I dag publicerar Svenska Dagbladet två artiklar om cykling. En där Cyklistbloggen är med, bland annat genom att jag cyklar runt i Stockholm med reportern och en artikel där trafikplanerarna på konsultfirman Sweco ritar upp exempel på bättre cykellösningar på olika platser i Stockholm.
SvD-reportern Erik Eje Almqvist och jag cyklade en runda längs Götgatan, ned förbi Slussen, längs Munkbroleden och tillbaka Skeppsbron upp till Götgatan igen. En kort tur, men som ändå räckte bra för att påvisa skillnader mellan Stockholm och andra mer cykelvänliga städer som Köpenhamn.
Vi brukar ofta skriva om cykling i media och för en gångs skull ser vi mer nyanserade artiklar. Vi hoppas det är en trend!
Läs artiklarna själv: Världens cyklister tvingas bli aktivister
och Se Stockholm förvandlas till en riktig cykelstad
Ja. Jag generalisrar ganska grovt, men det är mina
iakttagelser efter 30 års pendling, periodvis med cykel, på senare år som s.k.
memil, periodvis med bil beroende på arbetsplatsens läge. Jag följer med
intresse en del cykelbloggar och jag tycker tyvärr att de är ganska enögda.
Om jag generaliserar vidare så är de värsta syndarna på cykel unga damer, medan memilerna följer reglerna mycket bättre. Memilerna cyklar betydligt fortare med mindre marginaler men har betydligt bättre koll på trafiken.
De värsta syndarna bland bilisterna kör gärna tyska premiummärken.
Som bilist tycker jag att cyklister många gånger beter sig
oväntat, utan att se sig för och utan förståelse att de kan vara svåra att se i
mörker. De gående har ett hyfsat samspel med bilarna men det finns en del som
tror att det är en rättighet att bara kliva ut bland bilarna.
Som cyklist tycker jag de gående beter sig oväntat och
ologiskt utan att se sig för, medan bilarna är mer förutsägbara tack vare att
de för det mesta följer trafikreglerna. Jag kan dessutom tycka att bilarna
borde se mig bättre än vad de gör.
Som gående tycker jag att bilarna håller sig på gatan och
beter sig ungefär som förväntat, men cyklisterna dyker upp väldigt plötsligt
och nära och de hörs inte förrän de är alldeles inpå.
Alla trafikantgrupper har synpunkter på hur de andra beter
sig, det är alltid de andra som gör fel och det kommer man nog aldrig ifrån.
Den som inte har kört bil har svårt att förstå hur dåligt en cyklist utan
belysning syns och den som inte har cyklat förstår inte hur utsatt man känner
sig på cykel bland bilar.
Tack vare att bilisterna för det mesta är mer förutsägbara,
undantaget högersvängar utan blinkers, cyklar jag hellre på gatan än på en
GC-bana där de gående är allt annat än förutsägbara.
En anledning till att så många cyklar mot rött, tror jag, är
att man vill behålla den fart man har och inte behöva dra igång igen. Det finns
dessutom en del psykologi i detta. På min cykelväg in till Stockholm fanns ett
rödljus som väldigt få stannade vid, men om någon gjorde det stannade de som
kom efter också trots att det fanns plats att cykla förbi. Numer är korsningen
rondell med allt vad det innebär.
Ett exempel på rödljus är rödljuset på Kungsholmssidan vid
S.t Eriksbron. Detta är ett rödljus som är helt styrt av de gående som skall
passera S:t Eriksgatan. Här stannar nästan ingen cyklist när det är rött för
bilar och cyklister och de gående skall passera såväl cykelbana som gata.
Bilarna stannar alltid. Här får man, när det är grönt för gående, som gående
snällt vänta på att de skall bli en lucka bland cyklarna så man kan gå över
gatan.
Många gånger säger de rödljuscyklande cyklisterna att
bilarna kör också mot rött och visst händer det, men väldigt sällan om det varit
rött i 15 sekunder som det ganska ofta är med cyklister.
När det gäller bilars blockeringar i korsningar så tycker
jag, både som cyklist och bilist, att det blivit värre. Tidigare körde bilarna
inte in i en korning eller motsvarande om man inte kunde passera utan att bli
stående. Nu trycker man på, på ett annat sätt antagligen för att man tror det
går fortare.
Rent infrastrukturmässigt var det enklare för cyklister för
mer än 10år sedan, dvs innan man började formge korsningar med små snitsiga
trånga kurvor och formge cykelbanorna med små svängar runt träd.
”bilisterna för det mesta är mer förutsägbara, undantaget högersvängar utan blinkers”
Vägarna är byggda för bilar och likformigt utformade, men så fort en bil rör på andra ställen så blir dom helt omöjliga att förstå. E.g. När de parkerar på cykelbanan, tror att cykelbanan är en vändplan, och när de kör på skolgårdar och torg osv.
Dina fördomar om memils, tyska bilmärken, unga damer eller bilister, får du gärna utveckla lite mer om, för du saknar grund för allihop. Lite enögt kanske.
Först vill jag markera att jag cyklar varje dag – i ur och skur. Det är välgörande vilket jag tror de flesta gillar här inne.
Nu till min observation: Det känns som om många cyklister här inne är lite snarstuckna. Varje gång det påpekas att en cyklist – eller flera – begår trafikbrott då rycks det ut med så många olika förklaringar och de flesta syftar till att beskriva den cyklande som offer för omständigheterna. Det är i min värld inte att ta ansvar.
Vi har satt upp regler för vårt samhälle och nu är cyklisterna så många att jag hoppas att vi som grupp – och som individer – också kan ta – och visa – ansvar. Rödljuscyklande bidrar till mycket aggression och det är det sista vi som cyklister behöver i trafiken. Först när vi visar att vi också följer reglerna tror jag att vi kan få till en nyanserad och konstruktiv debatt. En som leder till positiva förändringar för oss som cyklar.
Vi måste inse att det finns en relativt stor grupp cyklister som de facto skiter högaktningsfullt i rödljus – detta också i situationer som kräver aktiva korrigeringar av andra trafikanter. Dessa ser jag varje dag – precis som jag också ser att många bilister gasar på lite extra vid gult istället för tvärtom. Normen – och jag gör ingen värdering i det – är att det är OK men att köra mot rött är det inte normmässigt. Därför uppmärksammas detta mer – confirmation bias – och leder också till mer aggressivitet.
Jag tycker att vi kan vara bättre än så och jag finner att många cyklister bidrar till att jag som individ får dåligt rykte och att bilister skall lära mig en läxa – bara för att jag är cyklist. Jag gillar inte det.
Vi måste slåss för en ny ledning som prioriterar cykel på exploateringskontor och trafikkontor. Så de kan ge oss mer cykelvägar i innerstan, mindre privatbilism, och någon tanke alls på cykel när nya områden byggs.
Detta kommer inte ske bara för att ”alla cyklister följer trafikreglerna”, men när man har genomfört alla de lagändringar och infrastruktur förändringar som behövs för att man ska kunna cykla som sig bör i Sverige så kommer de som håller för hög hastighet och kör mot rött fortfarande att finnas. Tror inte att någon som säger något här tror annorlunda.
Det behövs inte särskilt många rödljuscyklare för att det ska uppfattas som ”alla cyklister” och locka till confirmation bias. Att bara köra ansvarstagande räcker tyvärr inte för att bli uppmärksammad och räknas. Vi måste nog aktivt ta lite fokus på ett positivt sätt. Tacka när du blir framsläppt, ge varsågodgest för en gående på övergångsställe eller en bilist som lämpligen bör få köra före t.ex.
Ofta jämförs bara hur infrastrukturen är för att cykla i Stockholm och Köpenhamn och det är stora skillnader till Köpenhamns fördel. Tex är det ofta en höjdskillnad mellan cykelbana och gångbana som tydliggör att det är en skillnad.
Det som glöms bort är att det är stora skillnader mellan hur cyklisterna uppför sig också. I Köpenhamn stannar i princip alla för rött oavsett hur ”säkert det är” att köra mot rött. Ingen gör vänstersvängar mitt bland bilarna. Man visar tecken och framför allt hänsyn och man cyklar inte mot cykelbanans färdriktning.
Vänstersvängen och att inte cykla mot cykelbanans färdriktning är reglerat i danska trafiklagar.
Stockholm är oerhört dåligt planerat för cykling men att cyklisterna har dåligt rykte är cyklisternas ansvar. Att cykla mot rött eller att cykla utan belysning på kvällar och nätter kan aldrig försvaras med dålig infrastruktur. Det må vara hur korkat som helst med vissa regler men de finns för att de skall följas.
Du kan inte ha varit i köpenhamn om du tror att ”ingen” cyklar mot rött eller gör korta vänstersvängar. Min egen observation är att det är lika många som kör mot rött där det är säkert, och möjligt. Eller bryter mot andra lagar såsom att cykla mot enkelriktat eller svänga vänster när det kan ske säkert.
En annan problematik i Köpenhamn som även gäller biltrafiken i hela världen är att det är svårt att cykla mot rött på många ställen när hela cykelbanans bredd är fylld av cyklister. Det räcker med att 2-3 stannar i bredd för rött så kan ju ingen köra vidare. I biltrafiken gäller samma sak – de flesta kör mot gult och de som hade velat köra mot rött, kan inte det när någon laglydig bilist stannar framför. I Stockholms glesa cykeltrafik gäller inte detta. Men tittar man på de stora cykellederna under rusningstid så stannar i princip alla för rött. Men det är lätt att skrika ut populistiska åsikter utan grund.
https://www.cyklistbloggen.se/2014/09/rodljusstannande-cyklister/
http://trafikistan.se/bilister-vid-orgryte-rodljus/
Jag har nu också lagt ut min artikel om cyklister i samma korsning, se http://trafikistan.se/cyklister-vid-orgryte-rodljus/ . Där var det lätt för rödljusbenägna cyklister att köra om dem som stannat. Men är det många cyklister som stannar i bredd blir det förstås svårare.
Oj, bred generalisering där. Varför skulle det vara sån skillnad på folk i Köpenhamn och Stockholm att det påverkar trafikbeteendet mer än infrastrukturen gör?
Är det inte troligare att bra planerad infrastruktur medför ökad respekt för reglerna? (Jag tror det)
Som så ofta omtalats här på bloggen så är trafikljusens enda uppgift att hindra bilar från att krocka med varandra och därför är många trafikljus helt oanpassade till cykling. Det innebär lika liten trafikfara att cykla mot vissa rödljus som det innebär att köra 91 km/h på 90-väg. För bilar är det tvärtom: rödljuskörning kan i de allra flesta fall få mycket svåra konsekvenser. Därför är den bilanpassade regeln: stanna ALLTID, även om det i ett enstaka fall skulle gå att köra mot rött utan fara för andra. För cyklister är det dock stor skillnad på rött och rött, lika stor skillnad som att köra 10 % för fort på motorväg resp. utanför en skola.
Några exempel från min egen arbetsväg där det tål att diskuteras huruvida det bör vara tillåtet att köra mot rött:
1) Trafikljus som har ett defaultvärde rött och endast slår om till grönt om det kommer en bil. För cyklar reagerar inte signalen. En sommarkväll tog jag med mig en ljudbok och stod där i 25 min bara för att kolla, och resultatet var glasklart – det slår inte om för cyklister. Jag utgör ingen fara om jag kör mot rött eftersom det inte finns någon korsande trafik. Ska jag stanna för detta rödljus – eller ska jag vänta ett par timmar tills det dyker upp en bil som triggar trafikljuset?
2) Trafikljus där jag behöver trycka på knapp för att få grönt – även om biltrafiken åt samma håll har grönt. När jag tryckt får jag inte grönt, utan måste först vänta tills det blir rött för bilarna åt samma håll, och sedan grönt igen. Då först blir det grönt även för mig. Jag utgör ingen fara om jag kör mot rött eftersom det inte finns någon korsande trafik. Ska jag stanna för detta rödljus?
3) Trafikljus som har ett defaultvärde grönt, men blir rött om en fotgängare trycker på knappen. När jag väl kommer fram till trafikljuset har fotgängaren gått över sedan länge och inga andra fotgängare finns inom synhåll. Jag utgör ingen fara om jag kör mot rött eftersom det inte finns någon korsande trafik. Ska jag stanna för detta rödljus?
4) Trafikljus i en T-korsning där det blir rött för bilar som ska rakt fram när en bil ska in i korsningen från sidan, eftersom det inte finns plats för bägge bilarna. Däremot finns det gott om plats för både den svängande bilen och en cyklist som ska rakt fram. Jag utgör ingen fara om jag kör mot rött eftersom det inte finns någon korsande eller konkurrerande trafik. Ska jag stanna för detta rödljus?
Det är krasst så att det är mot reglerna att köra mot rött. För 3) kan du dock leda cykeln förbi övergångsstället, vilket jag tycker är en bra kompromiss att ta till.
Reglerna förbjuder också att gå mot röd gubbe, att köra för fort, att dubbelparkera, att köra i cykelfältet etc etc. Men som varje idrottsdomare vet: om reglerna skulle följas till punkt och pricka bleve det inga matcher spelade, bara avblåsningar.
Så vi måste hitta en rimlig kompromiss. Ovanstående var några exempel på situationer där lämpligheten av reglerna kan ifrågasättas. Måhända bör reglerna göras om, måhända är den bästa kompromissen att behålla dagens regler men att se mellan fingrarna ibland – det tål i vilket fall att diskuteras, inte avfärdas.
De rödljuskörningar som jag har störst förståelse för är de där jag är ensam i korsningen. Då är ljussignalens tidsseparerande funktion uppfylld även om färgen är fel.
Men en del cyklar mot rött så fort korsande bilar får rött. Eftersom reciprocitetsprincipen är så stark hos människor är det ganska provocerande om jag utgår från att du lyder ditt rödljus medan jag själv kan bryta mot mitt. Då kör jag helt och hållet på din bekostnad.
Rött cykelljus men grön gubbe kan vara rätt irriterande. Det händer att jag leder cykeln och undrar vad poängen är med att jag måste masa mig över till fots. (Ibland är förklaringen tömningstid för korsande övergångsställe.)
Så här skrev jag i ett av Cyklistbloggens allra första inlägg:
”När det passar ska cyklister hålla sig i cykelbanan, inte ge sig ut i körbanan, eller upp på trottoaren. Men om det ska lastas av containrar, eller som just nu nere på stan, byggas ny spårvagn, då ska cyklarna ta sig fram ändå, eftersom cykelbanan behövs till annat. Det går ju som sagt att kliva av och gå. Eller köra upp på trottoaren.
Behandlas man så, kommer man börja köra så och det gör cyklister. Förväntas man kreativt ta sig runt trafikhinder, parkerade bilar, avstigande busstrafikanter och fotgängare ibland, så fortsätter man köra så även annars. Och det är farligt.”
Och jag tycker det gäller fortfarande. Om man ständigt förväntas köra ”kreativt” för att kunna ta sig fram, så kommer man börja göra det konsekvent.
Frågan är ju om det över huvud taget går att följa reglerna som det ser ut i Stockholm. Om en lastbil står parkerad i cykelbanan, vart skall man ta vägen?
Om ett rödljus är felaktigt kalibrerat och aldrig slår om till grönt, skall man då vänta där i oändlighet?
Det mynnar ut i den klassiska frågan: går det att vara god i en ond värld?
Att romer har dåligt rykte är romernas ansvar – du hör väl själv hur vansinnigt din argumentation låter? Om infrastrukturen är otydlig upplever andra trafikanter att cyklister cyklar på trottoarer. Om infrastrukturen är dålig måste cyklister då och då svänga ut i trafiken bland bilar som då upplevs att de kommer från ingenstans. Om andra trafikgrupper inte låter cyklisterna få ha sina cykelfält eller cykelbanor i fred så måste cyklisterna ut bland bilar eller upp på trottoar.
Det var böter om man förr gick mot rött. De flesta struntade i detta och till slut ändrade man lagen. En dag kommer lagen att ändras att cyklister får cykla mot rött, precis som man får numera gå mot rött – om man inte utgör en fara i trafiken mot sig själv eller andra. Du kan argumentera dig blå att vi cyklister måste följa trafikregler. Om inte gångtrafikanterna gjorde det behöver inte vi göra det. Om tillräckligt många cyklister cyklar mot rött blir det en lagändring.
Bilisterna kan ju börja att följa hastighetsskyltarna istället för att som nu skylla på att man bara följer trafikrytmen. Släng inte sten i glashus Nick_Names!