Nu kommer "flanörcyklisterna"

Publicerad den

Första gången jag hörde uttrycket ”flanörcyklist” var i januari i år. Då handlade det om att kommunen funderade att bygga ytterligare en bro till Djurgården, eftersom den nuvarande håller på att bli för trång för cyklister och fotgängare. Så här stod det i tidningen ”Östermalmsnytt”:

Men ni snabbåkande racercyklister eller cykelpendlare göre er icke besvär. Kanske passande för Kungliga Djurgården ska den nya bron nämligen vara för gående och ”flanörcyklister”. ”Bron bör genom sin utformning erbjuda flanörcyklisten en passage på gångtrafikanternas villkor.”

På gångtrafikanternas villkor, i praktiken alltså en gågata.
Idag på cykelns dag tar Cykelfrämjandet upp handsken. Enligt SVT.se säger de på Cykelns dag att ”flanörcyklister” är den nya trenden bland cyklisterna:

 Extremcyklisterna med snabba cyklar och tajta trikåkläder får mer och mer konkurrens av flanörcyklisterna.

Flanörcyklister? Extremcyklister?

Ett av skälen till att jag började skriva om cykling 2010 var att jag tyckte att just Cykelfrämjandet bara pratade om cykling som ett trevligt helgnöje. Jag jämförde dem i ett inlägg med bilismens organisation, Motormännen:

Jämför hur bilisternas lobbyorganisation, ”Motormännens riksförbund” (jag undrar om de någonsin funderat över det tidsenliga i det där namnet) presenterar sig på nätet och hur cyklisternas ”Cykelfrämjandet” gör det.
Motormännen: ”Motormännen avvisar ny drivmedelsskatt”
Cykelfrämjandet: ”Välkommen till CykelTuristVeckan 2010 på GOTLAND”.

Jag skrev också:

Cykelfrämjandet känns som en kvarleva från en tid då cykel var något tjoigt man åkte på familjeutflykter på landet med. Något slags friskvårds-organisation som mest syftade till att få folk att motionera.

2010 pratades det överhuvudtaget inte om pendlingscykling. I varje fall tyckte jag inte det. Det fanns tävlingscykling, träningscykling och så cykelutflykter på helgerna.
Inte förrän 2011-2012 började det talas om att det fanns folk som faktiskt använde cykeln som ett transportfordon. För att ta sig till och från jobbet, för att handla, för att gå på bio, hälsa på vänner, som ett alternativ till bilen. Och att det ställde helt andra krav på infrastrukturen. Pendlingscyklister fortsätter till exempel ofta att cykla även när det blir höst.
Det verkar som om det höll i två år. 2014 är vi tillbaks till rekreation.
För när Cykelfrämjandet får chansen att prata med SVT på Cykelns dag så lyfter man fram ett ”trendskifte”. Från tävlingsklädda lycrafartmarodörer till… ”flanörcyklister”. De där som i januari skulle cykla på fotgängarnas villkor alltså.
En flanörcyklist utmärks, enligt Cykelfrämjandet av att:

hen inte byter kläder för att cykla, utan cyklar i samma kläder som på jobbet, eller i festkläder – klädseln hänger ihop med resans mål.

Yay. Det är precis jag. Jag byter inte om för att cykla, lika lite som jag har några ”åka buss-kläder”, eller ”köra bil-kläder”.
Men:

Man cyklar inte bara för att komma fram utan även för att uppleva och man får dessutom tid att samla tankarna, säger Lars Strömgren.

Ordet flanera betyder enligt Wikipedia:

Flanerande är en sorts tanklöst och mållöst strosande. Den som flanerar kallas för flanör, vilket kommer från det franska substantivet flâneur i betydelsen ”strosa omkring”.

Enligt Nationalencyklopedin:
Screen Shot 05-10-14 at 02.40 PM
Vandra omkring utan mål alltså. Det är alltså ett ord som Cykelfrämjandet tycker det är bra att använda i sin cyklistlobbyverksamhet.
Seriously. Jag cyklar främst för att komma fram. Att jag väljer att inte köra bil eller åka kommunalt är för att cykeln är billigare, går snabbare, sällan drabbas av förseningar och som bonus får jag frisk luft och daglig motion. Men om cykeln började kosta mer än ett busskort, tog längre tid och ofta drabbades av förseningar, så skulle definitivt inte aldrig så fin utsikt, eller härliga upplevelser, få mig att fortsätta.
Cykeln är ett effektivt transportmedel.
Låt mig vara tydlig: Jag tycker inte det är något fel att cykla som rekreation eller utan mål. Det kan vara fantastiskt fint att cykla planlöst en sommarkväll runt sjön. Men vad händer när man bygger cykelpolitik på det?
Senare i artikeln uttalar sig Joakim Stenberg från Svenska Cykelfabrikant- och Grossistföreningen om syftet med ”Cykelns dag”:

– Vi vill uppmärksamma cyklingen och cykeln som redskap. Kanske sätta lite press på politiker som ska se till att det finns bra cykelvägar, säger Joakim Stenberg

Också Cykelfrämjandets Lars Strömgren är inne på något liknande:

– När fler börjar cykla blir de befintliga cykelvägarna för smala. Det finns mycket kvar att göra! säger Lars Strömgren som själv ska åka till Malmö för att fira Cykelns dag.

Och det har han rätt i. Men det är inget trendbrott 2014. Det var något som hände för flera år sedan. Det är något som de som inte bara nöjescyklar på helgerna i Stockholm redan vet. En vanlig vardag passerar det till exempel 15,000 cyklister på Strömbron i Stockholm. De är fler än bilisterna.

Prioriteringar, prioriteringar
Det har varit trångt länge.

Jag såg alltså ordet ”Flanörcyklist” första gången i januari. Det har börjat dyka upp allt mer.
Jag förutspår att det däremot är en trend. Vi kommer se mer av ordet ”flanörcyklist”.
För det är bra för dem som inte vill att cykling tar mer plats i stan att ”cyklister” begränsas till två tydliga kategorier, ”memilen” och ”flanörcyklisten”.
Förståelsen för ”memils” är oerhört låg, som vi skrivit massor av gånger är det den schablonbild som alltid, alltid, används när cyklister ska beskrivas. Den lycraklädde manliga medelålders cyklisten på en cykel som kostar lika mycket som en riktigt billig skrotbil och som bara vill köra i racerfart.
Det ställs alltså mot ”flanörcyklisten”. Flanörcyklisten som alltså cyklar för den fina upplevelsens skull och lätt kan cykla över den nya Djurgårdsbron på fotgängarnas villkor.
När krav kommer på bättre infrastruktur kommer begreppet användas emot dem som vill ha bra framkomlighet och välskötta cykelbanor: ”Det går inte att racercykla på sin dyra supercykel genom stan. Här får man flanörcykla och anpassa sig”.
När det poängteras att det är stor trängsel i stan, men att det inte gäller alla trafikanter: ”Det går inte att cykla hur fort som helst i en trång stad. I stan flanörcyklar man”.
2010 skrev jag:

För mig är cykeln inget tillfälligt helgnöje, det är mitt huvudsakliga transportmedel till och från mitt arbete året runt. Jag vill kunna cykla säkert och snabbt. Jag vill cykla i en miljö där de trafikansvariga förstår detta och hanterar min trafiksituation därefter. Egentligen samma sak som bilister kräver – och får. Jag vill ha samma snöröjning som bilarna får, samma tydlighet när det är vägarbeten. Jag vill ha cykelbanor som målas om och lagas regelbundet. Jag vill ha bevakade övergångställen längs hela min cykelväg. Jag vill ha cykelbanor som faktiskt hänger ihop och inte plötsligt försvinner mitt mellan två filer.

Och vi är tillbaks för fyra år sedan. Tillbaks till rekreation. Jag tycker det är synd att Cykelfrämjandet bidrar till det.

45 svar på ”Nu kommer "flanörcyklisterna"”

  1. Jag gjorde en sökning på Google efter ”flanörcyklist” och fick knappt alls några relevanta träffar, ordet flanör används väl knappt heller i modernt språk? Jag tror inte ordet kommer att få någon vidare spridning.
    Men såklart är det bra om nybörjarcyklister börjar prova sig fram långsamt på söndagar, får smak för ett fantastiskt transportmedel och även börjar cykla till vardags? 🙂

  2. Ordet ”vardagscyklist” verkar vara hyfsat etablerat, och jag tycker att det ger rätt associationer: Att cykla är något vi gör som en del av våra liv, helt naturligt. När vi sitter på en cykel så är det sällan ett självändamål, utan vi cyklar för att möta de alldeles vanliga krav (tråkiga eller roliga) som våra liv ställer på oss. Om Cykelfrämjandet ville lyfta fram vår stora mittenkategori också så vore mycket vunnet.
    För övrigt flanörcyklar jag själv ibland, Stockholm är en fantastisk stad för sådana utflykter. Men en utomstående skulle nog inte placera mig i det facket eftersom jag cyklar i ett trafikanpassat tempo och följer reglerna och har koll precis som vanligt. Jag undrar om man med ”flanörcyklist” inte egentligen menar ”vingelcyklist”.

  3. Ordvalet är kanske inte helt optimalt men målet är att göra cykling till något vardagligt, något normalt. Något för både pendling, flanering och målmedvetna resor till sina vardagsresmål.
    Haka inte upp er på ordvalet, Cykelfrämjandet är på rätt väg men som Per Ankersjö brukar säga så tar det tid att vända en oljetanker och CFs långa historia av cykelturism tar en stund att komma ifrån.
    Dock är det precis som @eriksandblom:disqus säger – det handlar om att värva de som inte redan cyklar idag, och då får man säkert några arga cyklister efter sig, t.ex såna som gillar att cykla på vintern för att det är färre som cyklar då.
    Många som inte cyklar idag har dessutom en negativ bild av cykling och cyklister, men det ändras lätt bara de provar.
    Jag känner att CF har nu en stark fokus på att faktiskt främja cykling och jobba på en bred front för bättre infra och bättre villkor för cykling i Sverige.
    Men fokuset ligger ändå på människor som brukar cykeln för att ta sig från A till B, inte cyklister.

    1. Man önskar att det vore så.
      Jag använder också cykeln mest som ett sätt att ta mig fram. Mitt förtroende för Cykelfrämjandet fick sig en knäck när jag försökte använda deras reseplanerare (under fliken ”Hem” på hemsidan). Jag behövde hitta bästa cykelvägen till grannkommunen, cirka 2 mil.
      Till min förvåning insåg jag att Cykelfrämjandets reseplanerare bara hittar resvägar för bil! Med diverse förslag på turistmål på vägen. Det är inte att främja cykling, tycker jag.

      1. Cykelfrämjandet har ett stort renoveringsbehov. Jag håller med Dmitri om att det verkar vara på gång nu, men att det kan bli stökigt under tiden.

        1. Jag gick ur Cykelfrämjandet för 14 år sedan. Jag tyckte då de bara gjorde skada och borde lägga ned verksamheten. Tydligen har inget förändrats, åtminstone inte ännu 🙂

  4. Tack för ett bra blogginlägg….
    Jag bor i Göteborg och känner inte igen att cykelvägarna huvudsakligen befolkas av cyklister som cyklar ”supersnabbt” iklädda tighta kläder. Jag tycker snarare att det verkar som om de flesta är klädda i vanliga kläder, kanske med någon regnjacka/byxor ovanpå men hur många ”flanörer” har inte det när det är busväder.
    Vid tillfälle ska jag åka ut och sätta mig i eftermiddagsrusningen och kolla hur många procent av cyklisterna som har vanliga kläder respektive träningskläder.
    Fast å andra sidan – är det ett problem att folk väljer att ha en viss typ av klädsel. Går man ut och springer tar man ju på mig träningskläder och om några cyklister vill passa på att träna på vägen hem så kan väl det inte vara ett problem. Det verkliga problemet är väl snarast att den stora allmänheten och politiker inte hängt med i utvecklingen där fler och fler pendlingscyklar ganska långa sträckor.
    Inriktningen på politiken är att förmå fler att transportcykla i vardagen och om man ska ”flanörcykla” en sträcka på +10 km hem så lär man missa middagen…. Om vi verkligen vi att folk ska pendlingscykla, måste vi inse att dom kommer göra det i en hastighet som ”flanörcyklister” anser vara ”supersnabb”, och bygga en infrastruktur som rymmer båda kategorierna.
    Förövrigt undrar jag om det i detta tidevarv av lättkränkthet är fler som reagerar över bruket av ordet ”memil”? Det är helt OK att lite föraktfullt bunta ihop medelålders vita män med en hygglig plånbok och raljera över dem. Det hade aldrig gått att göra med så många andra grupper i samhället.

    1. De som inte cyklat på 10 år upplever det nog inte på samma sätt som du gör. Så det kan behövas ett annat språk för att nå dem.

      1. Att använda ett genomtänkt språkbruk är viktigt när man kommunicerar och jag håller med om att ett försiktigt ordval är viktigt om man vill få ännu fler att cykla. Frågan om hur ord som ”memil”, ”supersnabb” och ”extremcyklist” påverkar den allmänna attityden till just längre cykelpendling tycker jag är intressant. Att man har ett genomtänkt ordval för att locka nya cyklister borde ju vara lika viktigt som att ha ett språkbruk som inte är raljant eller ringaktar dem dem som redan börjat pendlingscykla.

  5. Den avgörande frågan är, vem vänder sig Cykelfrämjandet till med sitt ordval? De som redan cyklar gillar nog inte ordvalet flanörcyklister, precis som du beskriver i inlägget.
    Men när Cykelfrämjandet pratar i TV är det viktigare att vända sig till de som sällan eller aldrig cyklar. Vi vill att fler ska cykla och vi vill att politiker ska engagera sig för cykling. Att predika för de redan frälsta är nog inte effektivt.

    1. Jag vill också att fler ska börja cykla. Men jag tror inte man skapar några nya cyklister genom att begränsa cykling till två egenpåhittade kategorier. Och som jag skriver tror jag det finns många som gillar begreppet av helt fel orsaker – för att det är en praktiskt indelning för att slippa omdisponera yta och resurser.

      1. Cyklister är en heterogen grupp, de kan vara 8-80 år och en del har bråttom till jobbet. Så visst är det missvisande med snäva kategorier. Dessutom måste cykelinfran fungera för många olika behov, vilket kortfattat innebär breda och raka cykelbanor utan konstiga hinder.
        Men media och politik är en delvis annorlunda värld och egenpåhittade kategorier kan vara ett sätt att vinna sympati bland den majoritet som sällan cyklar.

        1. Fast här tycker jag de valt ett språkbruk som definieras och styrs av människor som inte gillar cyklister. ”Memil” (eller ”Metil” som de introducerar här) används som en nedsättande term som används av dem som faktiskt uttrycker direkt hat mot cyklister.
          Är det verkligen på de villkoren Cyklistfrämjandet vill verka? Genom att ställa en nidbild, lycramannen på ”dyr” cykel, mot en annan nidbild, ”fotgängarcyklisten”?
          Det tror jag cyklismen bara förlorar på.

  6. Flanörcyklist är väl egentligen vad jag är när jag tar mitt vanliga träningsvarv på racern? Jag cyklar ett varv runt landsbygden utanför stan, med det enda målet att komma hem igen … Cyklar jag i stan är jag på väg till affären, gymmet, lite utanför stan till jobb, skola etc ofta så passerar jag genom stan för att jag är tvungen, på väg någon annanstans. Ibland tror jag det är många av citymänniskornas stora problem, de tål inte att förortsborna, eller lantisarna kommer incyklande till deras stad, och kanske inte ens tänkt stanna där utan är på väg någon annanstans …

    1. Om du tar ett träningsvarv med racern har du ett mål – att träna dina kropp och kanske klara av runand på en viss tid. Då är du en träningscyklist.
      Om du tar cykeln till jobbet är du en pendlingscyklist.
      Om du hoppar på cykeln eftersom det är fint väder och tar en lugn runda för att få lite luft är du en flanörcyklist.
      Om du tillsammans med andra cyklar en utstakad bana för att först komma i mål är du en tävlingscyklist.
      Skitenkelt.
      Jag bor på Södermalm och är kanske citymänniska i dina ögon. Du får självklart cykla här så mycket du vill. Jag har svårt att tro att någon som bor i innerstan tycker att de ska få ha sin stadsdel för sig själv. Du får även cykla igenom Stockholm och fika i Solna – det är helt ok.
      Men det finns en sak jag inte gillar – fulla människor som pinkar på min port. Händer varje helg. När jag frågar vad fan de håller på med om jag är på väg ut eller hem svarar de nästan alltid med dialekt. Så de lantisarna vill jag gärna slippa.

      1. 🙂 tro det eller ej, såna kan man träffa på i förorten till småstäder också. Som dessutom blir irriterade på en när man på något sätt antyder att deras beteende är mindre lämpligt.
        Delvis cyklar jag allra mest på racern för att det är roligt 🙂
        Nej jag tror inte alla inne i stan hatar förortsbor, men det slår mig emellanåt att just skället på ”snabba cyklar och lycra” har något av det över sig. För vilka är det som byter om och vill ha/ behöver en lite mer lättcyklad cykel än t ex min tunga citybike/damcykel? De som bor längre bort och har mer än en halvtimmes cykling. Eller de som har arbetsplatser utanför stan, (eller i grannstan). Sedan kan man ju ta ”promenader” på cykel som sträcker sig över milen också, men det är väldigt mycket lättare på en lätt cykel med bra växlar och i anpassad klädsel.

  7. Precis som det finns bussfiler för god framkomlighet, kanske stan ska göra memilbanor. Flanörcyklister kan nöja sig med de trånga infrastruktur som finns idag. De har ju inte bråttom. De är dessutom klädda för färdmålet, som de inte har. De är bara ute och cyklar för cyklandets skull.
    För övrigt tycker jag regnkläder och vinterjackor borde vara skamligt att använda. Klä dig för sjutton för resans mål! Inte fasen går man på möte med paraply.
    Varför ska cyklister förlöjligas? Vi är dagens och framtidens hjältar i stadens trafikmiljö. Vi står för en lösning på trängsel och avgaser. Vi är precis lika olika varandra som bilister är olika varandra.

  8. Raggare är ju klassiska flanörbilister! De kör sakta runt utan mål, gärna varv efter varv utan tydlig mening eller mål än att vara ständigt i rörelse.
    Segelflanörer är en annan grupp som ingen journalist har uppmärksammat! De väljer kurs efter vinden och ankrar där det passar. Låter onekligen oplanerat om man låter vinden bestämma nästa dags kurs.

    1. ”Söndagsseglare” är en etablerad term och jag tror att ”söndagsförare” av bilar har använts.

Kommentarer är stängda.