar om så enkla och grundläggande saker som att ta hänsyn och visa respekt – också för människor som beter sig illa. Tala om för människor på ett vänligt sätt att om de måste stå på cykelbanan för att lasta av, så ska de inte göra det just kl 8, för då hindrar de 4 000 cyklister, men också att låta bli att gå i taket för att de står där kl 11 när just du skulle förbi. Ta det inte som en personlig förolämpning och bruka inte vare sig fysiskt eller verbalt våld – gör en omväg på en meter i sidled, le och vinka.
Tänk istället på alla fördelar du har gratis i trafiken – inga skatter, inga parkeringsböter, ingen tidsödande och plånboksdränerande tankning, ingen söktrafik, dörr-till-dörr, alltid snabbare än alla andra färdmedel, så smidig att du kan slinka mellan köer, cykla mot enkelriktning utan att vara i vägen, ta genvägar tvärs genom industriområden, kan leda cykeln runt hörnet vid rött och sen ha full fart igen… Du förstår väl att bilisterna är otroligt avundsjuka
Som vanligt huvudet på spiken. Innan man ska börja pendla till ett nytt ställe får man ju lägga en timme på google maps för att få ihop en bra cykelväg. Även om man vet hur man åker någonstans med bil eller med SL så säger det egentligen ingenting om hur man cyklar dit. Att bara köra iväg kommer garanterat leda till att man hamnar på ett antal cykelvägar som svänger iväg åt fel håll, vägar med cykeltrafik förbjuden, olämpliga vägar att cykla på, mitt i labyrintliknande bostadsområden, stigar, återvändsgränder, mm.
Det vore roligt att ge ett gäng tjänstemän uppgiften att försöka cykla från Brommaplan, alt. Sundbyberg, till Kista, utan karta eller gps. Med bil är det ju trivialt (som bilist har man ju SKYLTAR att tillgå, vilken lyx) men med cykel nästan omöjligt (för ett par år sedan åtminstone, det kanske är bättre nu).
Kortare sträckor inne i stan går det ju nästan alltid att ta sig fram åtminstone, bara man vet kompassriktningen. Men sådana resor kräver att man då och då samsas med bilar och bussar, genar över parker och bitvis cyklar på trottoarer. Det är ju en minoritet av gatorna som är cykelanpassade. Som van cykelpendlare har man rutinen att ta sig fram men som ny cyklist måste det vara läskigt.
Sedan har Stockholm ett väderproblem också. Ska man iväg på ett kort ärende så är det meckigt att hålla på och byta för mycket kläder före och efter (regnkläder ökar dessutom risken att bli svettig). Är det blött eller moddigt ute är det nog smidigare att promenera med ett paraply till närmaste T-bana. Även om dessa dagar kanske inte är i majoritet så tenderar folk att välja den transportlösning man är van vid.
Och en annan sak med city: det finns sällan ett bra ställe att ställa cykeln. Finns det cykelställ är de fulla eller får mig att tänka på cykeltjuvar/rånare/överfallsvåldtäkter. Eller så ligger de så lång ifrån mitt mål att jag lika gärna hade kunnat gå från närmaste tunnelbanestation.
Precis, p-platser för bilar finns ju överallt (visserligen oftast upptagna, men man behöver iaf inte ta reda på var parkeringen finns i förväg). Cyklar man till en affär i city så är det sällan det går att ta reda på var närmaste cykelställ finns. Oftast blir det att man ställer vid en lyktstolpe men då är cykeln antingen i vägen för gående (risk för vandalism) eller på någon undangömd plats, perfekt för en tjuv.
Du sätter verkligen fingret på exakt det jag känner. Fram och tillbaka till jobbet går finfint. Jag kan vägen och har valt den som är säkrast och minst fylld av idiotlösningar. Men jag drar mig verkligen för att tex stanna till i City och shoppa på vägen hem. In i trafiken på cykelfält som försvinner/återuppstår inte existerar alls? Kryssa mellan dubbelparkerade bilar som blockerar ”min fil”? Nej tack. Jag är helt enkelt RÄDD. Jag tar kollektivtrafiken in i helgen istället. Eller cyklar till Bromma Blocks. Sämre shopping, men mindre risk att den kostar mig mitt cyklistliv.
Jag håller med Helena, men vi ska skilja mellan upplevd och faktisk säkerhet. Cyklister lever längre eftersom det är hälsosamt, och skaderisken är trots allt inte så stor. Så vi behöver bättre infra, men myndigheter måste också uppdatera sig på att ökad cykling är viktigare än ökad cykelsäkerhet. https://www.youtube.com/watch?v=5P65tkfz8yo
Yes. Jag pratar i princip bara om upplevd säkerhet. Det är den som får folk att börja cykla. Tricket är att samtidigt kombinera med faktisk säkerhet.
Ja det kan vara svårt att följa vart cykelbanan tar vägen om man inte har cyklat där förut. Det har hänt många gånger att jag försöker följa cykelnätet, men så tröttnar jag till slut och tar bara bilvägen istället.
Bra skrivet förresten! Vilken tur att du flyttade så fick vi den här fina bloggen på köpet!
Väldigt bra skrivet som vanligt Christian. Jag cyklar, går eller springer till och från jobbet, ibland medför jobbet att jag måste åka med lokaltrafiken(vedervärdigt), återkommer dit senare. Något jag ofta tänker på är att jag hittar i Stockholm och därför kan ta cykeln dit jag vill kortaste vägen, men för den som inte hittar är det mycket svårare. Cykelbanor går i princip aldrig raka vägen, det blir ofta stora omvägar som ter sig helt ologiska, det är uruselt skyltat(ofta enbart slutmålet, inte vilka platser som passeras på vägen dit), och under vinterhalvåret är även målningen som visar var cykelbana/cykelfält går mycket otydlig. Nästa problem uppstår när jag som cyklist kommer fram dit jag ska, finns det cykelställ, som några redan nämt att det är brist på så är dom ofta ockuperade av några gamla lik till cyklar. Jag tänker ofta att Stockholm är platt och relativt enkelt att cykla i för mig min cykelvana son som är i 6-årsåldern, men tyvärr måste man passera platser där inte ens den tappraste pendlingscyklist känner sig trygg för att kunna nå resten av staden, och därför blir det heller inte av. Sist men inte minst, vädret. En för mig viktig fördel med att jag cyklar, går eller springer dit jag ska är att så länge jag väljer att ta mig dit för egen maskin brukar jag också hålla mig frisk(särskilt under vinterhalvåret ). Stockholmare verkar åka lokaltrafik till jobbet hur sjuka dom än må vara, förkylning, vinterkräksjuka eller en rejäl influensa är inte något som stoppar stockholmaren från att ta tunnelbanan till jobbet och dela med sig av baciller och virus.