Recension: En månad på elcykel, Zet Apollo Diplomat

Nu är en månad på elcykel slut och i lördags lämnade jag tillbaks min Zet Apollo Diplomat till affären i Sollentuna. Sju och en halv mil i fyra veckor blir trettio mil, i början av perioden i minusgrader och snöslask, nu mot slutet i försommarvärme.
Det var bekvämt. Mycket bekvämt till och med. Som cyklist hade jag lite identitetskris i början – är det här verkligen att cykla? Är det fusk? Jag kom strax fram till att det inte var mer fusk än att åka moped, men jag tycker att det är på gränsen för att faktiskt kallas att ”cykla”. Det kallas ”elassisterad cykling”, men jag upplevde det nog mer som ”cykelassisterad el- umm… färd”. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det beror bara på vilken utgångspunkt man har.
Lite om cykeln

Men först några korta rader om själva cykeln. Det här är inget långtidstest, men under den månad jag använde den fick jag känslan av att Apollon var en stabil cykel. Jag blev särskilt förtjust i de grova däcken som gjorde sig bra i innerstadstrafikens dåligt underhållna cykelmiljö, med mängder av höga och skarpa trottoarkanter. Apollo är Sportsons eget märke och är ingen speciell elcykel. Zet lyfter gärna fram att deras idé inte är att sälja färdiga elcyklar utan att konvertera din egen cykel till elcykel. Mitt fokus har därför varit på själva el-delen.

Jag gillar att det fem kilo 2,5 kilo tunga batteriet är placerat under pakethållaren. Det är lätt att ta ut det och ladda hemma. Det är också bra att batteriet går att låsa, så slipper man få det stulet. Med dryga en och en halv mil per dag så behövde jag ladda batteriet ungefär varannandag och det gjordes under natten.

Men du som vill kunna ha barnstol får se upp. Zet’s nuvarande kit har en dosa som sitter på ramen under sadelstolpen, som gör det svårt att fästa en barnstol. Det är ett rejält minus för alla oss pendlande småbarnsföräldrar. Enligt Zet ska den flyttas bak till pakethållaren i kommande modeller, men just nu är det för trångt för att få plats med hållaren till stolen.

Man kontrollerar eldriften med en liten platta som sitter på styret:

Den har två knappar, en för att välja effektläge, en för att sätta på och stänga av eldriften. Zet’en har tre effektlägen, ett upp till 15km/h, ett upp till 20km/h och ett upp till 25km/h, ”L”,”M” och ”H”.

Jag hade gärna sett en mer klassisk cykelkontroll,  som till exempel Apollons vanliga 7-växlade vridreglage. De tre lägena hade passat utmärkt som vilken treväxel som helst och på/av-knappen hade man kunnat sköta med tummen. Som den är utformad nu blir det en del fipplande, man kan till exempel inte skifta från läge ”M” till ”L” utan att först klicka sig förbi ”H” och både ”mode” och ”On/Off”-knapparna känns exakt likadana.

Det är svårt att sköta den utan att behöva titta ner, det blir lätt att man av misstag stänger av istället för att ändra läge. Det betyder att man helst inte ska göra det i farten. Jag undrar också hur länge plastytan på den här typen av kontroller håller, särskilt om cykeln står ute mycket.

Elcykeln under färd

De tester av elcyklar jag har sett har beskrivit det som om att cykeln hjälper en upp till en viss hastighet, därefter cyklar man själv. Som att det är en mild elassistans i cyklandet. Inledningsvis cyklade jag så, jag hade läge ”L” och tänkte att jag bara skulle ha elassistansen som ett stöd i uppförsbackar. Men så blev det inte.

Istället märkte jag snabbt att jag lät cykeln dra mig upp i fart tills motorn slog ifrån. Då slutade jag helt enkelt trampa så att motorn gick igång igen. Det innebar att lägena mest fungerade som hastighetsinställningar. På långa raksträckor körde jag i läge ”H”, eller 25km/h, i innerstan ”M” eller ”L”.

I praktiken var det alltså en elmoped, mer än en elcykel. För mig som gillar själva cyklandet blev det lite märkligt. Jag gillar kontrollen jag har över cykeln när jag trampar själv. Jag vet exakt hur mycket kraft jag behöver lägga i olika lägen och särskilt när jag skulle cykla långsamt så saknade jag den kontrollen. Elmotorn slår ju bara på och drar upp cykeln i maxhastighet direkt. I innerstan med mycket köer, många rödljus och stopp så blev det snabbt irriterande. Jag valde då att istället slå av motorn helt och cykla ”på riktigt”.

På långa raksträckor och i branta backar var det däremot guld att ha motorn. För att inte tala om i motvind. Nu har jag rätt kort till jobbet, så för att få lite extra långcyklingstest så bad jag min kollega Jacob Hamacher att testa att cykla till och från jobbet. Så här tyckte han:

Jag lånade elcykeln två dagar och cyklade fram och tillbaka till jobbet. Jag har en resväg på en mil från Pungpinan i södra Stockholm till Gärdet i nordöst. Det tar mig i vanliga fall drygt 40 minuter och det finns ett par mycket långa och tråkiga uppförsbackar.
Och visst var det var en härlig känsla att susa fram just i dessa uppförsbackar. Det gick även snabbare än vanligt. Jag kortade ned min dagliga restid med drygt tjugo minuter, och det utan att få ens en antydan till svett eller att bli andfådd.
Men samtidigt var det något annat än att cykla. Jag upplevde det mer som att åka elmoppe. Min vanliga cykelväg slingrar sig igenom villakvarter med många tvära svängar då det blir det kortaste vägen. Med elcykel skulle jag nog i stället att välja att följa huvudvägarna så att man kan hålla en jämn och hög hastighet.
Däremot så blev batteriet nästan urladdat på de två milen fram och tillbaka. Det var tufft för cykeln med hård motvind och tung belastning med mig själv, en full ryggsäck och rejäl låskedja, totalt nära hundra kilo.

Kommer jag fortsätta elcykla?

Elcykel är ingenting för mig inser jag. Jag gillar själva cyklandet, att ta mig fram med muskelkraft och att få träning. I reklamen för elcyklar lyfts det ofta fram som det besvärliga med cykling, men för mig är det inte ett hinder, utan en stor del av vitsen. Jag har heller inte särskilt långt till jobbet och få tråkiga raksträckor eller riktigt jobbiga backar.

Däremot tror jag elcykel kan vara något för alla dem som åker kommunalt varje dag, som helst skulle cykla, men som kanske är rädda att komma svettiga till jobbet. Vill man slippa trängas på T-Centralen en måndagsmorgon och istället åka bekvämt i cykelfälten, så är elcykeln perfekt. Backar eller motvind är heller inga problem, med elcykel blir vägen en enda raksträcka.

Samma sak om man har en moped. Elcykeln tar alla mopedens fördelar, men lägger till några extra. Jag pratade med några…. mopedister som parkerade brevid mig på jobbet och fick klart för mig att man inte får parkera moppar hur som helst. Elcyklar däremot fungerar precis som vilken cykel som helst och är därmed betydligt behändigare att parkera. Precis som min vanliga cykel så förvarade jag elcykeln i cykelförrådet hemma och där hade definitivt ingen moped fått plats.

 Är man bilist och vill slippa köer och inte helt beroende av att sitta under tak så borde elcykeln också vara ett alternativ.
Fakta (tillverkarens uppgifter):
Zet Spin Diplomat H
Pris: 11995:-
Gör-det-Själv-kit: 6495:-
Maxhastighet:25km/h
Batteri:36V9Ah Li-Ion. Kan laddas 500 gånger. Nytt batteri kostar 2500:-
Räckvidd 40km
Laddningstid: 6 timmar
Läs alla Cyklistbloggens inlägg om elcyklar.
Läs även Råd & Röns test av elcyklar från förra året