Det är ikapp vi vill komma

Publicerad den

Jag skrev en kommentar till förra inlägget, som blev så lång att jag kände att den passade i ett eget inlägg:
När man talar om ”Motorväg” pratar man ofta om en väg med minst två fält i vardera riktning, helt separerade av en mittremsa. Alltid planskilda korsningar och få av- och påfarter. Hög hastighet. Något som man använder för att snabbt ta sig långa sträckor.
I innerstan behöver många människor komma till många olika platser – därför måste anslutningarna vara många till vägen. Det gör det svårt med fysisk indelning mellan de bägge körriktningarna, och att alltid ha planskilda korsningar.
De är därför i princip irrelevanta i en tätortsmiljö.

Passar dåligt i innerstan. By Holger.Ellgaard (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons
Passar dåligt i innerstan. By Holger.Ellgaard (Own work) [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons
 
Däremot är behovet av raka, välplanerade och breda vägar lika stort för cyklar som för bilar. Historiskt har det varit få problem med att tillgodose privatbilisternas behov. Idag har de (eller vi, jag kör bil också) breda, raka fina vägar i innerstan, med välfungerande trafikljus och konskevent genomförda lösningar som gör dem lätt att förstå och förutse.
När jag kör bil i innerstan är vägbanan aldrig smalare än mitt fordon, jag behöver sällan runda fasta hinder i vägen, som till exempel planterade träd, lyktstolpar, busshållplatser, eller vara beredd på att vägen plötsligt försvinner helt.
Det ”vi” cyklister pratar om är att komma ikapp, inte att innerstan ska jämnas med marken för att skapa en autostrada som bara passerar genom stan. Det vet såklart trafikborgarrådet, men hon vet också att det kostar.
Dels kostar det pengar: tex kan det handla om att man faktiskt måste flytta på träd och planteringar.
Dels har det ett politiskt pris, när det handlar om att någon måste flytta på sig.
Idag tror jag de styrande upplever att de har ”råd” med det politiska priset att flytta på en sak: parkerade bilar längs gatorna, för att ge plats åt i första hand kollektivtrafik, i andra hand cyklister.
Ett skäl till att de tror att deras väljare inte kommer straffa dem för det är eftersom det byggs ersättningsparkeringar. ”Vi tar visserligen era parkeringsplatser på gatan, men ni får nya underjordiska garage istället”.
https://cyklistbloggen.se/2011/10/143-miljoner-per-ar-till-cykling/
http://www.fastighetssverige.se/artikel/stockholmsk-storsatsning-r-npa-underjordiska-garage-6863/
Eller för all del på skolgårdar.
I praktiken handlar alltså prioriteringen inte om att ta bort utrymme, utan att förflytta det.
Jag tror att de upplever att det finns förståelse för att ge plats åt kollektivtrafiken. Därför kommer vi se många insatser för att ge plats åt bussar.
Däremot är jag mer tveksam till om de vågar ”betala” politiskt för att ta från privatbilismen rakt av i innerstan. Det vill säga, plocka bort vägbana för privatbilister och bygga om till cykelbanor. Eller smala av bilfält för att kunna räta upp cykelbanor som går i slalom.  Därför tror jag vi kommer se många utspel om att ”de satsar på cykeltrafiken”, med exempel på satsningar i närförorterna och i förorterna istället. Där är det inte lika kostsamt att vara generös med plats, eftersom ytorna är större. Man kan helt enkelt lättare ge alla vad de vill ha.
Och jag tror vi kommer se fler utspel om att cyklister måste lära sig att anpassa sin fart och visa tolerans (samtidigt som man slänger in ”det gäller alla, även bilister och busschaufförer”, även om de,vi, redan har fina gator) . Eftersom alternativet är att på riktigt ta från privatbilisterna. Och för det tror jag det saknas politisk kraft i Stadshuset
Men vi får se.

15 svar på ”Det är ikapp vi vill komma”

  1. Lyssade påett gammalt podradioavsnitt och fick höra ett argument *mot* automagiskt grön för cyklister: man vänjer sig vid att det blir grönt och så bränner man mot rött när det inte slår om och så går det illa. Man skulle ju kunna vända på argumentationen: van vänjer sig vid att trafiksignalerna inte är för cyklister eftersom de inte reagerar på cyklar, man måste trycka på en ibland svårtillgänglig knapp, det slår inte om när det blir grönt för bilister, och inte alltför sällan får bilister grönt först, så man kör mot rött med uppenbar risk att man gör det en gång för mycket när det går illa. Alltså borde trafikljus fungera minst lika bra för cyklister som för bilister – utan knappar att trycka på osv.

    1. Varför skulle inte samma resonemang om automatiskt grönt i så fall gälla gemensamma trafikljus och bilister? Trams. Det har tidigare påpekats även ifrån polishåll att man just dresserat cyklister att köra mot rött genom att göra på det här viset, precis som du skriver.

  2. Som förortsbo kunde man jo hoppas på satsningar här i obygden, men tillåt mig tvivla: till Förbifart Stockholm ska man ju bygga cykelbanor som håller samma standard som existerande cykelbanor/gc-vägar; dvs i st f dagens standard, den som fanns för 30, 40 år sedan: med andra ord, smalt och otillräckligt. Suck!
    Det är inte bara i innerstaden som cykelbanor försvinner i tomma intet – eller drar iväg åt nåt oväntat håll. Och det finns väl inte så många (dåliga!) grusvägar inne i stan? De flesta gc-vägar verkar (åtminstone dystrare dagar) vara planerade för att barn ska kunna ta sig till närmaste lekplats.
    Välviljan mot cyklister verkar räcka precis fram till det att man faktiskt måste göra något med infrastrukturen; att begränsa bilisters framkomlighet till förmån för cyklister torde vara otänkbart. Det skulle ju kunna leda till att stan går i konkurs …
    De ”ersättningscykelvägar” som ersatte existerande cykelvägar vid E18-bygget inte bara minskade möjligheterna att ta sig fram, på dessa tillåts på många ställen också biltrafik: gc-väg har ersatts med allmän väg.

  3. Detta är ju i hög grad en politisk fråga. Om Stockholms trafikborgarråd vore miljöpartist istället för moderat skulle det kanske se annorlunda ut(men säker kan man inte vara). Man bör komma ihåg att det i Köpenhamn skedde massiva påtryckningar ifrån gräsrötter under 70- och 80-talen med stora demonstrationer för att förändra stadens infrastruktur:
    http://www.copenhagenize.com/2011/02/return-of-bicycle-for-citizen-cyclists.html
    Rent begreppsmässigt betyder ordet ”cykelmotorväg” inte att det är som en motorväg som för bilar, planskild m m. Utan istället handlar det om en slags ”deluxe-cykelbana” med vindskydd, extra bredd, bättre dragning, bättre skyltning m m. Se ex här:
    http://www.sydsvenskan.se/malmo/sa-kan-cykelmotorvagen-se-ut/

  4. Väl skrivet och sammanfattat. Det finns en klar politisk risk med att förändra trafikpolitiken, samtidigt finns det en fantastisk möjlighet för det parti som vågar ta steget. Förr eller senare kommer något parti göra det, det är oundvikligt.
    Jag kommer rösta på det parti som lägger fram en trovärdig cykelplan och inte bara kosmetika. Stadsbilismen har ändå visat sig ha nått vägs ände. Med en växande befolkning kommer kravet på rationella persontransporter öka. Tvåtonslådor med en (mans-)person i varje är inte rationellt.
    Titta på Slussen idag och hur planen ser ut för framtiden. Är inte det en motorvägslösning för bilar? Är det en rationell trafiklösning? Bygger man för biltrafik, är det ju det man får.
    Det finns en förbättringspotential i planerings- och projekteringsfasen av trafikprojekt, men det är politiker som har ansvaret. Byt fokus och ut och cykla! Det är både smart och roligt!
    Trevlig sommar, Cyklistbloggen!

Kommentarer är stängda.