Hej igen!
Idag när jag cyklade hemifrån var det minus femton grader. Det har ju varit blidväder mest hela vintern så jag blev nog lite överimponerad. Därför tog jag på både balaclava och snowboardsvantar. Säkert som man säger ”amen” när någon drar en ordvits, så straffade det sig redan nere på Stadsgårdsleden. Jäklar vad varmt det blev. Jag var oerhört tacksam över att jag inte också tog den vinterjacka jag hade tänkt. Mental note: Det ska vara minus tjugo för både rånarluva och vantar.
Men luvan var inte bara av ondo, det möjliggjorde också ett vänligt bemötande mot den cyklist som valde att precis framför mig skapa ett imponerande stort spraymoln av snor när han blåste ur ena näsborren. Jag uppskattade hur vackert det kristalliserade sig i kylan mot den strålande solen och passerade därför fascinerat igenom det, istället för att vara en tråkig typ och gnälla.
Det blev inget foto idag, smartphones och vintervantar funkar inte ihop, men istället bjuder jag på det här cykelkultur-inspirerande från gårdagens hemfärd:
Detta praktexempel på crossover hamnade jag bakom på Götgatan. Kolla in svenska Flottans umbrafärgade damasker on that biker! Det är alltså inte de tjusiga vita damaskerna, utan um…. arbets? strids? attackförsvarsdamaskerna? Jag vet inte riktigt vad de heter, men eftersom jag inte upplevt jätteproblem med stickflammor på vägarna, så förmodar jag att de istället skyddar bra mot kyla och regn. Kom bara ihåg att knäppa på fotens utsida.
Jag känner att jag idag ger mig själv plus både för att ha sett cykelkultur och för att ha bevisat det fina gamla ordspråket ”Det finns alltid en lumpenanknytning”.