Cykling är frihet.

Jag har ju gnällt en del framfört berättigad kritik (1, 2, 3, 4) mot att Stockholms kommun aldrig planerar cykelfält och cykelvägar i innerstan, utan bara placerar dem på de platser som ingen annan ville ha. Spillytor mellan trottoar och vägbana, en liten bit där filerna redan var extra breda, en gammal plantering som gick att offra. Jag undrar om det beror på att Stockholms trafikplanerare inte cyklar själva. De är skolade i ett sextio år gammalt bilparadigm och för dem och för våra politiker är privatbilism fortfarande förknippad med värdeord som ”frihet”. Frihet att köra dit man vill. Frihet att inte behöva följa redan bestämda spår, tåg, buss eller flyg. Frihet att kunna köra när man vill och hur man vill. Varje inskränkning av privat bilismen blir då mindre frihet, mindre valfrihet.
Ju fler cykelfält, ju fler cykelbanor, gågator och hastighetsminskningar innebär åter till gamla tråkiga DDR-Sverige alltså.

Men bilism 2011 är inte frihet längre. Inte i innerstan i varje fall. I innerstan är privatbilism tvärtom begränsande, både för bilisten och för omgivningen. Biltullar finns på plats för att begränsa tillgängligheten. Det är långa köer. Man måste cirkla runt och leta efter en parkeringsplats. Alla innerstadbilister vet vad jag pratar om. Sen kommer förbudet mot att köra med dubbar på vissa gator, och vetskapen att du tar onödigt stor plats och skitar ner.
Det kostar otroliga summor pengar att ha och köra bil och som privatbilist är du en av dem som Lukas Lundin, från Lundin Oil, vänder sig till när han svarar så här på frågan om deras aktiviteter i Etopien är oetiska:

”Vad betyder det? Den som ställer en sådan fråga kan också fråga sig varifrån den bensin kommer som man tankar i sin bil. Vem är det då som är oetisk? Då borde man i stället prata om hyckleriet.”

Lukas Lundin har en poäng. Privatbilism i innerstan är lika ofritt och smutsigt som ett gruvarbetarjobb i England på 1800-talet.

En cykel i innerstan däremot är faktiskt fri. Som cyklist betalar du ingen trängselskatt, du skitar inte ner, du håller dig frisk och får motion. Det är vansinnigt enkelt. Det är billigt. En vanlig standardcykel kostar under 5000 spänn ny. Mycket mindre begagnad och den kostar knappt något i underhåll. Om du vill ställa cykeln under vintern så är det bara att låta den stå. Det kostar inget. Du behöver inga speciella kläder. När du kör bil eller åker kommunalt vet du aldrig riktigt hur lång tid det tar tills du är framme. Bussen är försenad, det var bilköer, vägarbete, avspärrat. När jag cyklar i innerstan vet jag nästan alltid på någon minut när, när jag kommer vara framme.

Som cyklist behöver du egentligen ingenting extra, inte ens en väg. Det går att cykla nästan överallt, från ytterskärgårdsöar till Norrlands inland. Du kan ta dig fram nästan var som helst, något som till exempel Londons ambulansverksamhet förstått. Alla cyklar är fantastiskt terränggående, det behövs inga MTB-cyklar för det.

Som cyklist är du framtidssäker, bidrar till att tempot i trafiken sänks och olyckor, för alla, minskar. När du cyklar passerar du inte bara, du är en del av omgivningen du rör dig i. Du upplever mer och är betydligt mer närvarande än man är när man sitter instängd i ett plåtskal. Nästa gång du är ute, kolla på cyklister omkring dig. De är inte hängiga, trötta, de är inte i paus. De är syresatta och väckta.
Det här är viktigt att hålla i huvudet när billobbyn börjar prata om ”frihet”.

Jag har inget emot bilism som sådan. Utanför Sveriges största tätort är den fullständigt rimlig. Där det inte finns ett Konsum och en 7-Eleven i varje gathörn. Där man faktiskt måste åka mil för att handla. Samma sak med yrkebilism, bussar, transporter, taxibilar. Men då handlar det inte längre om att uppfylla en dröm från förra seklet om en abstrakt ”frihet”. Då handlar det om att sköta ett jobb och hålla ett samhälle igång.
Men i Stockholms innerstad för att transportera sig själv mellan två punkter?
Som cyklist behöver man som sagt bara en cykel. Som cykelpendlare däremot ställs helt andra krav. Om jag ska åka och träffa en kompis på random ställe nere på stan kollar jag inte att det finns välplanerade cykelfält hela vägen. Det behövs inte, det är bara att cykla iväg. Men om jag varje dag ska åka samma sträcka i syftet att i tid säkert ta mig till mitt arbete gör jag det. Då ska man inte behöva improvisera, ta sig runt hinder och hela tiden behöva tänka kreativt.
Det är då det måste prioriteras. Och då räcker det inte med att nöja sig med att låta fotgängare och cyklister slåss om utrymmet, då måste bilarna börja lämna plats på allvar. Då måste parkeringsplatser ryka till förmån för raka cykelfält som inte, liksom Götgatans, slingrar sig runt hindren bäst det gick att måla. Då kan trafikplanerarna inte nöja sig med att ”vi har målat cykelfält”, de måste också specificera hur ett bra cykelfält ser ut-  Är det brett nog? Går det att flytta vägbrunnar som annars riskerar att bli till centimeterhöga hinder? Är det tillräckligt stort avstånd till parkerade bilar?

Då måste cykelfälten hållas rena från parkerande taxibilar (eller för all del polisbilar). Då måste korsningar byggas om, på riktigt.

 Allt det här skrev jag i går kväll, men jag hann inte klart. I morse dök den här artikeln upp i DN, där Ulla Hamilton uttalar sig så här:

– Den nyttiga och nödvändiga biltrafiken måste komma fram. Därför måste fler stockholmare använda bilen mindre och gå, cykla eller åka kollektivt i stället. Det finns ingen annan utväg om Stockholm ska vara en fungerande storstad, anser Ulla Hamilton.
– Det är inte givet att vi kan ha en massa parkerade bilar på våra gator i framtiden. På huvudgatorna måste vi ha bort parkeringsplatser om trafiken ska flyta, säger Ulla Hamilton.

Det verkar som om Ulla Hamilton ändrat på sin åsikt från 2009:

–Då måste man ta bort något annat och jag tror inte att stockholmarna tycker att det är bra att man minskar framkomligheten för privatbilisterna.

Toppen. Särskilt som kommunen har som uttalat mål att dubblera antalet cyklister från dagens 150,000.