En annan form av usel trafikplanering för cyklister är de ”snygga lösningarna”. De finns i innerstan och bygger på filosofin att banorna ska ”smälta in”. Här är några exempel på vackra cykelinlägg i koppar (klicka för större bild):
Statsministern slipper fula cykelbanestreck
Shhh… cykelbanan är en hemlis.
Det smälter in jättefint, inga vita kantlinjer och matt kopparfärgat, så fint att ingen ser den (som fotgängarna tydligt visar i bilden ovan).
Det är säkert jättebra ur ett estetiskt perspektiv, men direkt farligt ur ett trafiksäkerhetsperspektiv. Vägbanor ska vara tydligt utmärkta så att folk ser dem.
Praktiskt taxistopp
Skälet till att det är så här är såklart att cyklar förväntas ta sig fram bäst de själva kan. Det viktigaste är att de inte syns eller tar plats. Rätten till egen vägbana är förmodligen den viktigaste rätten för att öka cyklisters säkerhet men i Stockholm hamnar den långt ner på prioriteringslistan, långt efter bilars rätt att parkera, taxibilars rätt att hämta upp kunder eller snöröjarnas rätt att långtidsförvara snö. Som cyklist ska man vara nöjd med att något kallas ”cykelbana”, skit samma om den faktiskt är gjord för ändamålet eller ens särskilt markerad.
Jag tog de här tre bilderna inom en kvart och på samtliga var det fotgängare i banan. Det är rätt symtomatiskt.