Det verkar som om sopsaltaren äntligen vaknat! Ni minns säkert puckelpisten som uppstod då vintern kom igång:
Men i morse cyklade jag hela sträckan igen och från Sickla Udde hela vägen till Fotografiska såg det ut sådär som man lärt sig att det ska se ut när sopsaltaren kört: Svart asfalt som vackert kontrasteras mot omgivningens vita snö:
Vi säger, välkommen in i matchen, nu går det bara framåt.
Och när lunchcykelturen sker i frickin strålande sol så är livet rättvist. Plus att det är fredag.
Härliga tider.
Trevlig helg!
Fråga: Vad kostar en sopsaltare i inköp/drift relativt en konventionell snöplog/sandare, anpassad för trottarröjning? Det vore intressant att räkna på hur många minskade lårbensbrott som krävs för att finansiera detta? Ett lårbensbrott för en äldre person kostar mellan 200-400 000 kr för samhället, förutom det extra lidande som det orsakar den enskilde, där enskilda fall till och med kan leda till dödsfall.
Visst är det härligt när det funkar. Jag får nöjet att pendla både i Söderort och i Huddinge och i det sistnämnda har de gått från dåligt till sämre. De senaste dagarna har jag cyklat på vägen intill längs Gamla Nynäsvägen, cg-banan var obrukbar. Sopsaltare är helt klart överlägsna. Huddinge verkar vara en riktig B-kommun, svarar inte ens på klagomål.
Ja, de två senaste dagarna står i stark kontrast till alla tidigare vinterdagar.
Man undrar ju varför det tog sån tid att komma in i matchen – när det kan funka så bra och effekterna av sopsaltning är bestående. Var de ur funktion, användes de fel, premierade man andra (sämre) metoder, väntade man på torrt väder, eller skickades de helt enkelt inte ut (när de borde)? Om det sista undrar man ju varför – medveten eller omedveten miss? Var går nu alla pengarna man sparat på indraget cykelbaneunderhåll?
Jag gissar att sopsaltarens enda chaufför har varit sjuk eller så har hen vabbat