Cyklisternas egen Godwins lag

När cyklisterna ökar i tusental och därmed börjat ta plats så blir folk som måste lämna ifrån sig yta arga. Och det i sin tur gör att ämnet hamnar i mediafokus, där de som skriver ofta är upprörda men inte nödvändigtvis så jätteengagerade cyklister själva. Vips är ”cyklistkriget” fött.
Och eftersom texter ska iväg snabbt och ilskan är så stor, så blir temana otroligt lika. Så lika att cyklismen efter några år av ökad cykling har fått sin egen Godwins lag. Godwins lag handlar om hur hätska diskussionen förr eller senare leder till att någon börjar jämföra diskussionsmotståndarna med Hitler eller nazisterna.

Wikipedia skriver:

Anspelningar på lagen syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, och den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister kan anses ha förlorat diskussionen. 

Det handlar alltså om att folk blir så arga att de tappar koncepterna lite grann.
I cyklisternas fall brukar det här tillstånden uppnås redan i början av texterna och i cyklisternas variant handlar det om att få med tre beståndsdelar:

1. Lycra (alternativt ”gummikläder”, ”blöjbyxor”, ”MEMIL” eller ”racerpyjamas”).
2. Dyr cykel. ”Dyr” betyder allt från 10 000 och uppåt. Alltså ungefär lika mycket som en ny bil. Eller nått.
3. En hänvisning till Tour de France. I Tour de France kör cyklisterna mellan 15 och 30 km/h.

Extra bonus får man numera om man lyckas få in ordet ”livsstil” också. Folk cyklar inte för att det är ett bra transportsätt. De cyklar för att det är en livsstil. Eller ännu hellre en ”livstilsmarkör”. Eftersom det ju främst handlar om statusjakt. För som alla ledartexter och krönikor om cyklister visar så har cyklister hög status i samhället.
Sen behöver texten inte alls handla om tävlingcyklister, utan kan handla om vilken cykelsituation som helst. Precis som den där nätdiskussionen inte behöver ha handlat om andra världskriget för att nazisterna ska nämnas.
Under tiden fortsätter vi som mest bara vill komma fram i lugn och ro att trampa på. För den stora fördelen med cykling är inte att man får så hög status någonstans. Utan att det inte är så märkvärdigt alls.