Jag har läst Stockholms framtida cykelplan en gång till. Jag bloggade ju om den när den kom och det fanns och finns mycket positivt att säga om den: Den sätter fokus på pendlingscyklisterna, på behovet av välbyggda sammanhängande stråk och på underhåll och skötsel.
Men jag missade en viktig sak.
Hur de nya fälten avskiljs från övriga trafikanter och vad det faktiskt innebär.
Då noterade jag att de inte alltid var just cykelbanor. Pendlingsstråken – cyklisternas nya motorvägar om man så vill – är det som på trafikplanerarsvenska kallas ”GCM-stråk”, alltså ”Gång/Cykel/Moped-stråk”:
Pendlingsstråken är separerade från gångtrafiken med linje, materialskillnad, trädrad och/eller kantsten. Helt gemensam bana kan accepteras då gångtrafikmängderna är mycket små.
Sedan jag skrev mitt förra inlägg har Stockholmspolisen gjort klart att de betraktar banor som avskiljs med bara linje, eller helt gemensam bana, som gångbanor och att cyklisterna därför ska hålla gångfart. Trafikpolischefen Stefan Lindahl sa till Radio Stockholm:
– Är det cykelbana så är det gångfart som gäller.
Det här gör pendlingstråken i princip meningslösa. Så fort cyklister blandas med fotgängare så innebär det att cyklisterna ska anpassa farten efter fotgängarnas hastighet. Visst, det kommer inte gälla alla sträckor, men det handlar inte om småvägar, utan om det som ska föreställa de bästa banorna kommunen har att erbjuda sina cyklister.
Jag har tidigare skrivit att cyklister och fotgängare inte ska blandas ihop. Det är ännu mera sant när det gäller cykelvägar som ska användas för pendling. Cykel är ett fordon och ska behandlas därefter. Ingen skulle komma på idén att göra Söderleden till gågata, eller göra om en fil på Essingeleden till gångfält.
En riktig cykelplan måste göra glasklart att pendlingsstråk och huvudstråk alltid är cykelbanor. Inte ”större delen av vägen”, inte ”för det mesta”, utan hela vägen och hela tiden.
Läs remissversionen av Cykelplan 2012 hos Stockholms kommun.
Pendlingscykelstråk. I 7km/h. Ska man behöva påpeka att människor gör val som är hyfsat rationella gällande sin pendling? Att människor inte kommer välja bort bilen om alternativet är att vara fotgängare på två hjul. Vad är det som är så otroligt svårt med att förstå att människor som cykelpendlar vill använda cykeln som ett FORTskaffningsmedel? Själva poängen med cykeln försvinner ju helt om den ska framföras i gångfart. Då kan man ju lika gärna promenera till jobbet… Precis som bilen används cykeln för att det ska gå fortare att komma fram. Tar man bort den fördelen så är ju själva fordonet helt meningslöst. Ingen skulle komma på tanken att använda en bil (åtminstone inte vanemässigt) om det inte medförde att man kom fram fortare än om man skulle gå. Hur svårt kan det vara egentligen? Inkompetensen bland trafikplanerarna är slående.
Jag delar din uppfattning helt Johannes men jag tror tyvärr historien har visat oss att man inte kan utgå ifrån att tjänstemännen och politikerna förstår detta. Enda sättet är att ligga på… tyvärr är de inte ute och provcyklar själva lite då och då och verkligen får en uppfattning om vad man som cyklande stöter på i form av sand, grus, idiotiskt planerade vägsträckningar, cykelbanor som upphör i tomma intet, bilar och bråte som parkeras i cykelbanor etc etc (ni vet vad jag pratar om)…
Ibland känner jag att det är otroligt löjligt allting. Enda sättet att få människor att använda cykeln som ett fortskaffningsmedel måste ju rimligen vara att betrakta det som ett sådant, vilket man inte gör. Planerar man ”infrastruktur” för flaneringscykling så är det ju en trevlig grej, men knappast värd att kallas ”infrastruktur”. Infrastruktur är för mig något mer än en utflyktsaktivitet för sommarturister. Infrastruktur är något som ska kunna stötas, blötas, slitas och fungera året runt för att tillfredsställa människor med någon av alla typer av transporter (alltifrån vatten till binära bitar). En sommarflanerings-cykelväg når inte den nivån. Det är inte infrastruktur eftersom det inte är tänkt att tillfredsställa ett behov av transporter utan tänkt att fungera som underhållning.
Det hade varit intressant att ta fram standarder och sedan årligen presentera alternativa siffror till vad kommuner påstår att man gör för cykelsatsningar. Helt enkelt gå ut och kolla upp varenda meter. De mil cykelväg som inte når upp till standardkraven räknar man helt enkelt bort. På så sätt så kan man ju presentera en realistisk bild av vad som faktiskt görs. ”Färg på vägen” är liksom inte cykelinfrastruktur…
Det enda som kan göras är att upplysa de styrande och tjänstemännen om att detta inte är optimalt, bl.a. på nedanstående adress:
http://www.stockholm.se/-/Tyck-till-om-stadens-service/?svar=189712&formular=#feedback-selected
Lysande inlägg Christian. Jag tycker det reser frågan, vilka krav ska cykelkramare föra fram egentligen? Om det är ”cykelbanor” vi ber om kan det lätt bli som i cykelplanen, att det blir GC-banor med ett vitt streck. Byråkratin fintar bort oss. ”Sammanhängande” eller ”bilfri” är också en fallgrop, för då blir det jättekrångliga slingervägar för cyklister eftersom byråkraterna inte kan tänka sig att ta utrymme från bilisterna.
Tråd om ”sammanhängande” cykelbanor, med flygbilder:
Tvära kurvor på cykelbanan – Cykelforum.se
Synskadades Riksförbund gillar inte kombinerade gång- och cykelbanor.
Avskiljning mellan gång- och cykelbana – Synskadades Riksförbund
Gång- och cykelbanor ska vara separerade med en kant eller ett räcke. Avskiljare mellan gång- och cykelbana mellan bostadsområden och utanför tätbebyggelse kan inte enbart avgränsas visuellt med färgmarkering. Avgränsningen måste utformas så att den även är kännbar taktilt för personer som använder teknikkäpp.
Just det, det framkom ju tidigare när det var prat om ”felparkerade” cyklar. Bra att du påpekade det.
Jag tror vi måste börja med att definiera vad en ”cykelbana” är. För mig är inte en ”cykelbana” ”färg på vägen” eller fyra decimeter fält som ska delas av cyklister i två riktningar (eller än värre, ett trångt fält kombinerat med fotgängare). Det handlar om att sätta sig ner och skriva upp en standard som innefattar allt ifrån kurvradier, bärighet, tjälbeständighet, bredd, hur korsande av annan infrastruktur sker, hur skyltning ska se ut, hur underhåll ska skötas… Kanske också definiera lite olika nivåer som svarar mot olika behov. Ett pendlingsstråk behöver ju vara mycket bättre och bredare än mindre cykelbanor som agerar matare eller dyl. Ett viktigt krav måste vara en konsekvent upplevelse. När jag kör bil så är nivån på infrastrukturen ganska jämn. Det är klart att om jag åker till ett sommarställe ute i skogen så stöter jag på mini-grusvägar och annat, men i stort sett är upplevelse och skyltning konsekvent och likartad. Samma sak fast för cykelbanor. Och så får man inte glömma den röda asfalten. Det måste ju vara den billigaste standardhöjningen någonsin. Bara att byta kulör på asfalten man lägger ut. Kan inte kosta en endaste krona.
Men du – läs cykelplanen. Den gör det mesta av det du föreslår, och pendlingsstråken avses fungera för en medelhastighet på 22 km/h – vilket betyder en bit över 30 på raksträckorna.
Jag har läst cykelplanen. Det står uttryckligen att pendlingstråken kan gå i gemensam bana och i bana endast avskiljd med vägmarkering. Något som polisen sagt innebär gångfart. Då hjälper det inte vad planen ”avser”.