Correns ledarsida sällar sig till ledet av människor som hittar på egna teorier om cyklister. De räds Skandinaviens huvudstad, allsångens hem, Stockholm och skriver:
Men bättre cykelinfrastruktur i Linköping riskerar paradoxalt att göra cyklandet farligare. Fler trampar på lite extra när förhållandena anses gynnsamma. Vi måste akta oss för Stockholmssyndromet. Annars kanske Linköping snart är fullt av fartblinda cykelmarodörer kläda i lycra och störtkruka.
Eller hur. För största problemet i Stockholm är ju memils i ”störtkrukor” som lockats av den magnifika infrastrukturen som leder till extrema farter. Ständigt dessa memils. ”Horder”, som Juan Flores på DN skrev, eller ”cyklister i trikåer med en såndär härlig störthjälm på huvudet” som Radio Stockholm kallade det, eller ”Män som varje dag iklär sig det estetiskt mest motbjudande plagg som någonsin sytts, cykeltävlingsdressen, och beger sig till jobbet på en 30-växlad cykel för 20.000 kronor” som DN’s Erik Helmerson fick till det.
Så etableras bilden av cyklisten som en man i ålderskris med löjligt intresse och ingen respekt för omvärlden. En klassisk fördom, det är egentligen bara gradskillnaden mot hur fördomar använts och används för att förlöjliga andra grupper.
Ingen av herrarna, för det är oftast män som är fördomsfulla mot just män på cykel (något jag anar springer hur en annan rädsla, homofobin) levererar någonsin något stöd för sina påståenden. De går helt på sin egen känsla. Vilket förutom att det är obegåvat också tar fokus från den viktiga frågan: hur minskar man cyklistolyckorna?
Det finns viss forskning som pekar på att cykelbanor inte alltid är säkrare än att cykla i blandtrafik. Framförallt i korsningar kan de utgöra en fara, eftersom bilisterna inte är medvetna om cyklisterna på samma sätt som om de cyklar tillsammans med bilisterna. Dåligt planerade cykelbanor kan också vara sämre än dåligt placerade cykelfält, något som till exempel Skeppsbron kan vara ett exempel på. Där visar statistik att 80% av olyckorna sker i cykelbanan, inte i det betydligt mer utsatta cykelfältet på andra sidan vägen.
Men forskning visar också att den upplevda säkerheten i cykelbanorna gör att fler vågar cykla. ”Build it and they shall come”. Oavsett om den faktiska säkerheten inte ökar i samma grad. Och all forskning visar på att det blir säkrare för cyklister när de är många – ett fenomen som brukar kallas ”safety in numbers”. Vi har skrivit en hel del om det här på bloggen.
Cyklingen ökar, men den oberoende forskningen hinner inte med. Det som bjuds i offentligheten är försäkringsbolagssponsrade undersökningar som i princip undantagslöst visar att det är livsfarligt att cykla. Vilket kan ha att göra med att skadade cyklister kostar försäkringsbolagen pengar och enklaste sättet att snabbt få ner kostnaderna är att få kunderna att sluta.
Cyklingen behöver oberoende forskning. De som planerar för cyklisterna behöver färsk kunskap om hur de ska ordna en miljö som är så bra som möjligt. Som baserar sig på fakta, inte på känslor, åsikter eller fördomar.
Tipstack till Anna Westlund.
Va, har Rikard Palm börjat på Corren!
Man undrar ju hur de ställer sig till det där med att att 6 av 7 cyklister som dör i Stockholmstrafiken blir nedmejade av högersvängande större fordon. Kopplingen till fartdårar i lycra känns ganska obefintlig vad gäller det… liksom till en bra, cykelanpassad infrastruktur…
Den där Markus Jonsson bekräftar verkligen bilden av lokaltidningars trångsynta och fördomsfulla ledarskribenter!
Jag ställer mig också frågande till de ständiga klagomålen på cyklisters hastighet. Alltid när jag är ute och cyklar i trafiken blir jag nämligen ständigt omkörd av andra fyrhjulade fordonslag som kommer i mycket högre hastigheter. Om vi enas om en gemensam maxhastighet för två- och fyrhjulade fordon i stan så är jag säker på att vi cyklister kommer att hålla oss inom de gränserna minst lika bra som övriga trafikanter. Ska vi säga 25 km/h? 🙂
Hellre 30 km/h… Det är en bra marschfart även för mig som har en cykel för 200 kr och vanliga bomullsbyxor istället för Lycra.
Jag förstår mycket väl att de räds Stockholmssyndromet. Men verkar det rimligt att gisslantagande följer på utbyggd cykelinfrastruktur?
Det finns oerhört mycket att invända mot Stockholms hanterande av cyklister, hela den här bloggen föddes ur just det. Men här jämställs ”Stockholmssyndromet” med ”bra infrastruktur och horder av memils”. Det är förutom fördomsfullt också direkt felaktigt.
Jag är uppväxt i Linköpingstrakten och nu har jag i och för sig inte cyklat mer än någon gång i Linköping och aldrig cyklat i Stockholm, men av vad jag har sett på den här bloggen så är cykelsituationen redan långt bättre i Linköping än i Stockholm. Inte minst beroende på att det inte finns lika många bilister, att det är riktigt studenttätt och att formatet, gatorna, hastigheten är mindre.