I morse gick jag igenom en del artiklar som gnällde på cyklister. Jag lovade också att få det till något positivt. Så, dags nu alltså.
Fyra artiklar – Bengt Ohlsson som tycker att det var bättre förr, att det blivit trångt och att ”attityden hos cyklisterna suger golfbollar genom trädgårdsslangar.”. GT’s Jimmy Fredriksson som säger att ”Alltför många cyklister kör för fort, hänsynslöst och lagvidrigt.”. Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman som målar upp en bild av behornade ”cykeldjävlar” som gör gatorna osäkra för hederligt folk, SVT:s Västerbottennytt som gör en helsida på att två cyklister ifrågasatt böter för rödljuskörning och slutligen Länsförsäkringar som debatterar att ”cyklister dessutom generellt sett är sämre på att använda belysning och följa allmänna trafikregler”.
Vad kan vara positivt med detta?
Två saker.
Det första som är positivt med cyklistgnäll i media
Först: Gemensamt för dem alla är att de andas en känsla av att cyklisterna är okontrollerbara. De trängs, kommer i hög hastighet och kommer undan. ”Cyklister ska inte stå över lagen”, ”Men fram för allt hur deras trafikbeteende kan övervakas och korrigeras”. Att två cyklister har mage att ifrågasätta böter för rödljuskörning är något så stort för SVT att det är värt en hel artikel. Låt dem inte slippa undan.
https://twitter.com/vbnytt/status/522756629478248449
Det finns helt enkelt en känsla att cyklistfenomenet kommit från ingenstans och nu kör folk omkring och fuskar. Eftersom ”ingen kontrollerar dem” så kommer de undan med vad som helst och därifrån, är jag övertygad om, kommer myten om att cyklister skulle vara sämre på lagefterlevnad än andra trafikanter.
De som övervakar cyklister är polisen, en myndighet som flera gånger erkänt att de är dåliga på att hålla efter cyklister. Det ska ändras på. Och det är bra för cyklisterna av flera skäl.
Det betyder att cyklisterna börjar tas på allvar som trafikslag. Vi blir mindre och mindre leksaksfordonsförare som egentligen är ett slags fotgängare.
Det betyder också att polisen lär sig om cyklisternas villkor. Just nu i Stockholm varierar det oerhört i kompetensen bland poliserna. När cyklisterna inte längre är osynliga väsen så blir det svårt att inte också se hur deras trafiksituation ser ut. På så sätt ökar förståelsen.
Några poliser har redan börjat och de märker det alla cyklister redan vet: att det krävs väldigt mycket av storstadscyklisten. Krister Drakenklint till exempel är polisinspektör på Södermalmspolisen och säger till Naturskyddsföreningen:
– För att få bättre regelefterlevnad behöver cyklister mer utrymme och bättre utformad infrastruktur
Det hade ingen sagt för bara något år sedan. Överhuvudtaget.
Krister håller skämtsam med om att det i vissa fall skulle kunna benämnas “vårdslöshet i trafikplanering”.
När polisen plötsligt får i uppdrag att se cyklister blir slutsatsen rätt snart att det är bra att cykelpatrullera, vilket ytterligare bidrar till erfarenhet ingen polis som patrullerar i bil får. Eller om man så vill: en polis på cykel är en cyklist till.
Därför är det bra när polisen börjar bry sig om cyklister.
Läs mer hos Naturskyddsföreningen: Polisen – lösningen är att öka utrymmet för cyklister
och hos oss: Poliser på cykel hör framtiden till.
Det var det ena som var positivt med cyklistgnället i media. Nu till det andra.
Det andra som är positivt med cyklistgnället i media
I USA pratar man om ”Bikelash”, en ordlek från ”Bike” och ”Backlash”. Sajten Treehugger skriver under rubriken ”Are you feeling ’bikelash’ in your city, yet?”:
Bikelash, according to some of the bike advocates in the film, is actually a good thing, because it signals that urban cycling and bike commuting are being taken seriously – seriously enough to be creating a media/measurable backlash.
Bikelash uppstår när cyklingen blivit så omfattande att omgivningen tvingas hantera den. De börjar ta den på allvar.
Andy Clark, ledare för League of American Bicyclists säger att Bikelash är något bra, för den visar att det faktiskt sker en förändring. Den betyder att cyklisterna driver fram utvecklingen på ett konstruktivt sätt.
När media skriver på det sättet vi sett senaste åren i Sverige, är det en effekt av den förändringen. Ingen gillar förändring och man är ofta kritisk mot det nya, mot det okända. Man vet inte vad det kommer innebära. Lite som den här insändaren som skriver om kaoset som kommer uppstå när cyklisterna fick mer plats på Götgatan i somras:
Förändring är läskigt. Ryggradsreaktionen är negativ. Och det syns i media. Men det betyder att det går framåt.
Så, varje arg artikel om cyklister som kör som tokar är ett exempel på att trafiken håller på att förändras, på att det går framåt för cyklingen.
Positivt alltså.
Om jag ska avsluta med lite konstrutiv kritik också, så riktar den sig till dem i samhället som är valda att genomföra den här typen av förändringar: stadens politiker. Ni har förmodligen alla gått på åtskilliga managementkurser. Ni vet att förändring är svårt och smärtsamt och kräver tid, tydlighet och pedagogisk förmåga.
Ni pratar om cykling som något bra, och vi håller såklart med. Men i takt med att ni genomdriver förändringar för att öka cyklingen måste ni också förklara för dem det berör varför förändringen sker. Och varför det inte är något farligt. Det är inte konstigt att fotgängare och bilister tycker det känns hotfullt när en massa cyklister plötsligt kommer och tar plats. Det uppstår konflikter.
Det är ert arbete att förklara varför det är viktigt. Varför det är nödvändigt. Inte bara till cyklisterna, vi vet redan. Utan till alla dem som kommer få maka på sig.
Vi lovar att hjälpa till, till exempel genom att påminna alla bilister om att varje cyklist är en bil färre framför dig i kön på morgonen.
”“Bikelash” is a snappy little word describing the resistance and outright hostility that the growing presence of bikes on city streets sometimes produces in people who don’t ride bikes. Aaron and Doug provide a humorous and useful perspective on dealing with conflict – and moving beyond bikelash.”
https://www.youtube.com/watch?v=N83180KMAuA
När jag läste (det som vanligt utmärkt balanserade och välformulerade) inlägget slog det mig att resonemangen känns igen från diskussionerna om internet (mest fildelning och näthat), där man lika felaktigt påstår att det verkar vara laglöst land och att utövarna far fram utan någon som helst hänsyn till omvärlden, när det i själva verket är så att de flesta försöker agera på ett efter förhållandena rimligt vis och att polis/politiker/myndighetspersoner har dålig kunskap/insikt och bidrar till att sprida fördomar om verksamheten.
”Äntligen cyklistgnäll!” @Cyklistbloggen skriver om varför det är bra att det gnälls så mycket på cyklister. http://t.co/tkucGuOmOc
Varför skulle politiker ha gått på ”åtskilliga managementkurser”?
Undrar en av de folkvalda.
Jag utgick någonstans från att man som folkvald under sitt mandat nås av ledarskapsutbildning? Men det kanske inte är så?
Nix pix, det är inte något som naturligt ingår. Jag kan förstås inte garantera att det inte finns partier som pysslar med sånt, men jag har aldrig hört talas om det.
Man ska inte glömma heller att de allra flesta är fritidspolitiker, till och med i Stockholms stad där andelen arvoderade politiker är betydligt högre än i genomsnittskommunen.
Då kanske det är dags. Om man sitter som styrande majoritet, tidigare Alliansen i Stockholm, så kanske det kan vara bra att lära sig lite om förändringsprocesser?
Förändring är svårt och generellt hanterar vi det rätt dåligt som människor. Tack och lov finns det kunskap om hur man gör.
heja!
Mera medhåll. Cyklister är ”riktiga” trafikanter och bör behandlas därefter (och, naturligtvis, agera därefter själva), inte minst med ett vettig, säker, framkomlig infrastruktur som underlättar att transportera barn i cykelkärror och lådcyklar, att pendla till jobbet vare sig man har 300m eller 3 mil dit, att ta cykeln för att handla vare sig det är en lima eller ett kylskåp man ska införskaffa, att ta en söndagstur eller en motionsrunda, cykelsemestra, …
Inte odelat positiv till den utveckling du beskriver.
Det finns en stor fördel med att leva i en gråzon, att krypa under radarn. Regler har en stor tendens att bli fyrkantiga och anpassade för 51 % av dem det berör. Om sedan 49 % av cyklisterna får det avsevärt mycket sämre så struntar man i detta.
Jag vill t.ex. kunna cykla på cykelbanan på bägge sidorna av vägen, jag vill kunna ta genvägar där det passar, jag vill kunna köra emot rött och mot enkelriktat, cykla på folktomma trottoarer eller i gångfart på halvtomma, snedda över torg, parker och parkeringsplatser etc. Så länge detta sker med omdöme och stor respekt för andra trafikanter så gör det trafiken smidigare för alla.
En uppstyrd reglering ger förvisso bättre utrymme i vissa situationer – exv på Götgatan, men riskerar att förstöra på så oerhört många andra ställen. Det kostar mer än det smakar.
Det finns ingen enkel lösning på detta, när nu cyklisterna börjar bli många och det börjar dyka upp cyklister som tar sig samma friheter, men utan att visa hänsynen till andra. Då stiger ropen på reglering och ytterligare ett område som kunnat hanteras under principen ”frihet under ansvar” stoppas in i fållan ”reglerad à la 1984”
Jag tror iofs inte att utvecklingen kommer gå mot tokregler, snarare mot en nödvändig anpassning efter cyklisters, och cykelns, villkor.
Till exempel har vi redan sett förslag att cyklister ska kunna köra mot rött vid högersväng och få köra mot enkelriktat – även om tiden ännu inte varit mogen för att införa det.
Jag tror också det kommer leda till mer omfattande översyn av trafikljus – det har gjorts vid ett par platser i Stockholm med resultatet att ljusen plockades bort för cyklister.
Och jag tror bästa sättet att se till att det blir så bra som möjligt är att vara med och påverka.
Och jag tror att det bästa sättet istället är att försvara gråzonen samtidigt som vi cyklister jobbar med sanering av oönskade beteenden hos våra medcyklister. Lägger vi över det ansvaret på staten och polisen blir det sämre för oss alla.
Historien är full av exempel på regleringar som slänger ut barnet med badvattnet bara för att man absolut vill stävja ett oönskat beteende hos några få: terrängkörningslagen, strandskyddslagen tillämpad i Norrbotten, sjönykterhetslagen, eldningsförbud i alla naturreservat, övningskörningsförbud för snöskoter etc etc…
Hur tänker du att man ska jobba med ”sanering” av beteenden hos sina medcyklister? Leka polis?
T.ex. genom att säga ifrån när någon beter sig illa. Till skillnad från bilister så kan vi cyklister prata med varandra.
Känns lite som man öppnar för mer konflikter känner jag. Efter att ha följt diskussioner mellan cyklister i ett par år så är det rätt tydligt att alla har sin egen sanning.
Jag har väldigt låg tilltro till medborgare som leker privatpolis.
Jag har hög tilltro till att cyklister kan inse att deras frihet kan komma att begränsas om de inte visar hänsyn till andra trafikanter – de behöver påminnas om detta emellanåt. En appell till deras eget frihetsbehov väcker ofta gensvar och stämmer även vettvillingar till eftertanke.
Det är absolut en väg som bör köras i botten innan vi förfaller till regleringsiver.
Är du för högersväng vid rött och cykla mot enkelriktat?
I de lägen det kan ske utan att påverka andra trafikanter negativt – ja. Men det är svårt att göra en under alla omständigheter gällande regel av detta, utan att minska någon annan trafikants frihet.
Bra exempel på gråzoner – i likhet med att gå mot röd gubbe.
Ofta går det bra, men det finns tillfällen där det är olämpligt – alltså ett område där reglering blir fyrkantigare än den optimala lösningen och inte bör användas förrän alla andra sätt är uttömda
Så, bättre att det är olagligt med böter, än lagligt? Det är ju inte en gråzon idag, båda två är förbjudna, med hyggliga bötesbelopp.
Ur såväl lämplighetssynpunkt som praktisk tillämpning är det gråzoner. Låt det förbli så.
Jag vill säga två saker som ger Anders Andersson ett visst stöd.
1. Det som verkligen är viktigast i trafiken är inte att vi slaviskt följer lagar, utan att vi verkligen tar hänsyn till varandra. Lagarna hjälper oss att fatta snabbare och mer förutsägbara beslut i alla samspelen. Men när vårt beteende verkligen, verkligen inte påverkar andra, är lagarna ganska irrelevanta.
2. Jag tror att man vänligt kan påpeka när någon medcyklist gör något som inte är bra. Men skäll inte, försök inte outa eller vinna poäng. Tipsa bara. Räkna inte med att du själv ser effekt. Om vi äro tusenden och alla är vänliga kommer det nog att kännas socialt obekvämt att fortsätta gå emot.
Jag försöker själv tipsa i ett par situationer. Om någon cyklar på trottoaren kan jag säga ”Cykla på gatan istället”. Ibland styr personen helt enkelt över till gatan. Ibland säger hen ”Det blev trottoaren därför att …”. Trafikpsykolog Sören Nordlund säger att det är ganska döfött att snacka om risker, böter eller förebilder. Tala helt enkelt om vad som är ett bra sätt, punkt slut.
Den andra situationen är när jag möter felhållscyklare på smala men trafikerade banor. Då kan jag säga ”Fel håll”. Mer hinner man ändå inte, och lika bra är väl det.
Du har flera bra poänger. För egen del brukar jag mest verbalt attackera de trafikanter jag upplever har riskerat min (och inte sällan även sin egen) säkerhet, och då är jag inte så sansad. Bilister som snuddat mig med sin bil har naturligtvis fått mest ovett, men även fotgängare som utan förvarning sneddar ut i cykelbanan med ryggen mot annalkande cyklister, eller cyklister som cyklar mot enkelriktat på branta, svängande cykelbanor. Då reagerar jag mer än agerar med eftertanke. Hoppas i alla fall ha skrämt ett par stycken tillräckligt för att fatta att det de gör kan vara FARLIGT.
En alldeles speciell njutning är det att förutse när en gående kommer att kliva ut utan att se sig för och hinna stanna så att personen kliver rakt på mig och min stillastående cykel. Då behöver man inte säga någonting. Situationen talar sitt tydliga språk och jag inkasserar ett poäng.
En sån Rikard Rättrådig skulle jag bara svära åt och sen dra vidare på min Carbonracer med 20 växlar. By by loser…:) Har cyklat 13 år i Stockhomstrafiken och bara råkat ut för en incident när en idiot till taxiscaffis mer eller mindre mejade ner mig i kollektivtrafikfilen. Jag bryter mot trafikreglerna 10-15 vid varje tur därför att reglerna i många stycken inte är anpassade för mig som cyklist. Ändra reglerna till förmån för cyklisterna så kanske jag blir lite bättre inställd om inte så säger jag fuck you and ride on!
Det är en sak att bryta mot regler, en annan att bete sig illa mot medtrafikanter som följer regler.
Om bara en säger ifrån kan man kanske intala sig att det inte är något att bry sig om och för sig själv avfärda personen som ”loser”. Men om alla man möter säger samma sak blir det svårare. Då blir det tydligt att trafik inte bara handlar om mig och att man behöver samspela.
Det är bra att prata med varandra, speciellt om man kan göra det utan att ha fokus på att såra.
Racern fortsätter att skryta om sina trafiklagbrott som om det vore beundransvärda handlingar. Tyvärr finns det många egoboys av hens kaliber och därför har vi det trafikkaos för oss cyklister som Cyklistbloggen försöker får bort. Om alla bara tänker på sig själv (jag ska bara…) så blir följden mer irritation och större risk för olyckor.
Att bryta 10-15 trafikregler per gång gagnar inte cyklismen då det bara ökar cyklisthatatet. Det gagnar bara nihilister som Racern.
Historien är full av exempel på avregleringar som slänger ut barnet med badvattnet bara för att man absolut vill ha full marknadsfrihet: taxirörelsen som lurar turister med fantasipriser eller elmarkanden som blev allt annat än billigare.
Jag vill inte försvara cyklismens gråzon – den är livsfarlig då ett stort antal cyklister skadas eller dör varje år just på grund av att cyklisterna är satta på undantag under radarn.
Ge mig separerade cykelbanor som har samma goda standard som bilvägar = raka förutsägbara skyltade vägar utan hinder eller sprickor på marken.
Ge mig välplanerad infrastruktur där trafikgruppskonflikter byggs bort.
Ge mig en lagstiftning som tillåter mig att cykla mot enkelriktat eller mot rött när trafiken tillåter detta.
Ge mig en armada av parkeringsvakter och poliser som bötfäller och transporterar bort allt som står på cykelbanor eller cykelfält.
Ge mig en lagstiftning som likställer en cykel med en bil i alla korsningar.
Ge mig samtidigt böter om jag cyklar på trottoar eller cyklar utan lyse vid mörker eller inte har reflex eller ringklocka.
Tänk vad fantastiskt att sätta sig på cykeln och bara cykla från A till B i lugn och ro utan lastbilar med stöd utfällda på cykelbanan och utan flaskhalsar i form av stolpar eller stenar som ska hindra bilar att ta smitvägar.
Vad är det för fel på lagar? Anders Anderssons drömsamhälle är ett anarkistiskt samhälle där det finns inga lagar och där vi ska prata med varandra för att ändra varandras beteenden. Nej tack. Ett ordnat samhälle är ett förutsägbart samhälle. Alla ska veta sina rättigheter, skyldigheter och vilken ersättning eller straff som kan ges när något händer. Då krävs det juridiska lagar och en genomarbetad samhällsstuktur som följer upp dessa.
Mer lagstiftning för cyklister som dessurom följs upp är alltså bara bra!
Tacksam om du slutar lägga ord i andras mun. Det är inte första gången, men jag hoppas att det nu är sista gången.
Världen är inte fyrkantig, utan en oändlig mängd av individuella situationer. Varje gång man behandlar världen som fyrkantig, kategoriserar och reglerar så kör man över massor av win-win-situationer.
Frihet under ansvar är alltid bättre än Storebrors övervakningssamhälle.
Jag gillar frihet under ansvar. Det gäller bara att alla känner till konfirmeringsbias och det fundamentala attributionsfelet och klarar att eliminera dem. Annars tar konflikterna aldrig slut. Jag beskriver dessa psykologiska snedvridningar i mitt bemötande av Jimmy Fredrikssons krönika i GT/Expressen för ett par veckor sedan på http://trafikistan.se/om-fredrikssons-gt-kronika/ . Jag tror inte att han lyckades bemästra dessa effekter. Hoppas att han är undantaget som bekräftar regeln.
Sen kan lagar vara till hjälp för att fatta snabbare beslut i alla trafiksituationer. Alternativet är att förhandla med varje trafikant man möter. Det kan gå bra ibland, men det kan också bli väldigt omständligt och tidsödande, speciellt om man inte har samma uppfattning. Högertrafik är ett exempel.
Frihet under ansvar är en vacker tanke som möjligtvis fungerar som uppfostringstanke när tonåringen lämnas ensam hemma en hel helg.
Men i ett större sammanhang (samhället) fungerar inte vackra drömmar. I ett laglöst samhälle där medborgarna lever under begreppet frihet under ansvar kommer den starkes rätt att etableras mycket snabbt.
Störst går först är den reella verkligheten i trafiken. Den naturliga hackordningen blir Lastbil-Suv-Mellanbil-Småbil-Cyklist.
Nej, världen är inte fyrkantig – den är rund och den är befolkad av alla sorters individer och mångfald är bättre än enfald.
Men människan är i botten känslostyrd och i ett samhälle helt baserat på frihet under ansvar skulle fler än du anar ta sig friheter. Dessa finns redan – de kallas kriminella eller egoister.
I din gråzonsvärld skulle dessa öka och varje cykelpendling till jobbet skulle bli betydligt farligare.
Om det planerades bättre för cyklism, om lagarna förändrades som höjde upp cykelns status till bilismen och om lagöverträdelser mot cyklismen följdes upp bättre så skulle självklart vi cyklister vinna på detta. Men du vill ha frihet att kunna cykla över torg? Jag säger att om cyklism upphöjs till bilismens status kommer du inte behöva cykla över torg.
Jag cyklar över torg ibland enbart för att det är den lugnaste vägen.
Jag är till och med beredd att acceptera reg.skyltar på cyklister. Då kan alla cykelbusar lättare bötfällas.
Du vill inte ha någon förändring. Du vill att lastbilar ska få fortsätta parkera på cykelbanor. Du vill att cyklister ska fortsätta att befinna sig i ingemanslandet mellan bilist och gångtrafikant. Själv vill jag att cyklismen ska bli erkänd och respekterad som en egen trafikgrupp som det ska planeras mycket bättre för – och inte som nu i sista hand på ytor som blev över.
Återigen – för vilken gång i ordningen? – sluta lägga ord i min mun. Varför håller du på så? Är det något sjukligt?
Vi behöver överenskommelser/lagar/tumregler för att ha en gemensam uppfattning om hur vi ska lösa motstående intressen, eller för att kunna förutse varandras nästa gir och undvika kollisioner – men vi behöver inte en strikt reglering av varje situation. En sådan detaljreglering – och framför allt om den superövervakas – leder oundvikligen till att man missar de situationer där det hade varit bättre för alla parter om man brutit mot tumregeln.
Att i lägen där samtliga inblandade får det bättre bryta mot regeln och åstadkomma en win-win-situation är frihet under ansvar. Strikt fyrkantighet förstör de möjligheterna, ger ett sämre fungerande samspel mellan medborgarna och smittar av sig även på andra områden där vi medborgare ska interagera.
Det slår mig att det kanske är för att jag har inställningen att mina medtrafikanter är just medtrafikanter och inte fiender som ska bekämpas, som jag så sällan upplever konflikter i Stockholmstrafiken.
Jag cyklar 2,5 mil varje dag – i huvudsak i innerstan, med avstickare ut i förort, håller en snittfart på 24 km/h, dvs ligger mellan 28-32/km/h där det går, har en ganska vanlig flerväxlad cykel men klär mig inte lycra.
Visst träffar jag på människor som beter sig tanklöst eller tom. egoistiskt och emellanåt riktigt trafikfarligt – men de allra flesta är samarbetsinriktade och jag får företräde där jag bör få det – av medmänniskor i lastbilar, suvar, bilister, gångtrafikanter – och lämnar företräde där jag bör göra det. Vi samarbetar för att vi alla ska ta oss fram.
Det känns kort sagt mycket smidigt och säkert att cykla i Stockholmstrafiken och nästan varje dag kommer jag till jobbet med ett leende på läpparna för att jag fått ett leende eller en handhälsning av någon okänd medtrafikant – eller en framvinkning av någon som avstår sin lagliga förkörsrätt för att det ska gå smidigare.
Den här andan vill jag bevara. Jag är livrädd för att alla bara ska fokusera på de få rötäggen som finns och ropa på mer och mer polis och pappa staten och ”få bort buset från våra gator”
Gärna bättre infrastruktur, men håll storebror borta från vårt samhälle – låt inte frustrationen över enstaka rötägg leda er in i övervakningssamhället. Det är ett sluttande plan.
Den vardag i trafiken du beskriver upplever jag också där jag cyklar i Göteborg. Många bilister släpper fram mig på cykelpassager trots att de inte måste. Jag kan inte alltid avgöra om det är av vänlighet eller för att de befarar att jag hänsynslöst kommer att köra ut oavsett. Men med en tydlig tackgest hoppas jag visa att jag inte tog företrädet för givet.
Jag försöker vara lika samarbetsinriktad själv och ge varsågod-gester åt bilister när jag ser att de tjänar mer på att passera än jag skulle göra på att köra först. I ett samarbete kan man ju inte bara ta, man måste ge lite själv också. Jag misstänker dock att många cyklister inte tänker så.
Vid zebralinjer är det annorlunda. Alltför många gående verkar vara övertygade om att cyklister inte kommer att ge dem företräde, så de stannar utan att ens se vad jag gör. Jag får ofta plinga för att de ska se min varsågod-gest. Jag sätter en ära i att de ska över först, eftersom jag vill ha motsvarande hänsyn från dem utanför övergångsställena. Min mätning visar att alltför många cyklister inte respekterar zebralagen, se http://trafikistan.se/struntar-cyklister-i-zebralagen/ .
Bra! Fortsätt sprida denna attityd. Jag stödjer dig till 100 %
Enstaka rötägg? Som bilist är det ytterst sällan jag måste byta fil i innerstan pga dubbelparkerade bilar. Som cyklist möter jag hinder i princip varannat kvarter. Budbilar, lastbilar, taxibilar, privatbilister, containrar, stolpar. Eftersom du cyklar så mycket så vet du vad jag menar.
Det är smidigt att cykla – bara att sätta sig på cykeln och trampa iväg. Många gånger tar man sig fram fortare än bilar i innerstan. Men det är smidigare att köra bil ur säkerhetssynpunkt. Allt är noga reglerat med standardlösningar och inga överaskningar som att vägen tar slut utan att det har skyltats om detta i god tid med återvändsgrändsskylten.
Allt jag vill är att det ska A) planeras och byggas bättre cykelinfra och B) att polis och andra instanser ser till att lagarna följs bättre.
Som det är idag är det löjligt lätt att blockera i cykelfält och komma undan med detta. Som det är idag byggs det fortfarande galna ”lösningar” med stolpar i cykelbanan eftersom den ena handen inte vet vad den andra gör.
Hållbar samhällsutveckling bygger på att saker och ting regleras. Då vet alla vad som gäller. Jag vill inte snacka med folk när jag cyklar till affären. Jag vill att gångtrafikanter ska hålla sig på trottoaren, cyklisterna får ha sina cykelfält i fred och åkeribranschen får lösa sina problem (privatbilister fulparkerar på lastzoner) istället för att lämpa över problemet på oss cyklister och lasta/lossa på cykelfält/cykelbanan.
Varför ska just cykling vara en gråzon? Kommer du ihåg när parkeringsvakterna strejkade för många år sedan? Yepp – folk tog sig friheter och parkerade exakt överallt. Det var kaos.
Jag ser inte bilister eller yrkeschaufförer som mina fiender men jag är trött på att som cyklist alltid dra det kortaste strået och utsätta mig för fara när jag måste ut i en allt annat är förstående motortrafik som har en högre hastighet än vad jag har.
Jag vill ha en förändring och jag vill ha det nu.
Är man inställd på att bara se hinder så ser man bara hinder. Jag möter som sagt mycket sällan hinder trots att jag rör mig ganska mycket i stan.
Vi vill alla komma fram säkert – men att detaljreglera och strikt övervaka är inte en hållbar väg framåt. Det har för många nackdelar. Gråzoner som hanteras med frihet under ansvar finns överallt i samhället, inte bara för cykel. Inte förrän alla andra medel har testats ska man ta till storsläggan detaljreglering – just eftersom det innebär en icke-optimal lösning och att man kör över andra medborgare.
Att prata och föra dialog med sina medmänniskor är ett viktigt och oundvikligt inslag i att vara medborgare i ett samhälle. Det är varje medborgares ansvar och kan inte delegeras till ställföreträdare. Vill du inte ställa upp på detta, så finns det fortfarande områden i Sverige där du inte behöver konfronteras med andra.
De som inte är inställda på hinder råkar troligtvis ut för cykelolyckor än jag som är inställd på detta. Däremot har du fel i att detta är ett attitydsproblem från min sida. Hindren finns fysiskt på cykelfälten och jag riskerar fysiskt att bli skadad när jag måste ut i den enda farbara filen som är trafikerad av bilar som åker fortare än mig.
Så du anser att jag ska stanna vid varje bil som står parkerad i cykelfält och föra en dialog med bilisten? Eller invänta tills bilisten är tillbaka från mötet / banken / bageriet eller var hen nu befinner sig? Antingen det eller flytta till Norrlands inland? Nej tack. Jag vill cykla säkert från A till B och sen vidare till C i en egen fil utan att det finns hinder. Gångrtafikanter på trottoar, cyklister i cykelfäl / cykelabana och bilar på gatorna. Skitenkelt.
Att föra dialog är viktigt i en demokrati, absolut. Vem har sagt något annat? Men dialog hör definitivt inte hemma i trafiken. Medan jag pratar med bilisten kan jag bli dödad av en annan bilist som kör på mig. Det är farligt att stå mitt i trafiken. Fråga alla vägarbetare som har blivit dödade i sitt arbete för att bilister åker för fort, för nära och ser dem inte. Eller – just det – de är döda så de kan inte svara.
Som sagt – letar man hinder och fel så hittar man hinder och fel. Söker man samarbete så hittar man oftast samarbete.
Jag är alltmer övertygad om att det är därför jag dag efter dag cyklat tryggt och snabbt i Stockholmstrafiken de senaste 30 åren och kommit fram till jobbet med ett leende på läpparna nästan varje dag.
Hur kan jag samarbeta med en blockerande lastbil i cykelfält och bilister som tutar bakom när jag tvingar dem att sänka farten på den enda filen?
Hur ska jag kunna samarbeta med en dålig väghållning, sprickor i asfalten, rullgrus i maj och stolpar utan reflexer mitt i cykelbanan. 80% av alla cykelolyckor är singelolyckor för att planering, byggnad och underhållning är urusel. Resten av olyckorna sker i trafiken för att infrastrukturen är skit.
Antal cykelolyckor måste ner och de kan bara bli det med bättre infra, bättre underhåll och en effektivare bötfällning för alla som gör livet farligare för cyklisterna. Antalet olyckor kommer inte att sjunka för att cyklisterna ska söka samarbete.
För att du ska bli lite glad, vinnaren av årets Nederländska cykelstad 2014:
https://www.youtube.com/watch?v=JVkfmM-PMmk
När det gäller företagsbilar som spärrar kan man fotografera dem och sen posta det på företagets facebooksida, jag har gjort så med en del företag som ställt sig på cykelbanor i närheten där jag bor och det har fått det hela att nästintill upphöra.
I Köpenhamn, som är ett föredöme för cykling och ett paradis för någon som cyklar i Sthlm, behöver människor tydligen inte gå för rött. De väntar. De kan även cykla ordentligt. De kan visa med hela handen tex. Även holländare är mycket ordentligare i trafiken.
Svenska trafikanter är mina ögon i alltför stor utträckning mentalt handikappade. Alltför många klarar inte av att bete säg hänsynsfullt i trafiken. Jag tänker inte generalisera och påstå att alla är så och alla är si, men lag- och bestämmelsetrots i trafiken är påfallande vanligt i Sthlm. Och det handlar inte om att Stockholmare har större behov av frihet. Och hänsyn eller inte hänsyn är inget som vägs in vid lagtrotset.
Hänsyn är bra tills den dagen du är trött och missar något.
Och där det knappt finns plats för trafik åt ett håll blir det problem oavsett hur hänsynsfull felhållscyklaren tror sig vara, speciellt om man har cykelkärra med barn eller något liknande.
Förutom den obehagliga överraskningseffekten när det dyker upp en cyklist där men inte förväntade sig detta (oavsett om man är fotgängare, cyklist, eller något annat). Den som tror sig vara hänsynsfull upplevs inte nödvändigtvis som detta eller är det inte nödvändigtvis heller.
Vad många glömmer är att de sällan är ensamma på vägen ens när de tror att de är det. Och ju fler som cyklar …
Jag tror att de flesta ser skillnad på om någon bryter en regel för att få egna fördelar på andras bekostnad, eller om hen gör det för att underlätta för andra. Det är intentionen som skapar det goda eller dåliga samarbetsklimatet.
@Cyklistbloggen Bra skrivet om cyklistgnället! 🙂
RT @Cyklistbloggen: Äntligen cyklistgnäll! http://t.co/TZs37JqTlG #cykla
Cyklistbloggen: Äntligen cyklistgnäll! http://t.co/BVfJTJ2h9t @Cyklistbloggen
Att 28/10 är ”bilens dag” är ytterligare ett tecken på att vi är i #Bikelash. Det är bra!
http://t.co/U5NURD8tvm