Vi måste sluta prata om cykelsäkerhet

Vi måste sluta prata om cykelsäkerhet. Och med ”vi” menar vi oss själva. Vi har skrivit massor om cykelsäkerhet och det finns skäl till det.
När vi började pendlingscykla upplevde vi cykelmiljön som direkt farlig. Cykelbanorna sköttes inte, de sopades inte på våren och de plogades inte på vintern, de var ologiskt utformade, med usla marginaler – till parkerade bilars dörrar, till andra trafikanter och till andra cyklister.

Vi ville att det skulle bli säkert att cykla, så vi började skriva om det. Och det har vi gjort i massor.

Risk att folk slutar cykla

Missförstå oss rätt, vi tycker fortfarande det är viktigt med säkerhet. Men det finns problem med att fokusera för mycket på säkerhet. Ett av dem är att man riskerar att utmåla cykling som farligare än vad det är. Genom att bara prata om fulparkerade bilar som man får köra slalom runt, om stolpar mitt i vägen, om glassplitter och rullgrus så kan man ju till slut fråga sig varför cyklar ni då, om det är så farligt?
Risken är att man på så sätt avskräcker hugade nybörjarcyklister.
Ett annat problem är att man riskerar att diskutera fel saker. Inte sällan ser vi, framförallt från motororganisationshåll, argumentet att cyklister inte ska hålla till på de stora, raka, huvudvägarna i städer. Det är farligt säger de. Där kör tät trafik i hög fart. Det är bättre, säkrare, att cyklisterna cyklar på de betydligt lugnare bakgatorna. Så om vi nu vill ha det så säkert som möjligt, är det då inte bäst att vi kör runt på smågatorna?
Det i sin tur leder till ett tredje problem: att man sätter ribban väldigt lågt. Vad är ”säkerhet”? När uppnår man ”säkerhet”?
Tja, Ringvägens cykelstråk är förmodligen rätt säkert. Det går inte ute på huvudvägen, utan på en parallellgata med betydligt lugnare tempo. Men är det en bra cykelväg?
Vi tycker ju det inte och det var just när vi publicerade ett inlägg om just det, Varför cyklar cyklisterna på vägen istället för cykelbanan?, som tanken började att det kanske finns ett annat fokus som är vettigare än just säkerhet.

Det vi ska prata om istället är framkomlighet.

Cyklister tar sig fram överallt

Det är inte alltid självklart att prata just framkomlighet med cyklister. Cykeln är ett otroligt flexibelt fordon som få andra kan ta sig fram nästan var som helst. Det går att cykla på backiga skogsvägar, genom smala gränder, på nästan vilket underlag som helst. Är man tillräckligt motiverad kan man cykla nerför slalombackar.
Så som cyklister nöjer vi oss ofta. Det går ju att komma fram. Även om det kräver att man stundtals kliver av och leder, eller att man får stanna till för att leta rätt på eventuell fortsättning på vägen som precis tagit slut. Vi är så vana vid att bra framkomlighet inte är något vi ska förvänta oss att vi har svårt att föreställa oss något annat.
Många av oss Stockholmscyklister upplevde för första gången riktigt god framkomlighet under Barack Obamas besök förra året. Då skulle vi cykla på bilvägen:

För bilvägen är nästan alltid framkomlig. Vägarna håller jämn bredd och varierar inte hela tiden. Ingen ställer stolpar mitt i filen. Eller låter pendlingsvägar gå på trottoarer. Som bilist kan man till och med få för bra framkomlighet.

Prioriterar framkomlighet

I somras var jag på väg i bil till Dalarö, någon mil söder om Stockholm. Jag körde på Nynäsvägen, väg 73, en bred, mötesseparerad, väl tilltagen sträcka med motorvägsstandard i princip hela vägen. Den börjar vid Globen och till en början leds man i en kanal genom tät bebyggelse i Enskede. Därefter lämnar husen plats för mer och mer skog.

Visa större karta
Men hastighetsbegränsningen är 70 km/h. Länge. Inte förrän vid avfarten till Ågesta, ”Trafikplats Larsboda”, blir det 90 för att sedan vid Skogås bli 110. Men som bilist upplever man ingen egentlig skillnad i vägstandard.
Jag lovar att ingen, inte en enda, förutom jag, körde 70 när Enskede väl passerats. Och efter ett tag kändes det helt absurt att faktiskt köra i 70 på den breda motorvägen. Särskilt när det sedan plötsligt blir 90 utan att vägen förändrats det minsta.
Vill man kan man säga att bilisterna här har så extremt god framkomlighet att det får dem att bryta mot lagen.
Som bilist är man van vid att vägen är hyggligt rak, tom på hinder och väl underhållen. Ingen bilist funderar innan en resa i stan om det kommer finnas bilväg hela vägen till målet. När demonstrationer och evenemang stänger av delar av staden så får man tydlig information om det.

Ingen bilist skulle acceptera att ibland tvingas köra i vänstertrafik, eller att vägen plötsligt blir ett chickenrace där två olika riktningar möts, som här på Erik Johanssons bild från Sannaplan i Majorna i Göteborg:

Eller att olika cirkulationsplatser går åt olika håll, ibland i vänstervarv som här på Karlaplan i Stockholm:

eller i högervarv som i Hammarby Sjöstad:

Ett annat exempel är trafikljus. Cyklister får ofta, inte sällan berättigad, kritik för att strunta i rött ljus. Vi tycker såklart att alla fordonsförare ska respektera trafikljusen.
Men mängder av trafikljus i Stockholm kräver att man som cyklist trycker på en knapp för att få grönt. Det är meckigt. Ibland sitter knappen inte ens på samma sida, utan man måste korsa mötande trafik för att nå den, som det till exempel sett ut tidigare vid Gullmarsplan:

När man tar upp det med icke-cyklister får man inte sällan höra att ”hur jobbigt kan det vara” och ”kan man bli så lat att man inte orkar trycka på en knapp?”.
Men när man föreslår att knappar ska införas även på bilvägen så brukar just lathetsargumentet försvinna snabbt. Hur jobbigt kan det vara att spänna av sig säkerhetsbältet och kliva ur och trycka liksom? Vad kan hela operationen ta, 15-20 sekunder? Hur lat kan man bli.
Om man nöjer sig med trafiksäkra vägar så är trafikljusknappar ingen stor sak. Det är ju bara att ställa cykeln och trycka på knappen. Men ur ett framkomlighetsperspektiv är de fullständigt värdelösa. Vilket är ett av skälen till att många cyklister struntar i dem.
Precis som att det är framkomlighet som får bilister att strunta i förbudet på den här kända smitvägen:

De vet såklart att de inte får köra där. Men det går ju så mycket snabbare om man kör där istället för att köra runt. Och faktum är att kommunen funderar på att bredda vägen och ta bort förbudet. Framkomlighet är viktigt. Om man kör bil.
Fortsättning följer i del två. Kommer i morgon!